<anforande>
<dok_hangar_id>2348397</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:102 Torsdagen den 25 april</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>2002-04-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kallelser av barn och ungdomar till dom- stolssammanträden, m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>E2BDBAE4-FADE-4276-8B4D-5EBB10B4F1CB</anforande_id>
<anforande_nummer>27</anforande_nummer>
<talare>NALIN PEKGUL (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Som jag sade i mitt förra inlägg är jag
säker på att de allra flesta föräldrar självmant kommer
och ställer upp för sina barn. Det är ingen som ska
pröva ut vilka föräldrar som passar och inte. Det är
självklart.
Men jag tror inte på närvaroplikt, och det av två
skäl. För det första kan det vara en inflammerad
stämning mellan barnet och föräldrarna. Återigen är
inte domstolen den bästa platsen för att bygga upp
den relationen. För det andra kan föräldrar ha miss-
bruksproblem eller andra problem som nästan gör det
olämpligt för barnet att de deltar.
Jag tycker att Anita Sidén ska fundera på vilket
som är det bästa för barnet. Jag säger att det bästa för
barnet är de personer som är mest lämpliga för barnet.
Självklart anser både Anita Sidén och jag att det
egentligen är föräldrarna som ska vara där. Men det
kan finnas situationer där inte föräldrar ska vara där,
och då ska inte vi tvinga dem till det.

</anforandetext>
<intressent_id>078822921217</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>154010</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09102/#anf27</protokoll_url_www>
</anforande>
