2348517 GO0997 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:97 Fredagen den 20 april 2000/01 97 2001-04-20 00:00:00 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor C895B265-C328-4DC2-B268-337FEC638B40 11 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s) s Herr talman! Det är kanske inte så vanligt att efter en timmes debatt här i kammaren komma in i debat- ten och tala om hur fint det var att höra på tidigare talare från olika partier med en varierande grad av oppositionell grundinställning. I dag ska jag ändå ta mig den friheten. Vad jag hört under den timme som jag har suttit här och lyssnat på debatten gör mig faktiskt rätt glad, och t.o.m. lite stolt - skulle jag vilja säga - över att vara svensk handelsminister. Det säger jag inte minst mot bakgrund av de snart fyra månader som gått med Sverige som ordförande i EU och då jag har lett ar- betet bland handelsministrarna. Den breda samsyn kring grundläggande synsätt i handelspolitiken som finns i den svenska riksdagen är faktiskt unik. Detta är en oerhörd styrka för Sverige i EU och i övrigt internationellt - en styrka för hela Sverige. Vad jag hört stärker mig i uppfattningen att han- delspolitiken nu har en ännu viktigare roll än tidigare. Vi har nya möjligheter men vi har också svåra, och delvis även nya, utmaningar. Utrikeshandeln är en central drivkraft i globaliseringen. Det gäller i vårt eget land, i EU och, naturligtvis, i världen, globalt. Handelns betydelse för tillväxt och välstånd i vårt land är helt oomtvistad. Inom EU står det också klart att ökad handel är en nödvändig drivkraft för den modernisering som EU:s ledare beslutade om för ett år sedan på toppmötet i Lissabon. Unionen ska ju bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi för arbete och välfärd. Även på global politisk nivå är insikten om han- delns möjligheter viktig. Det övergripande målet, så som det har formulerats av FN - att halvera andelen fattiga i världen till år 2015 - kan bara nås med en ökad öppen och rättvis handel. För mig och för de allra flesta är det därför självklart att vi behöver mer, inte mindre, handel. Problemet är att för få länder deltar i dag i världs- handeln, inte för många. Det är för lite öppenhet, för lite reglerad handel, inte för mycket. Stora delar av världshandeln är allt annat än fri. Detta är en otillfredsställande situation som vi måste förändra därför att den hindrar utveckling. Och därför menar jag att det behövs en ny förhandlings- runda inom ramen för Världshandelsorganisationen så snart som möjligt. Detta är det viktigaste instru- ment vi har för att åstadkomma möjligheter inte minst för utvecklingsländerna. 800 miljoner människor i världen svälter. Det är oacceptabelt. Vi kan inte inta en attityd av förnöjsamhet och tvekan. Det räcker inte att blicka tillbaka och beklaga det otillräckliga. Mot bakgrunden av att jag har detta synsätt blir Miljöpartiets attityd, att vi har mer att vinna på att vänta och hoppas att status quo består än att otåligt gripa oss an denna viktiga uppgift, för mig svår att smälta. Jag är den första att erkänna att Världshandelsor- ganisationen inte är perfekt, men den är vad vi med- lemsländernas regeringar gör den till och har gjort den till. Det är riktigt att de stora aktörerna tidigare inte har tagit tillräcklig hänsyn till utvecklingsländer- nas intressen. Det råder inget tvivel om att de rika länderna hade större inflytande än de fattiga i Urugu- ayrundan, precis som Lars Ohly och andra har be- skrivit här. Så var det. Världen är fortfarande orättvis men, vill jag påstå, det finns ljuspunkter. Sedan WTO bildades 1995 har medlemskapet breddats rejält. Två tredjedelar av medlemsländerna är i dag utvecklingsländer. Kina kommer inom kort att vara medlem, och Ryssland bedriver nu allt intensivare förhandlingar om med- lemskap. Det är viktigt både för de själva och för oss i omvärlden att dessa gigantiska länder omfattas av det system av lag och ordning och rättssäkerhet inom världshandeln som WTO-regelverket innebär. Det är också viktigt att de får möjlighet att sitta med vid bordet och påverka världshandelns framtida villkor, dem som vi ju fortsätter att precisera, bestämma och vidareutveckla. Synen på handelns betydelse för utveckling har tagit viktiga steg framåt. Detta tillsammans med en ökad internationell mobilisering för rättvis handel har stärkt utvecklingsländernas politiska position. Likaväl behövs det fortfarande ett fortsatt reformarbete, själv- klart, inte minst kraftfullt tekniskt stöd till utveck- lingsländerna. Vi behöver nya beslut om rättvisare regler och reformer där allas intressen tas till vara och förutsättningarna görs mer likvärdiga. Jag är överty- gad om att en ny och bred förhandlingsrunda inom WTO är det mest effektiva instrument som vi har för att åstadkomma större rättvisa. Det är möjligt att det går att tänka ut andra och bättre instrument som skulle kunna finnas, men detta är för mig det mest effektiva instrument som finns och som vi har till- gång till nu. Det är den viktiga och avgörande poäng- en för mig. Vi måste åtgärda rådande obalanser, och vi måste undvika att nya uppstår. Därför är det inget alternativ att avstå från att starta en ny förhandlingsrunda i tron att passivitet snabbare ska leda till förändring. Status quo cementerar snarare ojämlikhet och orättvisor, vilket främst drabbar utvecklingsländerna. Utan en runda kommer inte utvecklingsländerna att få något alls. Vi må hysa förhoppningar om den bästa av värl- dar där de rika delar med sig till de fattiga, men verk- ligheten är tyvärr dystrare än så. I min roll som ordförande för EU:s handelsminist- rar har jag fått färska erfarenheter av vilken kraft som behövs för att få det starka egenintresset att ge vika om än för den allra bästa av gärningar. När vi tillträd- de vårt ordförandeskap tog vi genast tag i frågan att ta bort alla handelshinder för de fattigaste länderna, ett beslut som inte skulle ha någon omedelbar och om- välvande effekt på något enda medlemsland inom EU. Inte på något enda medlemsland skulle detta få en så stark effekt att man skulle tala om någon sär- skild omvälvning. Men trots det visade sig motståndet så starkt att det länge såg ut att vara helt omöjligt att fatta något beslut alls om detta. Ett hårt arbete tillsammans med kommissionen, och i slutskedet faktiskt också med FN:s generalsek- reterare Kofi Annan, gjorde dock att vi till slut lyck- ades få ett beslut som är unikt i sitt slag och manar andra länder till efterföljd, även om - det måste vi medge - det inte blev så ambitiöst som jag tror att alla här i kammaren är överens om att vi från svensk sida gärna skulle ha sett. Men det blev ändå unikt i världen. En stor aktör på handelsarenan sätter en definitiv slutpunkt för tullar och kvoter för varor från de allra fattigaste länderna. Det har inte skett förut, och detta manar andra länder till efterföljd. FN:s generalsekreterare Kofi Annan och andra le- dare som Världsbankschefen James Wolfensohn, Valutafondschefen Hans Köhler och nu senast USA:s riksbankschef Allan Greenspan kräver nu att andra länder snart och snabbt ska följa i EU:s spår. Det här är opinionsbildare som vi inte är vana vid att se upp- träda på detta enade och kraftfulla sätt för att driva på opinionen i andra länder att ge avkall på de kortsikti- ga egenintressen till förmån för den här typen av solidaritetsåtgärder. Detta är kanske en dynamik som nu har startats av vårt beslut som kan göra att vi får än större effekter på de allra fattigaste länderna i världen. Sverige driver aktivt på att EU självt ska fatta be- slut där så är möjligt utan någon runda, t.ex. på te- koområdet. Men ensidiga åtgärder har begränsad räckvidd. Det är bara inom ramen för en runda som vi tillräckligt kraftfullt kan angripa andra områden som verkligen är av betydelse för utvecklingsländerna, exempelvis handeln globalt med mat och kläder. Jag vill inte ta på mitt ansvar att vi ska sitta och vänta på att de rika länderna enbart av godhet ensidigt ska öppna sina marknader, dessutom i så fall på ett sätt som kanske kan återkallas om det blir regeringsskifte eller lågkonjunktur eller opinionssvängningar så att u- länderna inte kan räkna med att det definitivt är värt att satsa på att bygga ut sin kapacitet, marknadsföring osv. Om vi gör det här, så är det inte bara att det vore effektivt om det blir genomfört, vi riskerar också att vi får vänta väldigt länge innan något blir genomfört över huvud taget, alltför länge för att det ska hjälpa dem som skulle ha en möjlighet att ta sig ur sin fat- tigdom om EU, USA, Japan och andra rika länder på allvar öppnade sina marknader för u-ländernas pro- dukter. Låt oss heller aldrig glömma bort att borttagandet av hinder för import till vår, dvs. EU:s, marknad inte enbart gynnar u-länderna utan faktiskt också oss själva. Importen blir billigare, konsumenterna och samhällsekonomin blir vinnare, löntagarna blir vinna- re. Vi tar ytterligare steg i den modernisering som EU:s ekonomier så väl behöver, men utan en runda riskerar vi att gå miste om många av de mark- nadsöppningar som vi vill se i EU. Synen på WTO beror i hög grad på i vilken ut- sträckning organisationen i konkret handling kan visa att den engagerar sig och kan bidra till rättfärdiga lösningar på svåra globala problem. Ett aktuellt exempel är kampen mot hiv och aids. Fungerande sjukvård och hälsovård är naturligtvis a och o både för att förebygga sjukdom och för att vårda de redan sjuka. Men tillgång till mediciner är också livsviktigt. Alltför länge har läkemedelsföreta- gen sålt sina mediciner lika dyrt i utvecklingsländerna som i västvärlden. De har hänvisat till höga forsk- ningskostnader och skyddat sig bakom patenträtten. Men detta är en rättighet som vi medborgare kräver måste användas med omdöme och förnuft för att förtjäna vår respekt och vårt försvar. När Sydafrikas regering stiftade en lag för att kunna importera billiga kopior av läkemedel till sina nästan 5 miljoner hivpositiva försökte, som vi alla vet, de internationella läkemedelsföretagen gemen- samt sätta stopp för det här. Omvärlden reagerade starkt - det är självklart - och i går drog företagen tillbaka sina stämningar. Sydafrikas regering och läkemedelsföretagen har nu träffat en överenskom- melse som innebär att sjuka ska kunna få billig medi- cin och företagen i gengäld behålla sina patent. Läkemedelsbolagen har ett ansvar, inte bara för sitt eget renommé, sitt eget anseende, sitt eget goda rykte och för sitt namn utan faktiskt också för hela patentsystemets legitimitet och därmed, menar jag, för hela patentsystemets överlevnad. Det behövs respekt hos allmänheten för att det här systemet ska kunna överleva. Men det ska då vara ett patentsystem som är värt att försvara. Ett patentsystem är oerhört viktigt. Vi behöver ett bra patentsystem, ett system som är så bra att det förtjänar att försvaras. Patent är, som vi säkert är överens om, nödvän- digt för att främja så gott som all nödvändig kreativi- tet och idéutveckling i samhället. Det gäller inte minst i det kunskapsbaserade samhället. I dag är förfalskningar och piratkopior ett stort och ökande problem. Ofta är det kopplat till annan brottslighet, och dåliga kopior av exempelvis reserv- delar till flygplansmotorer och andra viktiga produk- ter hotar människors hälsa och säkerhet i Europa, i Sverige, i hela världen. Nästa vecka kommer den svenska regeringen att anordna en internationell konferens i Stockholm för att utveckla det internationella samarbetet i kampen mot detta viktiga problem. Men för att vi ska kunna engagera oss i detta krävs det ju att de som drar fördel av ett bra patentskydd inte missbrukar det, hårdrar otydligheter i WTO-reglerna för att driva omoraliska krav gentemot de fattigaste ländernas sjuka männi- skor. Ett annat exempel som jag vill nämna är samban- det mellan handel och arbetsvillkor. När vi ser i me- dierna hur företag som drar nytta av handelssystemet låter anställda i andra länder arbeta under vidriga förhållanden kan vi inte bara blunda för att vi sysslar med handelspolitik. Vi kan inte blunda som medmän- niskor, som konsumenter och som politiker. Vi har en skyldighet att arbeta för mänskliga rättigheter i ar- betslivet, och det gör vi också som handelsministrar, även om det lite lösryckta citatet från mitt tal i Bir- mingham lät som att jag som handelsminister tycker att vi ska hålla fingrarna borta. Det tycker jag inte, men jag kan förtydliga detta senare om det behövs. Diskussionen om handel och mänskliga rättigheter i arbetslivet i anslutning till WTO har redan gett po- sitiva resultat. Sedan 1995 har antalet länder som har ratificerat samtliga ILO:s konventioner om grundläg- gande mänskliga rättigheter i arbetslivet fördubblats. Dessa konventioner gavs ökad tyngd genom den deklaration som ILO antog 1998. Dessutom har en ny konvention om förbud mot den värsta formen av barnarbete kunnat tillkomma. Jag är säker på att WTO-diskussioner har bidragit till de positiva resul- taten. Vi går nu vidare genom att arbeta för en fördjupad dialog om handel och social utveckling som inklude- rar mänskliga rättigheter i arbetslivet. I dialogen vill vi att ILO, WTO och andra relevanta internationella organisationer ska delta, och vi vill att denna dialog ska föras parallellt med en ny förhandlingsrunda. Tyvärr är det många u-länder som befarar att en sådan dialog ska få protektionistiska konsekvenser. Det är därför oerhört viktigt att vi tydligt markerar att vi inte är ute efter att skapa instrument som kan tas över av protektionistiska intressen, utan att våra av- sikter är andra. Handelspolitiken kan inte och ska inte utformas i ett vakuum. Den tid är förbi när handel sågs som en strikt ekonomisk fråga som varken berörde andra områden eller berördes av andra områden, eller för den delen behövde debatteras i Sveriges riksdag. Det har inte skett så ofta i det förflutna. I dag kan vi inte kosta på oss ett sådant synsätt. I globaliseringens tid handlar det alltmer om att förmå våra instrument att dra åt samma håll. Sam- stämmighet eller koherens är avgörande för hur kraft- fullt vi kan åstadkomma förändringar. Hur väl sam- spelet kan fås att fungera mellan handel, miljö och social utveckling avgör om vi kan åstadkomma väl- stånd för alla, demokrati, mänskliga rättigheter, bättre miljö och inte minst fred. 0888126424314 N 2010-01-01 00:00:00 168318 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0997/#anf11