2348517 GO0997 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:97 Fredagen den 20 april 2000/01 97 2001-04-20 00:00:00 Skolan AE1032FA-ED96-459E-8E25-186390021CE2 36 GUNNAR GOUDE (mp) mp Fru talman! Miljöpartiet har haft samverkan med regeringen i snart tre år. Vi har valt att under den tiden inte väcka motioner, utan i stället koncentrera oss på de möjligheter som samverkan ger. Nu har vi gjort ett undantag. Det finns en motion från Miljöpartiet. Det beror på att vi har ett behov av att i en samlad form framställa Miljöpartiets skolpo- litik. Jag yrkar bifall till den motionen, dvs. till reser- vation 4 under punkt 2, som handlar om den motio- nen i dess helhet. Jag ska inte försöka beskriva innehållet i motio- nen, men jag kan rekommendera en läsning av den. Miljöpartiet vill alltså ha en skola som är starkt decentraliserad, där de enskilda skolorna är fristående enheter med stor möjlighet till profilering av pedago- giska metoder och inriktning, efter skolans möjlighe- ter och resurser. Vi vill ha en skola där man har indi- vidualiserad undervisning, en skola inte bara för alla utan en skola för envar, där varje enskild elev får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar och intressen. Vi vill ha en skola med stort elevinflytande och med föräldraaktivitet. Det här kräver naturligtvis att man har en skola med stora resurser, och huvudproblemet för svensk skola i dag, som vi ser det, är att resurserna har varit för små under en lång period. Det berör inte bara pengar för att anställa personal, fler vuxna i skolan behövs, utan också att vi inte har tillgång till resurser i landet. Det saknas utbildade lärare för att kunna fylla luckorna. Det gäller lärare, specialpedagoger, skolpsykologer osv. Det här är det största problemet för svensk skola, de alltför knappa resurserna. Vi vet bakgrunden. Det var nedskärningarna i början av 90-talet under den ekonomiska krisen som tog bort 20 % av resurserna. De har inte kommit tillbaka än. Jag noterar med viss förvåning att de borgerliga partierna, framför allt moderater och folkpartister, har förnekat resursbristen. Jag vet inte om det beror på dåligt samvete eller vad det är, men det gör faktiskt ett konstigt intryck. Det är alldeles uppenbart att det behövs en förstärkning. Lärarna har gjort en jättein- sats under den här perioden när man har fått jobba med klasstorlekar på upp till 30 elever utan chans att ge den hjälp som behövs till elever med behov av särskilt stöd. Det är klart att det på lång sikt inte kan vara en skola som vi vill ha i Sverige. I stället för att tala om resurser talar man om en ny kurs. Den kursen hade nog, åtminstone från 1994 till för ett eller två år sedan, en mycket tydlig nyliberal inriktning. Konkurrens och privatisering var saker man talade om som skulle lösa problemen på något sätt. När vi nu har den här motionsfloden, som är väl- digt stor, närmare 300 motionsyrkanden, ser man en bild som jag tycker i och för sig är väldigt trevlig. Yrkandena är i betänkandet uppdelade i två delar. Den ena delen innehåller sådana yrkanden som egentligen handlar om det som kommuner och skolor själva ska bestämma. Det är trevligt att de finns med och det är, precis som Beatrice Ask har påpekat, ett tecken på att det finns ett stort intresse för och en stor sakkunskap här i riksdagen när det gäller skolors arbete. Den andra delen, som handlar om det som riksda- gen har att besluta om, är intressant i det perspektiv som jag inledde med. Vi ser rader av förslag och yrkanden om bättre undervisning när det gäller sex och samlevnad. Det är många partier som har tagit upp det. Vi ser förslag om bättre undervisning när det gäller alkohol, narkotika och tobak, den s.k. ANT- undervisningen. Värdegrundsfrågorna ska lyftas fram. Samtliga partier har tagit upp att det måste fram re- surser till stöd för elever med behov av särskilt stöd. Elevinflytandet har Folkpartiet t.o.m. tagit upp i en motion, vilket var överraskande eftersom det var det sista partiet som talat om elevinflytande i positiva termer. Moderaterna har en motion om att miljöfrå- gorna ska lyftas fram i skolan och att miljöfrågorna ska ingå i all undervisning i grundskolan. Det är sko- jigt. Det här är alltihop saker som i stort sett, jag skulle vilja säga 90 % av dem, redan står i läroplanen, som finns i skollagen och som inte behöver någon enda ändring. Vi har dessutom tidigare i många samman- hang talat om att det är viktigt att man följer upp läroplanens målsättningar och verkligen omsätter dem i den praktiska undervisningen i skolan. Det gäller ANT, sex och samlevnad, värdegrunden osv. Det är alltså så att man från det borgerliga hållet egentligen vill att det som finns i skollag och läroplan ska genomföras. Det är inte särskilt många förslag på ändringar. Dessutom går det lite grann i grön riktning när det gäller betoningen av detta. Nåja, det är inte bara positiva saker. De gamla resterna finns kvar. Det är betygsfrågan som kommer upp igen. Skolpengen har inte tagits upp från mode- raternas sida i de här motionerna, men den samman- hänger ju med budgetfrågorna. Jag fick konkreta frågor från några ledamöter. Jag ska beröra dem. Frågan om ytterligare ett år i skolan tycker jag ligger lite tokigt till. Det är någonting som man ska fundera över när man har en skola med möjligheter att ge särskilt stöd till elever som har behov. Det kan vara dyslexi, elever med lättare DAMP eller Asperger osv. När de får det stödet kanske de inte behöver gå ett år extra. Tanken att de som inte har klarat av stu- dierna på nio år ska gå ett år till är pedagogiskt inte särskilt lyckad. Hjälpen och stödet behöver sättas in betydligt tidigare. Stödet ska vara av den karaktären att varje elev klarar av grundskolan på nio år. Vi i Miljöpartiet är öppna för flexibilitet när det gäller skoltiden. Det har vi t.o.m. skrivit in i vårt partipro- gram. Men det är inte någon lösning för just de elever som har behov av särskilt stöd att förlänga skoltiden med ett år. Ulf Nilsson ställde tre konkreta frågor. Jag ska svara på dem. Den första frågan gällde varför vi inte tycker att det är bra att betyg sätts tidigare. Det känns lite tokigt att upprepa detta för jag vet inte vilken gång i ordningen. Vi är alltså emot betyg i skolan av tre skäl. För det första är betygen i stort sett värdelösa som mått på kunskap. Jag brukar säga att det är som att mäta längd med en gummisnodd. Det blir olika betyg beroende på hur mycket man spänner gummisnodden. Olika lärare spänner den olika. Olika skolor har olika tradi- tioner i betygssättning och sådant. För det andra är betygens prognostiska värde - möjligheten att förutsäga studieframgång och yrkes- framgång senare i livet - är dåliga. De är dåliga pre- diktorer. Detta har inte undersökts för det nya betygs- systemet, men på de gamla - som förmodligen var bättre och säkrare som mätinstrument. För det tredje och viktigaste är betyg inget bra pe- dagogiskt hjälpmedel. De leder in elevernas studier på en tokig linje när det gäller motivationen. Man läser för att få betyg i stället för att vara intresserad av det ämne man läser. Vi vet att man lär sig tio gånger fortare om man ska lära sig någonting man är intres- serad av än när man ska lära sig för att få bättre be- tyg, pengar e.d. Sekundär belöning är en betydligt sämre motivation än direktintresset. Jag hoppas att vi rätt snart ska komma ifrån betygsdiskussionen. Den leder egentligen ingenstans, och jag tror inte att den löser några problem. Jag tycker att fakta talar tydligt i riktning mot detta. Vi har redan berört flexibel skoltid. Det kan vara bra med flexibel skoltid. Det är självklart men en flexibel startpunkt för skolstarten. Men prioriteringen för åtgärderna ska vara annorlunda. Elever med be- hov av särskilt stöd ska få det tidigt och när de behö- ver det så att de klarar skolan, hellre än att låta dem gå nio år och sedan gå ett år till och tro att de ska lära sig att läsa sista året. Man ska flytta på den som mobbar, säger Ulf Nilsson. Det är klart att man kan göra det. Det är en möjlighet som finns, och det sker i vissa fall. Men det är knappast det som är problemet. Jag vill väl bolla tillbaka frågan, och jag undrar om Ulf Nilsson verkli- gen är med på att ha ett fullödigt program om mobb- ning vid varje skola - både det förebyggande arbetet och vad som görs när mobbning dyker upp. Vi hade en hearing med specialister. De förklara- de hur ett sådant program kan se ut. De redovisade för hur man i andra länder med stor framgång har använt det programmet. Det vore trevligt att höra om Ulf Nilsson är beredd att arbeta för att detta verkställs i praktiken. Intresset för mobbningsfrågor har varit stort i riksdagen, men det har också varit ett stort motstånd. Jag minns när Miljöpartiet försökte driva igenom att få in i skollagen att alla som arbetar för skolan har skyldighet att aktivt motverka mobbning. Det är det som nu gör att det går att gå till domstol. Då var det inget annat parti som ställde upp på detta. Vi fick igenom det tack vare att barnombudsmannen krävde att detta skulle in i skollagen. Det är utmärkt att mobbningsfrågan har uppmärksammats av samtliga partier. Det är en lång bit kvar innan vi är framme. Jag saknar framtidsvisioner. I många av motio- nerna kräver man som vi redan har bestämt att göra, men det finns ganska lite av framtidssyn. Jag hoppas att vi får mer av det i kommande debatt. 0281408160607 N 2010-01-01 00:00:00 168343 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0997/#anf36