2348396 GP09101 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:101 Onsdagen den 24 april 2001/02 101 2002-04-24 00:00:00 Arbetsrätt 9220C82C-1DCE-4DAA-BC7E-90730C4E23DB 1 ANNA KINBERG (m) m Fru talman, åhörare och kolleger! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 3 så att jag inte glömmer det. Den syftar på den del i betänkandet som handlar om förslaget om diskriminering av deltidsar- betande. Vårt motiv till att ställa upp på att göra lag av direktivet, till skillnad från några av de borgerliga bröderna, är att vi är skyldiga att införa det, antingen lagvägen eller avtalsvägen. Land ska med lag byggas - inte med avtal mellan centrala parter. Därmed är vi osökt inne på arbetsrättsfrågorna i allmänhet. Den här debatten ligger på sätt och vis väldigt rätt i tiden. I förrgår chockade Ericsson de flesta genom ännu ett sparpaket som innebär att ytterligare ungefär 17 000 personer måste försöka hitta ett annat jobb. Ungefär lika många har redan blivit f.d. Ericssonan- ställda sedan bara något år tillbaka. Nästa vecka tågar vänsterkamraterna i förstamajtåg och protesterar mot allt detta så att de blir både röda och blå i ansiktet. Jag har en känsla av att både Ericsson och arbetsrätts- frågorna kommer att komma upp i de sammanhangen. Ämnet är aktuellt. Exemplet Ericsson visar att de gamla industriföretagen förändras, och måste föränd- ras, för att överleva i ett samhälle som ser annorlunda ut än det gjorde så sent som när jag var liten. Ingen efterfrågar längre bakelittelefoner och knappt ens AXE-växlar - eller någonting annat som Ericsson tillverkade när det startade 1876. Desto fler efterfrågar mobila tjänster som vi knappt kunde före- ställa oss fanns, och dessa tjänster finns över hela världen. Det är positivt. Ingen i hela världen efterfrå- gar längre gummistövlar från Nokia trots att de gjorde jättefina sådana för bara tiotalet år sedan. Men de görs inte längre. Den som hade fast anställning för att tillverka ba- kelittelefoner eller gummistövlar har varit tvungen att försöka byta jobb - säkert flera gånger. Det gamla jobbet finns nämligen inte kvar oavsett vilken typ av anställningskontrakt hon hade eller vilken plats på en turordningslista hon stod på. Hur otrygg hennes till- varo är nu beror på hur bra politikerna har varit på att skapa förutsättningar för nya jobb. Om hon är svensk ligger hon antagligen dåligt till, eftersom de nya job- ben är för få. I en så turbulent tid borde arbetsrättsdebatten vara aktuell, och det är den också. Men den borde handla mer om hur trygghet kan skapas på den nya arbets- marknaden i en verklighet där de flesta inte längre har fast livstidsanställning i tillverkningsindustrin. Den arbetsrätt vi har nu, i vilken de flesta partier föreslår små förändringar eller inga förändringar alls, var skapad för ett samhälle där arbetsgivaren alltid var oerhört mycket starkare än arbetstagaren. Där utfördes det mesta av arbetet i farliga fabriker med bristfällig arbetsmiljö. I det samhället började man jobba tidigt - kanske i tonåren - och man stannade länge - kanske hela livet - hos samma arbetsgivare. Den arbetsmarknaden var centralstyrd, centralt avtalad och för de allra flesta nationell eller lokal. Den gick också att reglera med centrala politiska beslut och centrala avtal, vilket båda parter var gans- ka tillfreds med. I dag håller vi på att överge industrisamhället - eller det oss om man så vill. Vare sig vi gillar det eller inte förändras därmed förutsättningarna för ar- betsrätten. I tjänste- och kunskapssamhället har ar- betstagaren större makt, eftersom hon bär kapitalet i huvudet. Arbetsmarknaden blir mer och mer interna- tionell och stora företag ersätts, om än i för liten ut- sträckning, av små och medelstora. Branscher för- svinner och kommer till oftare än förut, och det är få tonåringar som planerar att börja jobba och stanna på samma arbetsplats till pensionen. De kanske inte kan det ens om de skulle vilja. Tiden som anställd eller uppdragstagare på sam- ma ställe blir kortare. En person kan vara anställd ett tag, arbetslös en period, sedan starta eget och därefter vara anställd igen. Vad är man då? Är man kapitalist? Vilken av parterna företräds man av i en tvist? När alla förutsättningar förändras är det självklart att man måste anpassa spelreglerna till det så alla att människor kan vara med. Det gäller inte bara dem som har fast anställning och är med i facket, utan alla oavsett vilken typ av kontrakt de har och varför. Så egentligen ligger den här debatten inte alls rätt i tiden, utan den kommer i alla fall åtta år för sent. Omvandlingen har ju hållit på ett tag, och regeringen har haft ansvar för lagstiftningen sedan 1994. Vad har den gjort? Jo, ordnat konferenser och bjudit på maza- riner på superdepartementet och försökt vrida arbets- rätten tillbaka till LO-modellen, med blandat resultat. De enda konkreta åtgärder som regeringen har ge- nomfört på arbetsmarknadsområdet är sådana som LO har beställt. De har hindrat nya jobb från att ska- pas, och resultatet har blivit ett rekordlågt nyföreta- gande. De nya jobben skapas inte med regeringens nuva- rande politik, och verkligen inte om man bifaller vänstermotionerna i betänkandet. De skapas inte av att politiker försöker bestämma att den gamla in- dustristrukturen kommer tillbaka utan av att politiker inser att det är i tjänsteföretagen de nya jobben skulle kunna skapas. I dessa dagar hade vi verkligen behövt en majoritet som inte försöker tvinga gårdagens Ericsson att bli som för ännu längre sedan utan som i stället skapar förutsättningar för nya Ericsson att växa fram. Men det har vi tyvärr inte. När det gamla privilegiesamhället försvinner är det förståeligt att de som tjänar på det gamla tar strid för att behålla sin makt. Så har det alltid varit. Så är det när diktaturer faller runtom i världen eller när gamla klassamhällen avskaffas. LO tappade över 50 000 medlemmar bara förra året och slåss för sitt politiska liv. En klassisk metod, som eliterna alltid har använt runtom i världen, är då att misstänkliggöra massorna utanför, dvs. de som vill ha mer egen makt, de som vill ta makt ifrån de styrande. "Folket förstår inte sitt eget bästa", brukar det heta, och nu talar LO om att om de andra får bestämma blir det "långtgående för- sämringar för de anställda" - om de inte får igenom sina återställarkrav, alltså. Under parollen "Tillsammans mot egoismen" är det ju just egoistisk politik man bedriver. Den nedlåtande tonen mot de stackars undersåtarna känns igen. Jag har förståelse för den desperation som man kanske kan känna när det går utför. Det är aldrig roligt för någon att befinna sig i nedförsbacke. Men det får finnas gränser, fru talman. LO har beställt en rapport som heter Arbetsrätten med en borgerlig regering. Den är full av lögnaktig propaganda, med- vetna missuppfattningar och annat. Man skriver t.ex. att vi skulle vilja ta bort anställningsskyddet helt, med det lilla tilläget: "men det vågar inte Moderaterna skriva rakt ut". När vi vill skydda människor mot oskäliga villkor skriver LO:s s.k. experter att det påståendet är vilse- ledande. Och så hänvisar de till sin egen illvilliga tolkning i stället. Demonstrationen utanför italienska ambassaden vill jag inte använda min begränsade och dyrbara talartid till att kommentera över huvud taget. Jag kan bara konstatera att LO verkar främmande både för fakta och för verkligheten. Fru talman, låt oss tala om verkligheten! I verk- ligheten står 700 000 människor utanför arbetsmark- naden. I den verklighet som Socialdemokraterna försöker beskriva är nyföretagandet rekordlågt och sjukskrivningstalen rekordhöga. Det är fakta. Turord- ningsreglerna, som s och v vill ha dem, gör ju inte bara att företag får svårt med nödvändig omvandling. Människor får det också. Den som mår jättedåligt på jobbet och riskerar ut- slagning på grund av stress vågar ju inte säga upp sig. På det nya jobbet, om man lyckas få något, skulle man ju hamna längst ned på listan även om man har mångårig erfarenhet inom sitt område. Man skulle åka ut först oavsett kompetens om det företaget skulle förändras. Vem vågar göra det bytet om man har lån på lägenheten och mår lite dåligt? Ekonomiskt blir det ju tryggare då att vara kvar på det gamla, dåliga jobbet, fortsätta in i väggen och sedan bli långtids- sjukskriven. För den som berörs av det är det natur- ligtvis en tragedi. I verkligheten är inte alla med i facket, och med moderat syn på rättvisa ska alla, inte bara några, kun- na känna sig trygga och kunna organisera sig som det passar dem utan att kränkas. Förra gången vi debatterade det här fick jag kritik för att använda ett gammalt exempel, så jag kan ta ett nytt. Arbetsdomstolens dom 37 från den 20 mars i år fastställde att Ingrid, 56, och Sonja, 54, inte hade grund att anse sig kränkta av en avtalsturordningslista som de inte fick vara med på eftersom de inte var med i facket. Båda två sades upp 1997 efter lång och trogen tjänst, men AD finner att organisationstillhö- righeten inte tillmättes någon avgörande betydelse. Den här avtalsturordningslistan kan enligt AD inte ha kränkt deras negativa föreningsfrihet. Det är ett exempel, tycker jag, av många, ständigt återkommande, på hur arbetsrätten ibland tar organi- sationens parti före människans. Det finns många sådana exempel. Ju fler som inte har fast anställning och är med i facket, ju mer maktförhållandena på arbetsmarknaden förändras, desto viktigare blir det att arbetsrätten också förändras. Annars blir den mer och mer orättvis och omfattar allt färre. Svenskt Näringsliv har frågat vilka hinder företa- garna ser för ökad tillväxt. Arbetsrätten är ett av de största. Med en modernare arbetsrätt skulle vi få fler jobb. Företagen skulle våga anställa mer och investe- ra i stället för att tveka. Först då skulle vi få verklig trygghet på arbetsmarknaden, för då får vi fler jobb. Det är sådant som de f.d. Ericssonanställda, Ingrid, Sonja och den dryga halvmiljonen utanför arbets- marknaden, behöver. Ju fler jobb som skapas, desto mindre farligt är det att vara sist in, yngst, ha brytning eller vänta barn. Dagens arbetsrätt gynnar dem som har lyckats ta sig in men håller de andra utanför. Om vi inte moder- niserar arbetsrätten utan bara krigar om hur mycket vi vill behålla den gamla skapas det inga nya jobb - och ingen trygghet heller. 012053331219 N 2010-01-01 00:00:00 153752 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09101/#anf1