2348519 GO0999 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:99 Onsdagen den 25 april 2000/01 99 2001-04-25 00:00:00 En säkerhetsordning för 2000-talet 61FE7361-4702-459C-AF6D-BAB2CD32324E 8 MARIANNE ANDERSSON (c) c Fru talman! Det är stort att debattera detta betän- kande, som vi i utrikesutskottet har jobbat med i långt över ett år. Vi har nästan fått börja om från början ibland, eftersom nya saker har kommit till. Därför hinner man inte gå in på alla de frågor som berörs, men jag vill säga att det i de allra flesta frågor finns en stor och bred enighet i utrikesutskottet om det som vi behandlar i detta betänkande. Trots att man fokuse- rar på de områden där det finns skillnader är det ändå så. Det är väldigt viktigt, tycker jag. För Centerpartiet är den grundläggande utgångs- punkten i all politik FN-deklarationens portalmening om alla människors lika värde och rättigheter. Vårt yttersta mål är att alla människor ska ha möjlighet att växa och förverkliga sina drömmar. Det målet om- fattar alla oavsett kön, inkomst, etnisk bakgrund, sexuell identitet och var man bor någonstans. För att nå dit krävs frihet att välja och verktyg för att kunna axla ansvaret för sig själv och för andra. Vi sätter den enskilda människan i centrum - alltså indi- videns okränkbara värde. Vår utrikes- och säkerhetspolitik bygger på dessa utgångspunkter och strävar efter att möjliggöra för enskilda människor, länder, grupper av länder och regioner - samma sak gäller det globala samfundet - att ta ansvar för sig själva, för andra och för vår ge- mensamma värld. Vi strävar efter att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna, bejaka ländernas självständiga val av säkerhetspolitik - det handlar om såväl Baltikum som andra, förstås - att utveckla kon- flikthanterande och konfliktläkande instrument, ut- jämna klyftorna mellan världens fattiga och rika och bejaka tilltron till demokratisk uppbyggnad under- ifrån genom starka civila samhällen. Nationellt ska vi kunna möta militära hot som di- rekt berör Sverige. Vi ska också förebygga och kunna hantera situationer som utan att direkt hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle innebära snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner: naturkatastrofer, olyckor, internationell brottslighet och sabotage. Det kan gälla IT och annat, t.ex. Internationellt ska vi samverka med andra stater och aktivt verka för fred och ökad avspänning. Säkerhetspolitiken står på tre ben, som jag ser det. De hänger ihop alltmer. Det handlar förstås om utri- kespolitiken, om vårt samarbete med andra länder och deras människor och med alla de internationella in- stitutionerna som FN, EU, OSSE, Europarådet m.fl. Det är viktigt, tycker vi, att FN:s roll som samordnare av olika insatser stärks på olika sätt. Det var utrikespolitiken. Det andra benet är säker- hetspolitiken - det militära försvaret, det internatio- nella fredsarbetet, krishanteringen och det konfliktfö- rebyggande arbetet. Det handlar också om biståndet - om utvecklings- samarbetet. Det är kanske det viktigaste för att före- bygga konflikter. Allt detta är viktigt, och vad som är alltmer viktigt är en ökad samverkan för att förebygga och hindra att konflikter bryter ut. Det är det viktigaste säkerhets- politiska arbetet. Vi måste börja mycket tidigare än vad som sker i dag. Vi har ett särskilt yttrande som handlar just om detta - om att världssamfundet måste fånga upp att utvecklingen går i fel riktning och snabbt kunna sätta in insatser. Det står mycket om det i betänkandet. Vi har inte en annan syn på det; vi tycker bara att det är så oerhört viktigt. På senare tid har fokus alltmer satts på det före- byggande - på förebyggande krishantering och före- byggande arbete innan det blir en kris. Det är ju där som det är så viktigt att det finns resurser och att man arbetar. Fokus har satts på det. Sverige talar mycket om det. Det är viktigt att vi går från ord till handling ännu mera än vad vi gör i dag. Det tycker vi. I dag växer det ömsesidiga globala beroendet. En ökad rättvisa mellan världens fattiga och rika är en förutsättning för fred och långsiktig hållbar utveck- ling. Det handlar också så mycket om kontakter mel- lan människor och om att konkret stödja arbetet mot ökad demokrati i världens länder - om att medverka i processer som leder till detta - och om att stödja det civila samhället och låta demokratin växa underifrån. Det finns mycket vi kan göra. I dag, t.ex., pågår en konferens här i riksdagen om Turkiet och dess plats i Europa och om vad Turkiet måste göra för att kunna inleda medlemskapsför- handlingar med EU, med betoning på mänskliga rättigheter. Det handlar om en kritisk men också konstruktiv debatt och diskussion för att visa att re- spekten för mänskliga rättigheter är ett odelbart krav när det gäller alla ansökarländer och att den respekten hänger ihop med såväl den ekonomiska utvecklingen i landet som en fredlig utveckling. I förra veckan hade Awepa, en organisation för europeiska parlamentariker för Afrika, en tvådagar- skonferens här i Stockholm - Parlamentariker som instrument för fred - där parlamentariker från olika partier i länder i södra Afrika och i centralafrikanska länder deltog. Som exempel kan nämnas en minister och en oppositionspolitiker från Zimbabwe. Det var mycket intressant. Det var ungefär samma relation när det gäller representanter från Angola, Burundi, Rwanda m.fl. länder. Den typen av stöd till det par- lamentariska arbetet är en mycket viktig del i våra säkerhetspolitiska strävanden. Människorna där ute ska känna att det finns en dialog och att de har stöd när det gäller att bygga deras egen demokrati. Vi ska hjälpa till med att ge dem verktygen för detta. I dag debatterar vi alltså en säkerhetspolitik inför 2000-talet - en politik som ska bidra till att göra framtiden säkrare för oss här i Sverige, förstås, och för människor ute i världen. Det ska vara säkrare än det föregående seklet, som rymde så mycket av krig och förstörelse. Efter det kalla krigets slut upplevde världen någon sorts eufori. Det fanns de som trodde att historien nu var slut. Nu skulle det inte vara några fler problem. Hur fel hade inte de? 90-talet präglades både av den inställningen och av krigen på Balkan, av naturkatastrofer och av många interna konflikter runtom i världen - inte minst i Afrika. Det finns en hel rad positiva tecken i dag, men det finns också många negativa. Jag kan bara nämna den eskalerande krisen i Mellanöstern, att antalet fattiga i världen ökar även om andelen fattiga inte gör det, att ett ökande antal barn i flera afrikanska länder blir utan skolgång, att USA med Bushadministrationen håller på att göra världen lite mer osäker och att kli- matförändringar hotar att öka antalet miljöflyktingar. Det här är bara några exempel. Vår säkerhetspolitik i Sverige vävs ju alltmer in i ett brett internationellt samarbete om säkerhet i Euro- pa. Det är av grundläggande betydelse för de stora förbättringar som har skett i vårt säkerhetspolitiska läge sedan det kalla krigets slut. Den stora utmaning- en nu är att på såväl nationell som internationell nivå finna former för att möta de nya hot som världen står inför. Genom att verka för en stärkt internationell rättsordning och genom att medverka till konfliktfö- rebyggande insatser, gemensam krishantering samt försoning och uppbyggnad efter kriser och konflikter kan vi bidra till ökad säkerhet i omvärlden. EU behöver institutionella strukturer och civil och militär kapacitet för att utveckla sin förmåga att han- tera kriser. Därför bejakar vi från Centerpartiets sida det arbete som pågår. En förstärkt krishanteringsför- måga i Europa kan dock inte ersätta den amerikanska politiska och militära närvarons betydelse - den är stor; vi ska konstatera och inse att så är det - inte minst för stabiliteten i norra Europa och Östersjöregi- onen. Den här debatten kommer förstås att fokuseras kring Sveriges säkerhetspolitiska doktrin och de par- tiledaröverläggningar som pågår. När inte neutralite- ten längre är relevant är det den militära alliansfrihe- tens - betoningen ligger på "militära" när vi pratar om alliansfrihet - betydelse som måste sättas i cent- rum och belysas på olika sätt. Vi menar att den mili- tära alliansfriheten medverkar till att undvika kon- flikter och spänning i norra Europa och ger oss goda möjligheter att utveckla förtroendefulla relationer och samarbete för ökad säkerhet. Vi menar också att den bidrar till ett öppnare samarbetsklimat med Ryssland, och den kan rätt utnyttjad vara en stor tillgång i byg- gandet av en gemensam europeisk fredsordning. Just relationen till Ryssland är oerhört viktig i det här sammanhanget, likaså samarbetet med Finland som ju har en liknande situation som Sverige. Som jag har sagt tidigare i den här kammaren är den militära alliansfriheten för oss i Centerpartiet ett medel för ökad säkerhet. Det är inget självändamål, men det är ingenting som vi ska ge upp lättvindigt på något sätt. Den minskar inte vår förpliktelse att föra en aktiv och utåtriktad säkerhetsfrämjande politik. Tvärtom ska deltagande i internationella civila och militära fredsfrämjande insatser vara en naturlig och ökande del av svensk utrikespolitik. Fru talman! Som jag sade tidigare har vi inte så väldigt avvikande meningar i det här betänkandet. Vi har en reservation och några särskilda yttranden. De särskilda yttrandena handlar bl.a. om reformarbetet inom FN. Vi menar att det är viktigt att FN får en större del av samordningsansvaret både när det gäller biståndsinsatser och när det gäller olika andra insat- ser. Vi bör stärka FN:s kapacitet när det gäller det här. Det är också viktigt att stärka samarbetet med det civila samhället, till stor del då i form av näringslivet. Vi bejakar Kofi Annans initiativ, Global Compact, som handlar just om den delen. Sedan har vi ett särskilt yttrande som handlar om konfliktförebyggande som jag var inne på lite grann tidigare. Vi kan bara konstatera hur det har sett ut under senare år. I våra TV-rutor har vi kunnat se hur mänskliga rättigheter har kränkts utan att omvärlden har gjort någonting. Det värsta var väl folkmorden i Rwanda. Vi satt och såg på hur människor dödades i stor omfattning, och omvärlden struntade i detta. Det här är ju någonting som inte får ske igen. Det är oer- hört viktigt att man kommer in i ett tidigt skede för att fånga upp sådana här signaler, att man kan sätta in åtgärder och att världens länder och det internatio- nella samfundet verkligen har en vilja att göra någon- ting även i länder som är små, som ligger långt bort från oss och där det inte finns några ekonomiska intressen. Det är så oerhört viktigt att den skillnaden inte finns, men den finns ju faktiskt i verkligheten. Ett annat särskilt yttrande handlar om kvinnors roll i konfliktförebyggande och konflikthantering. Vi konstaterar bara att det är kvinnorna som drabbas värst i alla konflikter, att det är kvinnorna som känner det civila samhället bäst och att kvinnor måste få komma med i ökad omfattning när det gäller det förebyggande arbetet, naturligtvis, men också i upp- byggandet efter konflikter. Vi arbetar med kraft för att se till att det blir på det sättet att kvinnorna tas till vara i hela det fredsskapande och konfliktförebyg- gande arbetet. Vi har en reservation. Jag lämnade den till sist. Den handlar om humanitär intervention. Vi har den tillsammans med Folkpartiet. Vi tycker att arbetet med att reformera FN har gått alldeles för långsamt. FN har stått handlingsförlamat, precis som jag har sagt, inför massakrerna i t.ex. f.d. Jugoslavien, Rwanda, Burundi, Sierra Leone, Demokratiska re- publiken Kongo och Algeriet. Vi menar att FN- stadgan bör förändras för att möjliggöra humanitär intervention i enlighet med de förslag som fanns i Carlsson/Ramphal-rapporten Our Global Neighbour- hood. Vi tycker att säkerhetsrådet bör ges möjlighet att agera även vid inomstatliga konflikter utan att in- kräkta alltför mycket på statens suveränitet och att grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte kan accepteras med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenhet. Vi förstår ju hur komplicerat och svårt det är att genomföra detta, men det är vik- tigt att arbeta för det. Vi bör driva på för att legitime- ra och reglera en humanitär nödvärnsrätt, humanitär intervention, när alla andra möjligheter är uttömda. Det är det som är viktigt. Naturligtvis ska det här inte ske på något lättvindigt sätt. Allt annat måste vara uttömt, men då ska den möjligheten finnas. Fru talman! Jag vill sluta med att säga att den här konflikten mellan humanitär intervention och suverä- nitetsprincipen inte är någon ny diskussion. Redan ett sekel före den westfaliska freden 1648, då det moder- na Europas stater grundlades och suveränitetsprinci- pen etablerades, skrev Thomas More om hur invånar- na på den påhittade ön Utopia tänker om krig. Han skrev så här: De inger sig inte lättvindigt i krigiska företag, en- dast för att försvara sitt land eller för att slå tillbaka fiender som ockuperat vänskapligt sinnade länders områden. De tar sig an varje folk som lever under tyranni och befriar det med hjälp av sina stridskrafter från diktatoriskt förtryck och slaveri. Detta betraktar de som en humanitär handling. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servation nr 2 och i övrigt till hemställan i betänkan- det. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 168500 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0999/#anf8