2348401 GP09106 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:106 Onsdagen den 15 maj 2001/02 106 2002-05-15 00:00:00 Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, m.m. 1AD1CD3A-709C-425D-BCCF-CEF494464A99 18 KENTH HÖGSTRÖM (s) s Fru talman! Det betänkande som vi nu diskuterar, KU21, handlar om hur vi ska utvidga yttrande- och tryckfriheterna med den nya tekniken, t.ex. det som Internetbaserad tidningsutgivning eller Internetbase- rad opinionsbildning innebär, samt också sätta nya gränser anpassade till vår tid för yttrandefriheten och tryckfriheten. Låt mig innan jag går in och kommenterar betän- kandet mer i detalj börja med att yrka bifall till för- slagen till beslut, så att jag inte missar det, och yrka avslag på samtliga reservationer. Jag ska också ta tillfället i akt att beskriva tryckfriheten och dess grunder i korta ordalag. Vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning. Den instiftades 1766, efter det att boktryckarkonsten hade blivit en del av kommunikationstillvaron i vårt land. Det finns ingenting så grundläggande vitalt för vår demokrati som en levande yttrande- och tryckfrihet. Alla kungar sedan Gustav Vasas tid och nästan all statsmakt har vid något tillfälle försökt att inskränka eller förändra yttrande- och tryckfriheten, speciellt tryckfriheten. Jag ska ta några exempel. Gustav Vasa ansåg redan på sin tid att tryckandet och tryckandets konst skulle centraliseras till Stock- holm. Han tvingade på 1530-talet biskopen Brask att ta sitt tryckeri från Söderköping till Stockholm därför att han skulle styra och kontrollera pressen. Alla andra kungar efter Gustav Vasa har försökt begränsa tryckfriheten kraftigt eller försökt styra redaktörernas och journalisternas pennor. Inte minst boktryckarna har fått vidkännas denna statsmaktsin- tervention. Tryckfriheten har förändrats många gånger sedan märkesåret 1766. Åren 1809, 1810, 1812, efter vår stora krigsförlust mot Ryssland då vi tappade Finland och förändrade vår konstitution så radikalt, genom- förde vi en ny tryckfrihetsförordning. Den har föränd- rats vid åtskilliga tillfällen därefter. Inte minst under krigsåren 1939-1945 och 1949 fick vi nya begräns- ningar av tryckfriheten, dvs. att den dåvarande stats- makten ansåg att man inte skulle få delta i opinions- bildning som skulle kunna kränka Sveriges rikes säkerhet. Den utredning som jag och flera i den här kamma- ren har varit ledamot av, t.ex. Åsa Torstensson och Mats Einarsson och även Ingvar Svensson så små- ningom, har haft att behandla möjligheten att utvidga tryckfriheten i modern tid. Det är en stor utredning som handlar om yttrandefrihetsgrundlagen och Inter- net. Vi kom efter moget övervägande fram till att möjliggöra för fler opinionsbildare, t.ex. de som vill ha en egen hemsida med skydd av tryckfrihetsförord- ningen, att ansöka om utgivningsbevis och att organi- sationsägda opinionsbildare skulle kunna göra det- samma. Det är enkelt att göra en ansökan till Radio- och TV-verket, precis som tidningar och medieföretag gör i dag när de ansöker om utgivningsbevis. Då kommer man i åtnjutande av det skydd som tryckfriheten sti- pulerar i dag. Det skyddet är inte oviktigt i samman- hanget, därför att den sortens utgivningsbevis ger ett helt annat skydd än det skydd man får för stencilre- gelbaserad utgivning. Det här skyddet är en av grunderna för vår tryck- frihet. Det handlar t.ex. om att man har censurförbud. Det enda som reglerar denna möjlighet till inskränk- ning är alltså brottskatalogen. Man har medde- larskydd. Man har ensamansvar för tidningens tryckta ord. Allt det där är grundläggande principer för tryck- friheten och yttrandefriheten i Sverige. Vi menar att tiden nu är mogen för många, många fler opinionsbildare som så önskar att få skydd av tryckfriheten genom att ansöka därom. Jag tror inte att kostnaden på ett par tusen kronor är något avgö- rande hinder, tvärtom. Varför skulle den vara det? Vi har ju fått så otroligt många nya tidskrifter bara under de senaste tio åren som finns i pressbyråkioskerna, både periodiska tidskrifter, tidningar och gratistid- ningar. Nej, det är nog snarare den ekonomiska tillvaron som begränsar tryckfriheten. Tyvärr slåss dagstid- ningarna just nu hårt mot bristande lönsamhet, och det är ett allvarligt hot mot tryckfriheten. Det är tur att vi fortfarande har kvar, med bred majoritets upp- slutning från den här kammaren förresten, ett väsent- ligt och generöst presstöd, så att vi fortfarande har flest dagstidningar i världen vid sidan av Norge. Det tycker jag att vi ska vara stolta över. Men jag är mycket orolig och bekymrad över att antalet tidningar begränsas. Utredningen hade också att göra övervägningar när det gäller nya brott, t.ex. huruvida olaga hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och inskränkt med- borgerlig frihet skulle intas i brottskatalogen och därigenom skapa nya gränser för tryckfriheten. Vi hade mycket svåra överväganden, kan jag säga. Vi var många som vacklade i vår ståndpunkt under utredningens gång. Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrel- sen och Brottsförebyggande rådet gav oss statistik på hur många sådana här hot man skulle kunna tänkas få om ett antal hundra nya tidningsägare skulle få kom- ma in under tryckfrihetens baner. Den statistik som vi då hade, som byggde på 1999 års erfarenheter från Rikspolisstyrelsen och Säpo och även de från år 2000, gav oss inte entydiga och klara svar på frågan. Vi tyckte inte att det var tillräckligt starka skäl för att införa de här nya hotbrotten som begränsningar i tryckfriheten. Nu har det kommit ny statistik. Antalet hotbrott ökar på nätet. Man kan alltså tänka sig att ett antal, låt oss säga, nynazistiska eller kriminellt belastade orga- nisationer ansöker om utgivningsbevis för att delta i opinionsbildning med ensamansvaret som adelsmärke och därigenom få utgivningsbevis och skydd av tryckfriheten. För att förhindra att de begagnar sig av de nya medierna som en plattform för att rikta hot mot enskilda personer har jag för min del accepterat regeringens mogna övervägande att inta dessa be- gränsningar i den nya tryckfrihetsförordningens gränsregelverk. Samtidigt säger vi i betänkandet att här nu krävs en beredning, en översyn av de gamla hotbrotten, de som handlar om högförräderi, spioneri och alla såda- na saker som vi konstruerade under krigsåren. Vi behöver dessutom följa det nya regelverket en tid på vägen. Det är därför vi också har ett antal tillkännagi- vanden till regeringen om att en sådan här beredning ska tillsättas. Det har regeringen gått med på, och det tycker jag är bra. Vi behöver alltså följa den här utvecklingen mycket noga från det att vi i dag fattar beslut om att utvidga tryckfriheten och yttrandefriheten väsentligt genom de nya tekniska distributionsformer som t.ex. Internet har inneburit och därigenom möjliggör en ökad mångfald i opinionsbildning och åsiktsbildning i Sverige. Vi behöver följa det här noggrant så att det inte leder fel. Vi är alla lite osäkra på vart det kan leda eftersom vi inte i dag känner till vilka som kommer att söka utgivningsbevis. Jag ska bara kort avsluta med en fundering som jag har beträffande Helena Bargholtz, som ju har gjort sig till talesman för en enklare form, en stencil- regelsform. Varför har vi i dag frågan om utgivnings- bevis organiserad på det sätt vi har? Varför har våra svenska massmedieföretag och tidningar accepterat att gå till Radio- och TV-verket och söka utgivnings- bevis? Jo, det är för att man därigenom får en rejäl prövning. Man får ett rejält skydd av tryckfrihetsför- ordningen, vilket inte skulle ske om man skulle be- gagna sig av stencilregeln. Vi prövade det här mycket noga i utredningen och fann att stencilregeln är mycket svagare, mycket lösligare, och sämre för yttrande- och tryckfriheten. 0927576375115 N 2010-01-01 00:00:00 154395 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09106/#anf18