<anforande>
<dok_hangar_id>2348401</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09106</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:106 Onsdagen den 15 maj</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>106</dok_nummer>
<dok_datum>2002-05-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa tobaksfrågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>A616B4D9-84A3-43EF-A3A7-32FDEA155416</anforande_id>
<anforande_nummer>130</anforande_nummer>
<talare>LARS ELINDERSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det här betänkandet, liksom det tidi-
gare, behandlar regeringens förslag till förändringar
av tobakslagen. Dessutom handlar det om ett knappt
hundratal motionsyrkanden som väckts med anled-
ning av propositionen och under den allmänna mo-
tionsperioden förra hösten.
Från moderat sida har vi under utskottsbehand-
lingen yrkat avslag på propositionen. Vi har också ett
antal reservationer till förmån för yrkanden som
framförts i kommittémotioner och enskilda motioner
om bl.a. åtskillnad mellan skadliga och mindre skad-
liga tobaksvaror vad gäller t.ex. marknadsföring. Vi
tycker att förbudet mot försäljning av tobak till per-
soner under 18 år ska ersättas med överenskommelser
och riktad information. Vi anser allmänt att mål-
gruppsinriktad information, som visat sig vara fram-
gångsrik, ska stödjas, liksom att sjukvården måste
satsa mer resurser på att hjälpa rökare att sluta. Vi vill
öka tillgängligheten till nikotinersättningspreparat
genom att de inte ska klassas som läkemedel och
därför kunna säljas inom dagligvaruhandeln och på
t.ex. restauranger.
Vi motsätter oss också regeringens förslag till
anmälningsplikt och krav på kommunal tillståndsgiv-
ning och tillsyn för försäljning av tobak, liksom na-
turligtvis därmed också införandet av en kommunal
avgift för sådana tillstånd och sådan tillsyn.
För att spara tid, fru talman, nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservation nr 1.
Självklart besväras även moderater lika mycket
som alla andra av tobaksrök. Och naturligtvis är to-
baksrökning lika hälsovådlig för moderater som för
socialdemokrater, vänsterpartister, centerpartister,
kristdemokrater, folkpartister och kanske t.o.m. mil-
jöpartister.
Jag sitter inte gärna i en rökig lokal och äter eller
fikar. Jag undviker helst tobaksrök över huvud taget,
också om jag står i en bar och tar ett glas öl. I vårt
hem har det aldrig förekommit att någon har rökt, i
varje fall inte vad jag vet. Vi har ett totalt rökförbud
som vi har kommit överens om i familjen. Det är
ganska vanligt, också bland rökare, att man kommer
överens om att inte utsätta varandra för rök.
Jag håller med om att icke-rökare, i synnerhet al-
lergiker och andra som påverkas mycket starkt av
tobaksrök, de facto är utestängda från många offentli-
ga lokaler på grund av rökningen. Jag tycker att riks-
dagen har ett ansvar för att göra något åt det. Men jag
tror inte att lagstiftning är rätt väg att förändra männi-
skors attityder till rökning och att förbättra miljön.
Och jag tror absolut inte att en lag som förbjuder
rökning i restauranger minskar rökningen.
Som på många andra områden uttrycker majori-
teten genom sin snarast reflexmässiga förbuds- och
regleringslinje inte i första hand en omsorg om män-
niskors bästa eller människors hälsa utan framför allt
en misstro mot människors egen förmåga att ta an-
svar. Lagstiftning som grundas på en förmyndaratti-
tyd motverkar enligt vår uppfattning snarare sitt syfte.
Jag kan dock förstå reflexen såtillvida att man
från majoritetens sida inte vill att "marknaden" ska
styra den här frågan. För vänsterpartier är marknaden
naturligtvis i alla sammanhang och i synnerhet i ett
sådant här de stora, starka bolagen och deras intres-
sen. Men det finns också en annan sida av markna-
den, nämligen de personer som besöker våra restau-
ranger och andra näringsställen.
Alltfler gäster ställer krav på rökfria miljöer, nå-
got som näringen successivt anpassar sig efter. För
långsamt kan man tycka, men för det bär riksdagen
ett stort ansvar. Den ensidiga diskussionen om förbud
eller ej har stått och står i vägen för andra åtgärder för
att förbättra miljön: minska den passiva rökningen
genom särskilda utrymmen för rökare, förbättrad
ventilation, bättre och målinriktad information m.m.
När man ställer frågan varför så få restauranger
investerat i effektiva ventilationssystem och särskilda
rökfria utrymmen får man oftast svaret att osäkerhe-
ten inför framtiden är den viktigaste anledningen.
Vem vågar satsa kanske hundratusentals kronor i ett
fungerande modernt ventilationssystem när man
samtidigt har hotet om ett totalt rökförbud inom några
år hängande över sig?
Finns det någon som på allvar tror att några re-
stauranger kommer att installera fungerande ventila-
tionssystem som kan garantera en bra och rökfri miljö
för sina gäster och sin personal under det
"moratorium" som kommer att råda fram till dess
totalt rökförbud införs om två år? Naturligtvis inte.
Kanske kommer "moratoriet" att påskynda ut-
vecklingen mot helt rökfria restauranger, och det kan
kanske kortsiktigt ses som en framgång. Men jag
betvivlar att det kommer att medföra att fler männi-
skor slutar röka. Jag tror i stället att det kommer att
innebära att vi får nya, rökiga miljöer, "rökrutor"
både inomhus och utomhus som vi t.ex. kan se vid
ingångarna till våra sjukhus. Totalt rökförbud kom-
mer dessutom att leda till andra problem t.ex. ord-
ningsproblem i anslutning till nöjesetablissemang av
olika slag.
Jag är personligen helt övertygad om att efterfrå-
gan på rökfria miljöer på restauranger och andra nä-
ringsställen kommer att öka. Näringen kommer att
anpassa sig efter detta - även utan ett lagstadgat rök-
förbud. Genom effektiv ventilationsteknik kan även
utrymmen som är särskilt avdelade för rökare göras
betydligt mer hälsosamma, så nära helt rökfria man
kan komma. Jag har därför inget emot att införa hår-
dare krav på fungerande ventilation, inte minst av
arbetsmiljöskäl. Men det går inte att förena med hot
om framtida totalförbud.
Fru talman! Även andra delar av betänkandet in-
nehåller motsättningar där i mitt tycke en dogmatisk
inställning går före sunt förnuft. Det gäller t.ex. klas-
sificeringen av nikotinersättningspreparat som läke-
medel. Varför måste man gå till apoteket för att köpa
nikotintuggummi? Varför kan man inte tillåta försälj-
ning i livsmedelsaffärer, tobaksbutiker eller på restau-
ranger, där man säljer tobak, och kanske också på
andra ställen? Jag förstår inte logiken.
Jag förstår inte heller varför majoriteten inte är
beredd att acceptera det faktum att snus är mindre
skadligt för vår hälsa än röktobak och att många röka-
re faktiskt lyckats sluta röka med hjälp av snus.
Frekvensen av tobaksrelaterade sjukdomar är
mindre än hälften så hög i Sverige som i övriga Euro-
pa trots att vi konsumerar lika mycket tobak som
övriga européer i genomsnitt. Skillnaden beror fram-
för allt på att en stor del av den svenska tobaksför-
brukningen är snus. Närmare en miljon svenskar
snusar. Det har sagts här att siffran är 1,2 miljoner.
De stora hälsorisker som har med tobaksbruk att
göra uppkommer framför allt när man förbränner
tobaken och drar ned rök i lungorna. Olika medicins-
ka undersökningar visar samtidigt att de medicinska
riskerna med snusning är begränsade. Samtidigt är det
ett känt faktum att många rökare lyckats sluta röka
tack vare snuset; jag vet också en del av de ärade
kollegerna i detta hus som gjort det.
Cancerfonden och Pharmacia presenterade för
drygt ett år sedan en undersökning som visade att
snus har dubbelt så hög effekt för den som vill sluta
röka i jämförelse med andra rökavvänjningsmedel.
Av 1 000 tillfrågade personer som slutat röka hade
17 % slutat med hjälp av nikotinläkemedel - niko-
tintuggummi, plåster och annat - medan hela 33 %,
en tredjedel, slutade med hjälp av snus.
Mot den här bakgrunden tycker vi att det är rim-
ligt att göra skillnad mellan skadliga och mindre
skadliga tobaksvaror. Att reglera snuset och mark-
nadsföringen av snuset på samma sätt som röktobak
motverkar tendensen att fler rökare övergår till att
snusa.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga något om
tilltron till vårt rättsväsende som faktiskt också hör
hemma i den här debatten. När man inför lagar som
man förväntar sig att människor ska rätta sig efter
måste det också finnas möjligheter att bevaka efter-
levnaden av lagarna och beivra brott mot dem. För-
bud att sälja tobak till ungdomar under 18 år ställer
stora krav på en fungerande kontroll, möjligheter att
beivra brott och genomföra relevanta sanktioner mot
brott mot lagen.
Vi vet hur lätt det är för ungdomar att kringgå la-
gen och komma över tobak utan att för den skull
någon olagligt säljer tobak till underåriga. Det är inte
förbjudet att langa tobak till ungdomar. Däremot är
det förbjudet för ungdomar under 18 år att gå till
tobaksaffären och köpa cigaretter till sina föräldrar.
Förslaget om tillståndsgivning och tillsyn kommer att
bli ett slag i luften och stället ytterligare ett uttryck
för en symbolhandling som inte leder någonvart, som
kanske t.o.m. blir kontraproduktiv och motverkar sitt
syfte när det gäller ungdomars attityd till rättssam-
hället och till rökning och tobaksbruk.
Enligt min uppfattning är information och frivilli-
ga överenskommelser ett bättre sätt att förändra ung-
domars attityder till rökning vilket trots allt är det
enda långsiktigt hållbara sättet att minska rökningen.
Fru talman! Avslutningsvis kan jag inte låta bli att
ställa en fråga till majoriteten i det här huset: När
kommer ni att föreslå totalt rökförbud i detta hus? Jag
förmodar att det i så fall kommer att ske genom fri-
villiga överenskommelser och inte genom ett lagför-
slag.
</anforandetext>
<intressent_id>0905755961314</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>154506</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09106/#anf130</protokoll_url_www>
</anforande>
