2348517 GO0997 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:97 Fredagen den 20 april 2000/01 97 2001-04-20 00:00:00 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor 1E36C0D6-DBCE-474A-94E9-DCE12FBAE59A 9 MARIANNE ANDERSSON (c) c Herr talman! Jag är glad över att vi har en stor enighet i den svenska riksdagen om vikten av frihan- del och om behovet av stor öppenhet. Jag tror att det är grundläggande för välfärdsutvecklingen i många länder. Genom handel möts människor och idéer. Kunskaper sprids snabbt. Det stimulerar den ekono- miska, politiska, kulturella och vetenskapliga utveck- lingen. Handel bygger ju på frivilliga överenskommelser och förtroendefullt samarbete. Till skillnad från krig som bygger på att erövra byten bygger handel på att åstadkomma utbyte. Mycket av demokrati, humanitet, tolerans och fredligt umgänge människor emellan kan sägas vara frukter av internationell handel. Handeln medverkar också till att skapa ömsesidiga beroenden och ökad integration mellan världens länder. Listan på fördelar med internationell öppen och fri handel kan göras lång. Så är det när handeln fungerar bra. Det gör den kanske inte alltid. Ändå hindras handeln av en rad tullar och regler, och främst är det i-länderna som inte släpper in u- ländernas produkter, t.ex. livsmedel och textilvaror. Det är de enda exportprodukter som de har, och de är grunden för deras utveckling. Handelspolitiken är i högsta grad en politik som sker på ojämlika villkor och som har skett på mycket ojämlika villkor. Förändringarna går sakta, och det är i-världen som dikterar villkoren. De rika länderna kräver att de fattiga ska avveckla sina skyddstullar och öppna sina marknader för import, men de är inte lika villiga att göra samma sak för egen del. För Sve- rige som frihandelsnation, som stor biståndsgivare och som allmänt solidarisk med tredje världens länder är stödet till de fattiga länderna för just handel en av de absolut viktigaste frågorna. Jag vet att vi är ganska överens om det. Det är mycket komplexa frågor som kräver myck- et av analys och kunskaper och en stor öppenhet för u-ländernas önskningar. Ofta är det frivilligorganisa- tionerna som har analyserat, jobbat väldigt mycket och gått in i de här frågorna. De har varit väckar- klockor när det gäller att inse att någonting är på gång. Det kan ha varit någonting som vi har trott varit bra men som sedan visat sig inte vara riktigt så bra för u-länderna som man trodde från början. Eftersom det har varit på det sättet finns det en stor misstänksamhet från u-ländernas sida. Det är inte alls underligt. Den yttrar sig t.ex. så att flera u-länder inte vill att den kommande WTO-rundan ska handla om några nya områden, vilket EU vill föra in. De vill att tidigare överenskommelser ska implementeras först. Det gäller t.ex. en sänkning av textiltullar och en översyn av patentregelverket innan man går vida- re. EU tycker att detta endast ska ske inom en ny allomfattande runda. Implementeringsfrågorna tas ständigt upp av många u-länder, men de får ingen respons alls. Jag tycker att det är beklagligt för det visar på den starkares övermakt. Det är över huvud taget nödvändigt att skapa för- troende mellan nord och syd när det gäller handels- frågor. Vi minns trögheten att i EU få igenom det här avtalet med de 48 MU-länderna, dvs. de minst ut- vecklade länderna. De viktigaste produkterna fick ju långa övergångsperioder. Nu tror flera u-länder att EU kommer att använda FN-konferensen om MU- länderna, som ska vara i Bryssel i maj, till att pressa dem till att gå med på den här nya WTO-rundan på nords villkor. De känner en sådan tveksamhet. Jag kan förstå det också. Jag kan ta något exempel där Sverige ändrat ståndpunkt på grund av frivilligorganisationernas påtryckningar och arbete. Det gäller t.ex. MAI-avtalet om investeringar. Det var mycket ensidigt, men många i Sverige trodde att det var ganska bra. Det blev avbrutet, och man insåg att det faktiskt var gans- ka ensidigt till i-ländernas och de stora företagens fördel. I debatten har patentavtalet TRIPS varit uppe. TRIPS står för Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights. Det berör immaterialrättens område. Där finns ett liknade förhållande. Här skulle u- länderna tvingas ta fram regelverk mycket snabbt för att klara patentlagstiftningen. Det var helt omöjligt för dem. TRIPS har orsakat en mycket stor debatt, och jag är glad att Sverige insett vikten av att u- länderna får tid på sig, att man tar hänsyn till deras önskemål och att man också stöder dem i arbetet med implementering. Jag tycker att det fortfarande finns en rad frågetecken och osäkerheter om hur detta kommer att fungera och vad det egentligen kommer att innebära. Jag var inte med vid behandlingen av det här betänkandet som skedde i näringsutskottet - själv sitter jag i utrikesutskottet - men jag har läst detta och känner starkt för reservation nr 4. Jag kommer alltså att rösta för den vid voteringen. Jag känner också en stor tveksamhet inför frågan om patent på liv. Vi har också den aktuella debatten om läkemedlen som fördes av Lars Ohly. Jag delar hans oro när det gäller vad som kan komma att hända efter år 2005 när WTO:s patentlagstiftning börjar gälla. Då kommer troligen Indien att tvingas införa strikta produktpatent som kommer att gälla i 20 år. Hur går det då med de billiga läkemedlen? Jag skulle vilja att Leif Pagrotsky kommenterar det och berättar hur han ser på den här frågan. Jag tycker att tillgången till mediciner är en oerhört viktig fråga mellan nord och syd. Vi vet att pengarna till medicinsk forskning satsas i de rika länderna. Det satsas också till mycket stor del på välfärdssjukdomar som vi i den rika världen har. Det satsas inte så mycket pengar på de fattiga människor- nas sjukdomar. Att de fattiga människorna i syd inte ska få tillgång till de mediciner som finns är fullstän- digt oacceptabelt. Vi ska försöka att utjämna skillna- derna i stället för att förstärka dem. Jag studsade också till för en liten formulering i betänkandet på s. 16. Jag har inte någon annan upp- fattning där, men jag vill ändå kommentera det. Det gäller exportsubventioner och skillnaden i hållning mellan olika u-länder. Där framhålls det att u-länder, t.ex. i Afrika, uppskattar exportstödet eftersom världsmarknadspriserna på så vis sänks. På grund av detta kan de importera livsmedel till ett något billiga- re pris. De är alltså livsmedelsimportörer. Jag studsar eftersom det visar vilken skandalöst dålig jordbrukspolitik och livsmedelsproduktion man har i de flesta av Afrikas länder. Det skulle man inte alls behöva. Man har egentligen goda förutsättningar att producera sin egen mat, men man har en så dålig politik. Man har ofta också exportavgifter så att de egna bönderna inte kan exportera. Man har också tullmurar mellan sig osv. I många länder får de egna bönderna inte mer än halva världsmarknadspriset för sina produkter. Det gör att jordbruket inte kan existe- ra. Det slås ut, och sedan importerar man i stället mat från EU med exportstöd. Det är fullständigt sanslöst egentligen. Där har vi en stor uppgift att arbeta för att det blir en öppnare handel också mellan de fattiga länderna. Vi ska naturligtvis arbeta för att EU öppnar sina grän- ser mot de fattiga länderna, men vi ska också arbeta för att man öppnar sig mellan länderna. I vårt bi- ståndsarbete måste vi arbeta för att man får en vetti- gare jordbrukspolitik så att man blir nettosjälvförsör- jande med mat. Jag tycker att det är en väldigt viktig fråga. Det är minst 800 miljoner människor i världen i dag som svälter. Det gör man egentligen helt i onö- dan. Det är ett av de största hindren för utveckling. Man kan säga att inget välstånd kan någonsin byggas på tom mage. Man måste faktiskt kunna producera sin egen mat och ha tillgång till mat. Det var en liten parentes och en kommentar till den skrivningen. Jag har ingen annan uppfattning. Jag är glad över det här betänkandet som jag tycker är väldigt bra i många stycken. Man har jobbat väldigt bra. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet men också bifall till reservation nr 4. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 168316 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0997/#anf9