2348396 GP09101 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:101 Onsdagen den 24 april 2001/02 101 2002-04-24 00:00:00 Arbetsrätt 53C828F0-E08C-4725-8E32-09B895A1901F 2 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v) v Fru talman! Det är ett omfattande betänkande som vi ska debattera. Det handlar om ett område som är ett av de angelägnaste för en vänsterpartist, alltså arbetsrätten. Trots att det finns de, t.ex. föregående talare, som försöker hävda motsatsen är det så att det finns en inbyggd konflikt på arbetsmarknaden. Det finns en konflikt mellan den som så att säga köper arbete och den som så att säga säljer sin arbetskraft. Det är en relation där arbetsgivarparten alltid är den starkare. Det är i det perspektivet vi måste se arbetsrätten. Det handlar inte om två jämbördiga parter utan det handlar om lagstiftning som syftar till att stärka och skydda arbetstagaren. De företagsned- läggelser vi ser bekräftar just detta; vikten av att stär- ka löntagarnas makt och inflytande. Nu är det inte endast direkt lagstiftning som skyd- dar löntagarna. Lika centralt är att värna kollektivav- talen och de fackliga organisationernas möjlighet att på ett bra sätt föra löntagarnas talan. Om arbetstagar- na inte kan gå samman och få styrka genom kollekti- vet vore det endast de som för tillfället är attraktiva på arbetsmarknaden som skulle få förmåner, trygghet i anställning osv. Det här vet uppenbarligen borgerligheten. Ett ge- nomgående tema i deras politik och deras reservatio- ner går ut på att försvaga löntagarnas position. Det låtsas man inte om, utan i stället ger man sken av att tvingande lagar, kollektivavtal och facklig aktivitet skulle stå i motsatsställning till individernas rättighe- ter. Man försöker med andra ord slå in kilar, splittra löntagarkollektivet och försvaga solidariteten mellan olika grupper. Det är ju så att enskilda löntagare under en be- gränsad del av sitt yrkesliv kan tjäna på en individua- lisering, men merparten gör inte det, och det finns knappast någon som under ett helt yrkesliv på ar- betsmarknaden har en stark förhandlingsposition på egen hand. Inte heller finns det någon trovärdighet i resone- mangen om att kollektivavtal skulle inskränka indivi- dens inflytande. Moderaterna, kd och Folkpartiet säger att möjligheterna bör vidgas för de enskilda parterna att träffa avtal oberoende av kollektivavtalet. Däremot säger man ingenting om vilket innehåll den här utvidgningen skulle förväntas få, kanske beroende på att det finns möjligheter till enskilda avtal som går längre än vad kollektivavtalen föreskriver. Den rätten finns redan. Så i klartext innebär borgarnas förslag att man öppnar för sämre villkor än dem som anges i kollektivavtalen, sämre då sett ur ett arbetstagarpers- pektiv. Säga vad man vill, men borgerligheten är konsek- vent. Och det är tydligt att man skjuter in sig på stra- tegiska frågor där effekterna, om politiken genom- förs, innebär en maktförskjutning där löntagarna och deras organisationer är förlorarna. Angreppen på kollektivavtalen är en punkt, strejkrätten en annan. Här finns en samstämmighet från Centerpartiet till Moderaterna i synen på stridsåtgärder. Fyrklövern vill att man ska förbjuda sympatiåtgärder och införa en s.k. proportionalitetsprincip för att man vill begränsa möjligheten till fackliga stridsåtgärder. En sådan princip innebär i praktiken att alla stridsåtgärder kan stoppas, åtminstone temporärt. Det logiska är ju att stridsåtgärden kommer att stoppas i samma stund som en arbetsgivare för upp frågan till prövning i domstol fram till dess att domstolen har gett klartecken. Det innebär dessutom att man flyttar över ansvaret för arbetsstriden, som i dag ligger hos parterna, till stat- sapparaten, till en domstol. Strejkvapnet är i praktiken det enda vapen som arbetstagarna har att ta till gentemot arbetsgivaren, alltså vägran att arbeta. Det är inte för inte som det ses som en medborgerlig fri- och rättighet. Därför är förslagen om proportionalitetskrav och det faktum att parterna inte längre ska ansvara för den här frågan ett mycket allvarligt ingrepp. Fru talman! Listan på borgarnas angrepp på ar- betsrätten kan göras lång, och det gäller alla partier även om Moderaternas lista blir extra lång. Där hittar vi förslag om att kollektivavtalen ska bort. Man vill ta bort arbetstidslagen, förbjuda sympatistrejker, införa en proportionalitetsprincip, ta bort det fackliga tolk- ningsföreträdet, ta bort vetorätten mot oseriösa entre- prenörer, förkorta återanställningsrätten, förlänga otrygga provanställningar, öka möjligheten till vis- stidsanställningar osv. Även om de här frågorna berör arbetsmarknaden handlar det i förlängningen om livet i övrigt och om samhällsklimatet i stort. Är man otrygg i sin anställ- ning är man också otrygg i sin försörjning och i sin livssituation. Det påverkar framtidstron. Det påverkar möjligheter att ta banklån. Det påverkar möjligheter att sätta barn till världen. Med andra ord är det kort- siktigt, och det skulle innebära ett samhällsklimat där alla bara kan vara förlorare. Anställningstrygghet är grundbulten. Och man kan säga att anställningsskyddslagen bygger på tre ben, och alla de tre benen är hotade från lite olika håll. Ett ben i anställningstryggheten handlar just om återanställningsrätten, alltså rätten att bli återanställd när man har sagts upp på grund av arbetsbrist. Det är en regel som syftar till att motverka att arbetsgivaren missbrukar sin rätt att säga upp personal på grund av arbetsbrist för att en kort tid senare plocka in andra personer, kanske till lägre löner. Moderaterna, kd och Folkpartiet vill förkorta den tid som företrädesrätten gäller. Man vill försvaga löntagarnas skydd. I Väns- terpartiet säger vi: Förläng den tiden! Ett annat ben i anställningstryggheten handlar om turordningsreglerna. Det har vi debatterat åtskilliga gånger här i kammaren, och som bekant försämrades reglerna under mandatperioden, och allt tyder på att vi som var emot tyvärr fick rätt. Undantagen leder till otrygghet, och det leder främst till att kvinnor miss- gynnas, ofta i samband med graviditet och föräldrale- dighet. Nuvarande ordning betyder i praktiken att ingen anställd på ett mindre företag kan känna sig trygg. Vad vill Moderaterna göra? Vad vill Kristde- mokraterna göra? Vad vill Centern göra? Centern vill inte göra någonting; man tycker att det är en bra ord- ning. Moderaterna och Kristdemokraterna vill ytterli- gare försvaga skyddet. Och vad säger Vänsterpartiet och i det här fallet även Socialdemokraterna? Man säger: Återställ turordningsreglerna och förstärk tryggheten! Det tredje benet för att vi ska ha en fungerande anställningstrygghet är att grunden måste vara tills- vidareanställningar. Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet vill utöka möjligheterna till provan- ställningar och andra otrygga anställningar. Vänster- partiet tar strid för att fasta arbeten ska vara huvudre- gel, och vi säger: Avskaffa ÖVA, överenskommen visstidsanställning! Har man haft visstidsanställningar i tre år och inom den perioden varit anställd 18 måna- der bör man faktiskt ha rätt att få en tillsvidare- anställning. Det är ett fullt rimligt krav. I dag vet man att 50 % av LO:s unga kvinnor har tidsbegränsade anställningar. Hälften av LO:s unga kvinnor saknar alltså trygghet i anställningen. De behöver inte ens sägas upp om de t.ex. väntar barn, utan arbetsgivaren kan bara säga: Sorry, anställnings- tiden har gått ut, du får inte förlängt. Trots att många redan hade en otrygg anställ- ningssituation införde s-regeringen 1996/97 ytterliga- re en osäker anställningsform, ÖVA. Skillnaden mellan ÖVA och andra former av visstidsanställning- ar är att man när det gäller ÖVA inte behöver ha några skäl. Detta tillgodoser inte någon särskild per- son. Detta tillgodoser inte något särskilt behov, utan det ger bara en rätt för arbetsgivaren att anställa män- niskor i ett otryggt anställningsförhållande. Tyvärr är vi ensamma i riksdagen om att driva frågan om att fasta heltidsjobb ska vara regel, trots att den är så central för så många människor och trots att detta i förlängningen riskerar att föra med sig att LAS, alltså lagen om anställningsskydd, faktiskt inte fungerar i praktiken, eftersom det bygger på att det är fasta arbeten som är grundregeln. Avslutningsvis vill jag säga att vi har en mängd reservationer i betänkandet, 13 stycken tror jag, och vi har tre särskilda yttranden som alla rör viktiga principfrågor. Jag har lyft fram några. Carlinge Wis- berg kommer att lyfta fram några andra för Vänster- partiets del. Till votering har vi valt att lyfta fram reservation 8, som just handlar om fasta heltidstjäns- ter, och Vänsterpartiets och Socialdemokraternas gemensamma reservation om turordningsreglerna, nr 24. 0841428824218 N 2010-01-01 00:00:00 153753 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09101/#anf2