2348519 GO0999 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:99 Onsdagen den 25 april 2000/01 99 2001-04-25 00:00:00 En säkerhetsordning för 2000-talet 3C7FFA88-A428-4598-92AE-B536A9A4EC77 27 VIOLA FURUBJELKE (s) s Fru talman! I den här debatten kommer Birgitta Ahlqvist senare att ta upp Europaavsnittet, och jag kommer att ägna mig åt övriga delar av betänkandet. Fru talman! Svensk säkerhetspolitik har gått in i ett nytt skede. De senaste 10-15 åren har vår omvärld och därmed Sveriges säkerhetspolitiska läge föränd- rats radikalt. Borta är det kalla kriget med dess för- hållandevis förutsägbara situation. I stället har vi en ny och ovan situation att utgå ifrån. Sedan Sovjet- unionens och Warszawapaktens fall har vi successivt byggt upp en ny säkerhetspolitik, byggd på dagens och inte gårdagens hot. Det har varit en smärtsam process. Många är de som fortfarande sitter fast i det kalla krigets tänkande, som inte förmår att ta till sig att världen har föränd- rats. Två tydliga exempel på detta är Högerns tro på militärallianser och Vänsterpartiets fastklamrande vid en otidsenlig neutralitetsdoktrin. Dagens säkerhetspolitik måste utgå från ett myck- et bredare säkerhetsbegrepp än gårdagens. Säkerhet handlar inte längre bara om militär säkerhet utifrån staternas behov utan om människors säkerhet. De hot och risker som framstår som akuta är inte bara den fysiska säkerheten utan även brott mot mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, miljöförstöring, svält och mycket annat som direkt och indirekt hotar männi- skors säkerhet och trygghet. En säkerhetsordning för 2000-talet måste bygga på denna nya och breddade syn på säkerheten. För oss handlar säkerhet också om att sammanfo- ga den globala, den europeiska och den nationella säkerheten till en helhet. Vår värld hänger samman, mer i dag än kanske någonsin tidigare. Denna gemen- samma säkerhet kräver nya verktyg och ett nytt sätt att arbeta för att fungera. Den kan bara skapas av staterna tillsammans. Men detta "tillsammans" kräver mycket även av oss. Vi har en lång tradition att inom FN:s ram arbeta förebyggande och fredsbevarande. Vi har sedan mer än 50 år tillbaka varit en av de mest aktiva staterna i detta arbete. Därför är inte detta samarbete något nytt. Nu också inom EU:s ram bidrar vi aktivt till att konfliktförebyggande och konfliktha- tering med civila och militära medel blir en del av unionens arbete. Det innebär att vi fullföljer en svensk tradition på detta område. Samtidigt måste vi göra det inom ramen för en ny världsordning och med hjälp av delvis nya verktyg. Fru talman! I regeringens skrivelse Att förebygga väpnade konflikter pekas på behovet av det förebyg- gande arbetet. Det här är en skrivelse som det finns anledning att stanna upp vid en stund. Jag önskar att kammarens alla ledamöter ville läsa den från pärm till pärm. Katastrofer som dem i Jugoslavien i början av 90- talet, i Rwanda 1994 och i Kosovo 1999 visar tydligt på behovet av ett förebyggande arbete innan våldet bryter ut. Detta förebyggande arbete handlar om att arbeta på flera nivåer. Det kanske viktigaste är att reagera på de tidiga varningssignalerna och att sedan ha instrumenten för att kunna agera. Genom ett ökat samarbete med MR- organisationer och med universitetens fredsforskare kan vi förbättra vår kunskap om konflikthantering. Många olika insatser kan bli aktuella, och mycket skrivs om detta i regeringens skrivelse. Det kan handla om alltifrån samtal, analys och medling till rena biståndsinstatser och stöd till rättsvårdande in- stitutioner. Det handlar om att främja en kultur för det förebyggande arbetet, att stärka det internationella normsystemet, att stärka det internationella institutio- nella ramverket och att stärka Sveriges egen kapacitet att bedriva förebyggande arbete. Helheten måste prägla delarna på samma sätt som delarna präglar helheten. Kampen för säkerhet, mänskliga rättigheter eller en god miljö i fjärran län- der är också direkt och indirekt en kamp för vår egen säkerhet. Jag tror att exemplet med den nyligen upp- blossande konflikten i Makedonien i slutet av mars i år speglar dagens arbete för säkerhet och stabilitet i vår omvärld på ett bra sätt. När det stod klart att albaner på båda sidor om den makedoniska gränsen underminerade stabiliteten i såväl Kosovo som Makedonien tog utrikesutskottet snabbt ett initiativ för att utöka den svenska insatsen och vidga det geografiska mandatet för våra KFOR- förband i området. På detta sätt kunde Sverige till- sammans med övriga världssamfundet bidra till att minska spänningarna i området. I dag är den militära säkerheten i huvudsak återställd, och nu måste vi arbeta vidare med den civila utvecklingen och med att förebygga fortsatta konflikter. Som ett led i detta kommer regeringen att stödja etableringen av univer- sitet i Tetovo. Det tycker jag är ett gott exempel på en konfliktförebyggande åtgärd. Fru talman! Det sätt som vi i utskottet har arbetat fram detta betänkande på är unikt. Vi har tittat på säkerhetsfrågorna ur en rad olika perspektiv och byggt vårt betänkande på fem skrivelser från rege- ringen och på inte mindre än 350 motionsyrkande från den allmänna motionstiden under de tre senaste åren. Det är ett stort och omfattande arbete som ligger bakom att sammanfoga allt detta till en helhet som speglar bredden i svensk säkerhetspolitik. Ett nackdel med detta arbetssätt är att arbetet har kommit ta en osedvanligt lång tid. Men vår säkerhet är en helhet, och därför måste också vår säkerhetspolitik vara det. Vad jag tidigare sade om vår syn på säkerhet måste hänga ihop med den globala, europeiska och nationella nivån, och det måste prägla vårt sätt att arbeta. Detta betänkande, vars arbetsnamn har varit Millenniebetänkandet, är ett uttryck för hur samman- satt svensk säkerhetspolitik i dag måste vara. De reservationer som har inkommit mot betän- kandet är i flera fall helt onödiga. Reservanterna vill att utskottet ska tillstyrka ett motionsyrkande här eller ha en något starkare skrivning där, men i sak innebär det inte någon större skillnad i förhållande till den förda politiken. Marianne Andersson sade t.o.m. i sitt inledningsanförande att man kanske var ganska över- ens, men att man vill reservera sig ändå. Vanligen handlar det om att reservanterna vill att regeringen ska göra lite till av vad den redan gör eller ge högre prioritet åt vissa områden, utan att man för den skull konkretiserar i vad detta skulle bestå. Fru talman! Svensk säkerhetspolitik har en breda- re säkerhetspolitisk förankring än vad antalet reser- vationer och särskilda yttranden indikerar. På några punkter finns det dock stora principiella skillnader mellan partierna. Jag skulle vilja sammanfatta dessa under fyra olika områden. Det handlar om synen på militär alliansfrihet och neutralitet, om synen på Natomedlemskap, om frågan om rätten för vissa länder att utan FN-mandat göra s.k. humanitära interventioner och om synen på hur man ska gå till väga vid FN:s reformering. Här är skillnaderna mellan partierna stora. Frågan om den militära alliansfriheten och neut- raliteten är just nu föremål för partiledaröverlägg- ningar om den nya säkerhetspolitiska doktrinen. Frå- gan om Natomedlemskap hänger samman med denna, men verkar ännu så länge mest vara en fråga som Folkpartiet diskuterar med sig självt, även om också moderaterna slirar lite på frågan. I dagens DN uppmanar Lars Leijonborg modera- terna att genomföra en intern omröstning om Nato- medlemskap. Det är förstås inte min sak, men om jag vore i Bo Lundgrens kläder skulle jag inte lyssna särskilt mycket till det rådet. När Folkpartiets egna opinionsundersökningar och den egna interna om- röstningen visar att knappt en femtedel av de egna medlemmarna står bakom Folkpartiets syn i Natofrå- gan skulle jag tro att man inte är en särskilt god råd- givare. Jag skulle akta mig för att lyssna till det rådet, Bo Lundgren och Göran Lennmarker. Fru talman! Låt mig klart slå fast att den princip som utskottet utgår ifrån är att Sverige även fortsätt- ningsvis ska vara militärt alliansfritt. Frågan om Na- tomedlemskap är inte aktuell. Precis som jag teckna- de i början av mitt anförande ser jag inget behov av att Sverige skulle gå med i någon militärallians. Vi har helt enkelt inget att vinna på det. Resultatet om vi skulle gå med i Nato är att vi förlorar vår möjlighet att bedriva en självständig säkerhetspolitik. Resultatet skulle också innebära en osäkrare omvärld. Säkerheten i norra Europa skulle inte gynnas om vi gick med i Nato. Tvärtom skulle vi äventyra den positiva utveckling som vi i dag ser runt Östersjön. Natomedlemskap, kära kolleger, är en omodern form av säkerhetspolitik. Med frågan om humanitär intervention är det an- norlunda. Här är vi överens om målet, men inte om medlen. Målet är att grova och omfattande kränk- ningar av mänskliga rättigheter, politisk och religiös förföljelse samt folkfördrivning aldrig ska kunna ses som en stats inre angelägenheter. Detta är också nå- got som få av världens regeringar i dag går emot. Människors rättigheter får ett allt större värde på staters bekostnad. Detta är en utveckling som vi väl- komnar. Men, och det vill jag särskilt betona, humanitär intervention är något som måste ske i FN:s regi. FN är den enda aktör som med folkrättslig legitimitet kan intervenera i andra länder. I flera reservationer hävdar Folkpartiet och Cen- tern, men också Moderaterna att FN-stadgan ska ändras och att möjligheten till humanitär intervention ska skrivas in. Men det har inte varit FN-stadgan som hittills har varit hindret utan det har varit den politis- ka viljan. Jag vill fråga Lars Leijonborg om han och Folk- partiet, som envist driver en ändring av FN-stadgan som en fråga som Sveriges regering ska driva, om han vet hur en ändring av FN-stadgan går till, kan föreställa sig hur lång tid det skulle kunna ta i allra bästa fall. Jag skulle gärna vilja höra om Lars Leijon- borg har den insikten. Nej, låt mig i stället påminna om vad Olof Palme sade när FN fyllde 40 år, och det är fortfarande aktu- ellt. Han sade så här: "Låt oss inte göra FN till syndabock för problem som återspeglar våra egna brister. Det är inte FN som inte nått upp till oss. Det är vi som inte har nått upp till Förenta Nationernas höga ideal. Det är genom att förbättra oss själva och vår politik som vi kan förbätt- ra Förenta Nationerna." Kofi Annan själv säger det, och FN-kännare och fredsforskare som exempelvis Peter Wallensten häv- dar att FN-stadgan redan i dag ger möjlighet till mi- litär intervention i humanitära fall. En ändring av FN- stadgan är därmed onödig och skulle i alla fall inte skapa den nödvändiga politiska viljan. Det är bara en omständlig och energikrävande process som enbart tar fokus från det egentliga problemet. Vår väg att stärka FN går i stället genom att fortsätta den redan påbörjade reformeringen av FN. Vi vill att FN:s sä- kerhetsråd ska utökas för att få större legitimitet och att vetorätten, genom frivilliga överenskommelser, ska begränsas till att endast gälla frågor som rör den egna nationens säkerhet. Därmed skapar vi en vetofri kultur som gör FN mer kraftfullt och effektivt. Moderaterna pläderar för att vi i förväg ska defi- niera situationer där säkerhetsrådets beslut helt kan avvaras även vid fredsframtvingande insatser. Det vore verkligen att underminera hela FN-tanken. Vad Moderaterna egentligen menar är att vissa länder eller grupper av länder skulle ges rätt att ingripa i andra länder utan ett mandat från FN:s säkerhetsråd. I dag råder ett generellt våldsförbud enligt FN- stadgan. Det finns bara två typer av situationer där våldsanvändning är legitimt. Den ena situationen är självförsvar, när länder enskilt eller kollektivt utövar sin urgamla rätt att försvara sig mot väpnade angrepp. Den andra situationen är när det finns ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Att tillåta humanitär intervention utan mandat från säkerhetsrådet skulle öppna en tredje möjlighet att använda våld - inte byggd på den internationella rättens solida grund utan på enskilda staters godtycke. Om var och en skulle kunna ta sig rätten att intervenera i en annan stat upplöses det generella våldsförbudet. Resultatet av detta är i dag oöverskådligt. Inom parentes sagt kan det tyckas lite märkligt att Moderaterna, ett parti som i vanliga fall säger sig stå för lag och ordning, här förespråkar denna något udda typ av civil olydnad - eller kanske militär olydnad är ett bättre uttryck. Det är något som Moderaterna gärna får förklara närmare i debatten. Problemet med Moderaternas anarkistiska modell är i grunden sam- ma problem som med medborgargarden. Genom att man sätter de gemensamma spelreglerna ur funktion öppnar man för anarki och godtycke. Den gamla devisen "Land ska med lag byggas" borde vara själv- klar även i den internationella rätten. Därför kommer Sverige även fortsättningsvis att kräva FN-mandat för fredsframtvingande insatser. Fru talman! Det betänkande som vi diskuterar i dag i kammaren bär namnet En säkerhetsordning för 2000-talet. Jag tycker att det lever upp till sitt namn. Vår nya säkerhet måste bygga på mer än kulor och krut. Den måste bygga på en förståelse om att vår värld i dag är gemensam. De hot och risker vi står inför står vi inför tillsammans, och tillsammans måste vi lösa dem. Då duger det inte att sitta och vänta tills konflikter bryter ut. Vi har alla ett ansvar för att bidra till en konfliktförebyggande kultur. Det är som Václav Havel uttrycker det: Endast ur en nyfödd känsla av globalt ansvar kan växa ett sys- tem av instrument att möta alla hot som mänsklighe- ten själv har skapat. Ett stilla liv på randen till en vulkan är illusoriskt. I dagens värld angår allt alla. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till ut- rikesutskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. 0567603564903 N 2010-01-01 00:00:00 168519 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0999/#anf27