2348401 GP09106 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:106 Onsdagen den 15 maj 2001/02 106 2002-05-15 00:00:00 Penningpolitikens och Riksbankens för- valtning 2001 1A708EF0-6018-4036-BCF9-DDA7BD174678 225 JOHAN LÖNNROTH (v) v Herr talman! För att spara kammarens framtida tid ska jag nöja mig med att yrka bifall till reservation nr 1. Det är självklart så att Vänsterpartiet står bakom också de övriga reservationer där vi finns med. I samband med att Nationalekonomiska förening- en fyllde 100 år 1977 skrev Villy Bergström, numera en av riksbanksdirektionens medlemmar, en upp- märksammad uppsats som hette Nationalekonomerna och arbetarrörelsen. Han hävdade där att vid de histo- riska tillfällen då "den borgerliga delen av befolk- ningen känt att väsentliga drag i det bestående sam- hället varit hotade" så hade nationalekonomerna slutit upp på borgarnas sida i den politiska debatten. Han exemplifierade med den nya politiken på 30- talet, planhushållningsdebatten på 40-talet, ATP- striden på 50-talet och löntagarfonderna på 70-talet. Förklaringen var enligt Bergström den ekonomiska teorins individualistiska människosyn, och att eko- nomerna inte förstod arbetarrörelsens doktrin med dess klasskonfliktperspektiv. Under de senaste 25 åren är det kanske mest hö- gern som har krävt systemskifte och vänstern som försvarat det bestående. Men nationalekonomerna anslöt sig - efter en viss fördröjning - även denna gång till borgarna. Detta gäller inte minst skiftet från ett keynesianskt till ett monetaristiskt tänkande i stabiliseringspolitiken. En av grundbultarna i detta nya tänkande var att centralbankerna helt skulle inriktas på inflationsbe- kämpning och i övrigt kopplas loss från ekonomisk politik. Monetarismens chefsideolog Milton Fried- man motiverade denna avpolitisering genom att jäm- föra den ekonomiska vetenskapen med medicinen. Ekonomerna skulle liksom läkarna bota de sjuka utan inblandning av patienterna - de okunniga politikerna och väljarna. Han betraktade alltså politikerna och väljarna som patienter som läkaren-ekonomen skulle bota. Jag tycker att det räcker att ta del av riksbanksdi- rektionens olika protokoll för att upptäcka att Milton Friedman hade fel. Tack och lov är inte läkarkåren fullt så oenig om hur man ska bota olika sorters sjuk- domar. Det handlar till mycket stor del om olika poli- tiska värderingar bakom ställningstagandena. Direk- tionens formellt opolitiska karaktär är med andra ord en myt. Varför ville majoriteten av direktionen intervenera på valutamarknaden i juni 2001 för att stärka den svenska kronan? All erfarenhet visar ju att möjlighe- terna att via sådana ingripanden styra växelkursen i en viss riktning är mycket små. Risken är i stället att de ger en ökad osäkerhet om både penningpolitiken och den totala ekonomiska politiken. Riksbankens egen utvärdering av interventionernas resultat visar också att effekterna var obetydliga. Kronan stärktes några dagar efter interventionerna för att sedan åter försvagas. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att det snarast handlade om en symbolisk åtgärd för att visa god vilja att uppfylla det kvarva- rande kravet på en stabilare valuta inför EMU- inträdet. Lika tydligt rymmer frågan om extra inleverans av de 20 miljarderna till statskassan politiska värderingar som också har ett samband med vad man anser om EMU. Detta samband tydliggjordes också av det brev som Europeiska centralbankens styrelseordförande Duisenberg skrev förra sommaren till finansminister Ringholm där han i formellt diplomatiska men reellt hotfulla ordalag krävde att Sverige skulle uppfylla sina plikter mot det europeiska centralbankssystemet och inställa den extra inleverans som vi beslutar om i dag. Man kan inte låta bli att fundera på om det var nå- gon härifrån som hade stött på Duisenberg för att han skulle klampa in på detta sätt - det kanske var några av hans stödpartier i Sverige, för att använda Gunnar Axéns uttryck. Tack och lov är riksbanksfullmäktige öppet politiskt tillsatt, så att direktionen kördes över. Jag skulle gärna vilja fråga Jan Bergqvist om han drar några slutsatser av den här historien inför framti- da utnämningar i direktionen. I direktionen finns det uppenbarligen också olika åsikter om det kan finnas en målkonflikt mellan sys- selsättningsmål och inflationsmål, en strid som inte bara handlar om en verklighetsuppfattning utan också om vilket man anser vara viktigast. Jag vet inte om jag ska försöka ge mig på att förklara det här för Gunnar Axén som är så oändligt fast i det doktrinära trångsynta monetaristiska tänkandet. Jag tror att jag avstår från det. Särskilt tydligt ser man denna konflikt bakom be- slutet den 5 juli förra året att höja reporäntan, då ordförandens utslagsröst avgjorde. Självklart hävdar jag inte att det bara handlar om politiska värderingar, utan man kan naturligtvis också ha olika bedömning- ar beroende på vilka fakta man har i huvudet för till- fället. Men att den ideologiska tillhörigheten också spelar roll är uppenbart. Vänsterpartiet har samma uppfattning som Mode- raterna hade då de krävde en monetaristisk riksbanks- reform, och då Socialdemokraterna tyckte ungefär som vi. Det var på 80-talet och en bit in på 90-talet. Den ekonomiska politiken i en representativ de- mokrati ska handhas av inför väljarna ansvariga, valbara och avsättbara politiker. Riksbankens nya ställning strider mot denna princip. Det är ett elitis- tiskt tänkande som ligger bakom den nya ordningen. Tänkandet går ut på att väljare och förtroendevalda är för okunniga och kortsiktiga för att anförtros den direkta ledningen av den ekonomiska politiken. Det är ett tänkande som leder till just den sorts brist på ansvarstagande som man skulle råda bot på. I grun- den speglar det högerns historiska rädsla för folk- makten. Det mesta talar för att vi ska folkomrösta om svenskt medlemskap i EMU nästa år. Vi vänsterpar- tister har goda förhoppningar om att svenska folket då ska rösta ja till en bevarad och gentemot andra valu- taområden neutral valuta. Vi anser det vara självklart att de förberedelser som gjorts enbart i syfte att förbereda ett EMU- inträde då också kan omprövas. Om det finns en poli- tisk majoritet för en mer demokratisk ordning, där Riksbankens ledning inordnas under väljarnas och de direkt förtroendevaldas mer direkta ledning, har vi full rätt att genomföra en sådan. Jag skulle vilja avsluta med att ställa ytterligare en fråga till finansutskottets ordförande. Han har ju varit den som inom socialdemokratin kanske längst försva- rat den traditionella politiken på det här området. Han har också, om jag har förstått det hela rätt, hävdat att det var av tvång som vi gjorde förändringen. Det var alltså inte någonting som vi skulle ha gjort om inte EMU-åtagandena hade tvingat oss till det. Jag vill därför fråga: Är det verkligen så att vi måste ha monetarismen inskriven i den svenska kon- stitutionen, eller har svenska folket rätt - om vi röstar nej till EMU - att självt bestämma om principerna för den ekonomiska politiken? 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 154601 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09106/#anf225