2348519 GO0999 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:99 Onsdagen den 25 april 2000/01 99 2001-04-25 00:00:00 En säkerhetsordning för 2000-talet 24B80EB8-7C43-4478-9569-13774C2692A0 2 LARS OHLY (v) v Fru talman! Förändringarna av svensk säkerhets- politik är ganska betydande och omfattande - sett i ett historiskt perspektiv. Från att mycket starkt ha beto- nat den militära alliansfriheten och neutralitetspoliti- ken under en följd av år, vilket också har gagnat Sve- riges intressen internationellt, har vi nu hamnat i ett läge där EU-medlemskapet har omöjliggjort de tradi- tionella svenska positionerna. Neutraliteten och alliansfriheten har en stark folk- lig förankring. Det har betytt mycket mer än bara avsaknaden av medlemskap i en militär allians. Den svenska säkerhetspolitiken har varit mycket mer om- fattande än att den bara har kunnat definieras som avsaknaden av ömsesidiga försvarsförpliktelser med andra länder. Den har inte bara varit ett förhållnings- sätt till en värld och en världsdel dominerad av två konkurrerande militärallianser. Nej, den svenska neutralitetspolitiken har haft sin utgångspunkt i vikten av självständighet och vikten av trovärdighet för ett litet land att kunna stå upp för små länders och folks intressen mot stormakter. Den har varit ett sätt att kunna forma en egen politik utan att ta hänsyn till vad som sägs i andra huvudstäder. Den har varit ett sätt att kunna formulera en egen identitet i internationell säkerhetspolitik. Detta håller EU-medlemskapet och de nu pågående förändringar- na på att omöjliggöra. Sverige har aldrig varit ett land som har varit pas- sivt på grund av sin alliansfrihet. Sverige har varit ett av de länder som har deltagit mest aktivt i FN:s kris- hantering - både militärt och civilt. Det har gällt över hela världen; det har gällt i Kongo, på Cypern, i Mellanöstern och i en mängd andra länder. Konsekvensen av neutralitetspolitiken har också varit att Sverige har kunnat tala klarspråk när brott har skett mot territoriell integritet, mot demokrati och mot mänskliga rättigheter. De svenska regeringarna under 1960-, 1970- och 1980-talen förhöll sig aldrig passiva eller avvaktande till diktaturer, övergrepp och anfallskrig. Tvärtom var Sverige en klar förespråkare för små länders och folks intressen mot stormakternas maktpolitiska ambitio- ner. Därför är det sorgligt att vi har kommit i ett läge när EU-medlemskapet så tydligt går i motsatt riktning mot den svenska neutralitetspolitiken. EU- medlemskapet sätter en hämsko på våra möjligheter att själva utforma vår politik. Detta sades redan inför folkomröstningen 1994. Vi som var tveksamma, kritiska eller direkta motståndare till ett svenskt EU- medlemskap hävdade att den svenska neutralitetspo- litiken i längden inte kunde finnas kvar såsom den tidigare formulerats. Mot detta sade en enad front på ja-sidan att den svenska alliansfriheten och neutrali- tetspolitiken inte kommer att påverkas av ett EU- medlemskap. Det borde vara dags att tala klarspråk. Det borde vara dags att erkänna från ja-sidan att man faktiskt inte talade sanning. Det borde vara dags att erkänna att det svenska medlemskapet i den europe- iska unionen är den främsta grunden för den föränd- ring av svensk säkerhetspolitik som nu sker. Det är detta som är det främsta argumentet för att Sverige nu är på väg att överge den säkerhetspolitiska doktrin som har innefattat neutralitetsoptionen. Det finns de som har tagit konsekvenserna av detta. Folkpartiet kommer i debatten i dag att före- språka en reservation som innebär att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Det snällaste man kan säga om den är att den är konsekvent. Folkpartiet vill att Sverige ska ansluta sig till en militär allians under ett kärnvapenparaply för att stödja och försvara de in- tressen som den rika världen och USA företräder gentemot andra länder i världen. Den ståndpunkten kan man ha, även om det är en ståndpunkt med mycket svag folklig förankring. Det är ändå hedervärt att kunna diskutera den. Då har jag svårare att fördra dem som med exakt samma argument landar på att ingenting ska föränd- ras. Där finns Moderata samlingspartiet, som i sin reservation mer vältaligt än Folkpartiet utvecklar synen på Nato och vikten av ett svenskt Natomedlem- skap och talar om att neutraliteten och alliansfriheten är historiskt förlegade. Men slutsatsen blir ändå att Moderaterna inte vill bifalla krav på ett svenskt Na- tomedlemskap. Det är obegripligt. Det borde förkla- ras av Moderaterna - det borde vara rimligt att man talar om vad man menar. De diskussioner som pågår och som kommer att fortsätta om en ny säkerhetspolitisk doktrin kommer knappast att kunna samla en bred enighet. Åtminstone från Vänsterpartiets sida blir det mycket svårt att vara med och forma en sådan enhet om Moderaterna är med på en sådan överenskommelse, med den syn på Natomedlemskap som framgår av Moderaternas re- servation i dagens ärende. Ett avgörande brott mot tidigare utrikespolitiska principer var den svenska hållningen till bombningar- na i Jugoslavien. Det var ett folkrättsbrott. Enligt internationell rätt finns det ingenting som kan försva- ra att en militär allians tar sig rätten att bedöma när våld ska få användas, tar sig rätten att bomba civila och tar sig rätten att föröda ett land. Det våldsmono- pol som FN har haft är fortfarande den enda garanten för att vi ska kunna bygga en värld i säkerhet. Därför var det så sorgligt när regeringen hummade och inte talade klarspråk. När man sedan väl talade klarspråk så lutade man sig mer mot Natos argument än mot de svenska neutralitets- och alliansfrihetsargumenten, som borde ha lett regeringen fram till ett klart av- ståndstagande från Natos militära aktiviteter i Jugo- slavien. Det viktigaste i dag borde vara att återupprätta FN:s våldsmonopol och se till att de starka, de rika och de mäktiga inte själva ska få rätten att bestämma när militär makt ska få användas mot andra länder. Bara genom ett reformerat FN kan vi komma fram på en väg mot en säkerhetsordning som tryggar både fred och säkerhet och även folks möjlighet och rättig- het att välja olika vägar. Bara på det sättet kan vi förhindra att USA än tydligare tar sig rollen som världspolis och dominant på den världspolitiska are- nan. I förlängningen innebär ju ett hummande eller ett passivt stöd till Natos bombningar att man accepterar våldsanvändning från dem som har militär, ekono- misk och politisk möjlighet till detta. Det är också ett brott mot svensk traditionell utrikespolitik. Vi har tvärtom alltid försökt att stå på de små ländernas och folkens sida mot de stora makterna. Det här vill ju vissa få till att man stöder folkmord och brott mot mänskliga rättigheter i länder som Ju- goslavien eller i Kosovo, och ingenting kan vara mer felaktigt. Jag tycker att den jugoslaviska regimen under Milo evic var en katastrof både för det jugosla- viska folket och för kosovoalbanerna. Men om vi ska ha någon ordning i hur vi ska hantera brott mot de mänskliga rättigheterna i olika länder kan vi inte tillåta att starka makter bestämmer när det är dags att använda militärt våld. Det är en orimlig position som leder oss till en uppdelning av världen i intressesfärer från de starka och rika ländernas sida. FN-stadgan och dess principer måste hävdas. Och det innebär naturligtvis att vi ställer mycket starkare krav på att FN-mandat ska vara grunden för militära insatser som Sverige deltar i. Det är rimligt att vi klart och tydligt säger att det inte bara handlar om någon sorts principer. Det handlar inte om att sätta in militär enligt FN-stadgans principer. Det var ju just det som Nato motiverade sitt angrepp på Jugoslavien med. Det handlar om att vi värnar FN:s våldsmonopol och inte kommer att delta som nation i någon militär aktivitet som inte har ett klart FN-mandat bakom sig. Det finns också en fråga som ännu inte har besva- rats av regeringen. Vi har ställt den vid upprepade tillfällen. Det handlar om EU:s militära krishantering och den snabbinsatsstyrka som nu ska sättas upp. Är det så - jag frågar t.ex. utskottsordföranden Viola Furubjelke - att Sverige kommer att tvingas att soli- dariskt betala för militära insatser som vi avstår från att delta i? I så fall menar jag att inte bara neutralite- ten, utan även den svenska alliansfriheten faktiskt är i fara. Fru talman! Detta är ett stort betänkande. Det finns många reservationer. För Vänsterpartiets del kommer Berit Jóhannesson så småningom att prata mer om kvinnors medverkan i krishantering och om utarmat uran. Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer som Vänsterpartiet har lagt i utrikesutskottet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 13 om EU:s militarisering och reservation 19 om svensk säkerhetspolitik och svensk neutralitet. 0371688419616 N 2010-01-01 00:00:00 168494 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0999/#anf2