2348399 GP09104 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:104 Måndagen den 13 maj 2001/02 104 2002-05-13 00:00:00 Svar på interpellation 2001/02:418 om in- vandrares resurs som arbetskraft interpellationsdebatt BD4DC88B-1DD3-4791-B2F6-72649508D7BB 9 Statsrådet MONA SAHLIN (s) s Fru talman! Får jag börja med att understryka att jag tror att frågeställaren och jag i grunden är väldigt överens om hur allvarligt detta är, vilken kränkning det handlar om och vilken fruktansvärd både person- lig och samhällsekonomisk tragedi det är. Jag är övertygad om att både Ulla-Britt Hagström och jag möter detta hos inte minst kvinnor runtom i Sverige. Man ska ha stor respekt för bankgrunden. Sedan måste man vara lite försiktig när det gäller hur man beskriver detta och vilken bild man ger av bakgrunden. En sak som jag tror att vi måste påminna oss om är att Sverige tog emot 120 000 flyktingar från det gamla Jugoslavien när arbetslösheten var som allra störst i mitten på 90-talet. I en tid när vi hade det som svårast medverkade de flesta partier i riksdagen till att vi öppnade vår famn för dem som flydde och behövde få skydd. 1 % av de arbetslösa är 40 000 personer. Här pratar vi om 120 000 människor på en väldigt kort tid. Man ska minnas det samband som finns mellan vad Sverige har gjort i flyktingpolitiken och de svå- righeter som uppstod. Men vi funderade aldrig över att inte ta emot flyktingar på grund av att det förmod- ligen skulle bli svårt på arbetsmarknaden. Vi hade andra bevekelsegrunder. Har vi lyckats med integrationen? Det har vi självklart inte. Det kan ingen här i kammaren tycka, oavsett om man resonerar som Ulla-Britt Hagström gör eller har någon annan utgångspunkt. Vi har inte lyckats. Hur beskriver man detta? Jag skulle vilja varna Ulla-Britt Hagström för att låta som hon gjorde från talarstolen. Det låter som om inga invandrare jobbar, som om inga invandrare kommer in på arbetsmarkna- den, som om alla blir bortmotade och som om ingen får hjälp. Det är faktiskt så att en stor majoritet av invandrarna jobbar, bidrar och har arbete. Det är också så att det har skett en stor positiv förändring, Ulla-Britt Hagström, bara de senaste åren. Arbetslös- heten bland dem med en annan etnisk bakgrund än den svenska har sjunkit mycket snabbare än arbets- lösheten bland befolkningen som helhet. Sysselsätt- ningsgraden har ökat mycket snabbare än bland be- folkningen i övrigt. Någonting positivt har hänt. De insatser som jag redogjorde för i interpella- tionssvaret handlar om att förstärka de effekterna, så att invandrarna inte ses som en arbetskraftsreserv som vi nyttjar när vi behöver och sparkar ut när vi inte behöver. Det är därför integrationsskrivelsen, som vi läm- nat till riksdagen och som vi ska diskutera i nästa vecka, i så mycket handlar om hur man befäster inte bara lika rättigheter och skyldigheter utan också lika möjligheter. Det Ulla-Britt Hagström helt saknar i sin analys är frågan vilket ansvar arbetsgivarna runtom i Sverige har. Är misslyckandet för integrationspolitiken enbart fråga om lagar och hur arbetsförmedlingen uppträder, eller handlar det också om att vi gemensamt måste ställa helt andra krav och ha helt andra förväntningar på Sveriges arbetsgivare, som inte låter den kvinna Ulla-Britt Hagström träffade ens komma till en inter- vju för att berätta om sin kompetens? Det är därför arbetet med att förbättra riktlinjerna i arbetsmarknadspolitiken och med att förändra och stärka lagstiftningen måste fortsätta. Men det räcker inte. Vi måste också på ett bra sätt förklara för landets arbetsgivare att man inte kan sortera bort en person beroende på namn och hudfärg om vi ska klara vår demografiska utmaning. Man måste lära sig att se till kompetens och ingenting annat. 0806338394516 N 2010-01-01 00:00:00 154171 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09104/#anf9