2348516 GO0996 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:96 Torsdagen den 19 april 2000/01 96 2001-04-19 00:00:00 Brottsförebyggande arbete C1A57524-7750-4489-A826-60BAB2E0B754 5 MORGAN JOHANSSON (s) s Herr talman! Jag ska faktiskt ta vid lite där Staffan Werme slutade. Det handlade ju mycket om att se helheten i politiken och det är kanske det som är hela grunden för det brottsförebyggande arbetet, att man ser helhetsperspektivet, hur samhället hänger ihop och även hur vi som individer påverkas av olika erfa- renheter och intryck som vi får i samhället. Vi brukar säga att kriminalpolitiken, om jag tar den delen först, har tre delar. Den ena handlar om att förebygga brott, den andra om att bekämpa brott och den tredje handlar om att hindra återfall i brott. Vi har under den här debatten sett det uttryckas väldigt tyd- ligt att diskussionen ofta koncentreras till dels förmå- gan att bekämpa brotten, polisens roll, åklagarnas och domstolarnas arbete, dels förmågan att hindra återfall i brott, alltså kriminalvårdens arbete. Det är det man i huvudsak fokuserar på. I dag tycker jag att vi ska diskutera den första hörnstenen. Då handlar det just om att förebygga brott. Då handlar det just om att se helheten. Regeringens skrivelse är en beskrivning av vad som hittills har skett, men innehåller också riktlinjer för hur arbetet ska utvecklas vidare. En central del i den strategi man har haft har just varit att bygga upp lokala brottsförebyggande råd i kommunerna. När vi började fanns det bara 30 sådana organisationer. Nu är det nästan 200. Syftet med dem har varit just att se till att samhällets olika delar fungerar bättre, alltså att t.ex. skolan, polisen och socialtjänsten fungerar bättre tillsammans. Det var det ena syftet. Det andra syftet var att ta till vara det folkliga en- gagemang som finns i de här frågorna. Här finns det för Sverige unika föreningslivet, allt från idrottsföre- ningar till pensionärsföreningar, som man kan enga- gera för att göra den egna staden eller den egna byn en liten smula tryggare att leva i. Tidigare har Brottsförebyggande rådet haft en summa pengar för att stödja utbyggnaden av de lokala brottsförebyggande råden och även för att stödja enskilda föreningars initiativ. Sammanlagt har rådet fördelat 38 miljoner kronor sedan budgetåret 1995/96. Förra året prioriterades projekten som handlar om ökad trygghet i skolan, föräldrastöd, våld mot kvinnor och trygghet i bostadsområdet, bl.a. när det gäller grannsamverkan. Utsatta områden i storstä- derna har prioriterats särskilt och för i år har vi ansla- git ytterligare 7,2 miljoner kronor för det arbetet. Så långt skrivelsen. Nu ska jag gå över till att säga någonting om den diskussion som vi har haft i dag liksom om motionerna och reservationerna. Jag kan kanske börja med att notera att det fortfarande finns en del personer som går omkring och tror att brotts- ligheten ökar i Sverige och som dessutom försöker föra ut den bilden. Marietta de Pourbaix-Lundin har väckt en motion där hon skriver att brottsligheten har ökat kraftigt de senaste 50 åren. Om hon hade skrivit det för tio år sedan hade det varit nästan rätt. Mellan 1950 och 1990 ökade antalet anmälda brott kraftigt. Men det som har hänt på 90-talet är att den trenden har brutits. Det anmäls inte fler brott i dag än som anmäldes 1990. Vissa brott, stöldbrotten, minskar rentav. Jag tycker att man ska veta det och ha det som utgångspunkt i diskussionen. När det gäller brottens art - vi har varit inne på det tidigare utifrån olika undersökningar - är det dessutom så att Sverige karakteriseras av en stor mängd av det man betraktar som mindre allvarliga stöldbrott. Sverige har t.ex. en mycket hög andel cykelstölder, beroende på att vi har väldigt många cyklar i Sverige, enkelt uttryckt. Samma sak gäller Holland. Där är det också en mycket hög andel cykel- stölder. Det är naturligtvis en omständighet som drar upp siffrorna totalt sett. Går vi till andra länder, som t.ex. USA, kan vi se att USA i stället karakteriseras av en mycket större andel grova våldsbrott. Det är exempelvis fyra gånger så stor risk att bli ihjälslagen i USA än i Sverige, per capita räknat. Den här slutsatsen leder oss in i en annan diskus- sion, nämligen den om hur sociala faktorer påverkar brottsligheten. För oss socialdemokrater är det en självklarhet att välfärdsstaten är basen för allt brottsförebyggande arbete. Rättsväsendet måste fungera, så är det natur- ligtvis, men också socialtjänsten, skolan och barnom- sorgen. Ett samhälle som klarar av att bekämpa ar- betslöshet, segregering och klassklyftor har mycket bättre förutsättningar att också kunna bekämpa brottsligheten. I ett samhälle som inte klarar av att bekämpa ar- betslösheten, som inte klarar av att bekämpa segrege- ringen, som inte klarar av att bekämpa klassklyftorna kommer man snart också att få se hur brottsligheten ökar. Den politiker som medvetet bidrar till att öka segregeringen bidrar också till att öka riskerna för kriminalitet i framtiden. I det sammanhanget finns en intressant reserva- tion som Centern och Folkpartiet har ställt sig bakom. De reserverar sig därför att de tycker att segregering- en i storstäderna måste bekämpas mer effektivt. Det är en sympatisk reservation, och den verkar i rätt riktning. Enda anledningen till att vi från vår sida inte ställer upp på reservationen är att vi anser att rege- ringen redan bedriver ett ambitiöst arbete för att be- kämpa segregering och klassklyftor i storstadsområ- dena. Det är därför vi inte står bakom reservationen. Men vi är överens i sakfrågan när det gäller att peka på hur viktigt arbetet är. Det underliga är att Moderaterna och Kristdemo- kraterna inte är med på den reservationen. Jag undrar varför. Det måste vara ett medvetet ställningstagande att inte stödja den reservationen. Det kan bara finnas två förklaringar till det. Den ena förklaringen är att de delar vår uppfattning, nämligen att regeringen redan gör ett bra jobb för att bekämpa segregering, arbets- löshet och klassklyftor. Så tror jag inte att det är. Den andra förklaringen är att man inte tycker att detta är särskilt viktigt. Segregering och utanförskap är inte något som ska prioriteras. Jag tror faktiskt att det är precis så det förhåller sig. För Moderaterna och Kristdemokraterna är frågan om segregering inte särskilt viktig. Det märks också i den praktiska politiken. Vi befinner oss i en stad där borgerligheten för en medveten segregeringspolitik. Utförsäljningen av hyreslägenheter i Stockholms innerstad innebär faktiskt en social rensning av inner- staden. Stockholms innerstad kommer hädanefter att vara förbehållen den som kan lägga upp ett par miljo- ner för en insatslägenhet. Låginkomsttagare och ung- domar kommer inte att ha en chans på en sådan bo- stadsmarknad. Det rör sig om sammanlagt 15 000 lägenheter. Ungefär 5 000 är sålda, och ytterligare 10 000 står på kö för att säljas ut. Det innebär att samtidigt som dessa åtgärder genomförs undergrävs bruksvärdesprincipen eftersom det inte kommer att finnas jämförbara lägenheter att sätta hyrorna i det privata beståndet med. Det innebär samtidigt att för det kvarvarande privata hyresbeståndet i Stockholm kommer det att bli marknadshyror, dvs. väsentligt högre än i dag. Vi ser en medveten segregeringspolitik, en ren klasspolitik. Fattigt folk ska köras ut från innerstaden. Det är bedrövligt. En av grundprinciperna för det brottsförebyggan- de arbetet är att alla beslut som fattas på statlig och kommunal nivå och landstingsnivå genomsyras av ett brottsförebyggande perspektiv. Det innebär att varje gång man fattar beslut ska man fråga sig vad det innebär för kriminalpolitiken och brottsutvecklingen på längre sikt. Det är själva grunden i hela tänkandet. Det är uppenbart att när det gäller bostadspolitiken i Stockholm bryr man sig över huvud taget inte om detta. Varför sluter man då upp bakom den politiken? Det är kanske inte så underligt att Moderaterna gör det. De bedriver denna politik så fort de får tillfälle. I min region finns Vellinge. Där släpps inga flyk- tingar in. Där byggs inga lägenheter. Man vill över huvud taget inte ha in fattigt folk i kommunen. Det är en medveten politik. Låginkomsttagare är inte väl- komna. Det är inte konstigt att man driver samma politik i en större stad när man väl får tillfälle att göra det. Men hur kan Kristdemokraterna ställa sig bakom en medveten segregeringspolitik? Häromveckan läste jag att man börjar få kalla fötter. Man ska ha blivit tveksam till att fortsätta utförsäljningarna. Det skulle vara intressant att få höra av Ragnwi Marcelind om hon kan redogöra för oss om Kristdemokraterna tän- ker bryta med Moderaterna i den frågan. Hur är det egentligen med Folkpartiet? Det är en sympatisk reservation Folkpartiet har skrivit under. Den bådar gott. Men i Stockholm står ni bakom poli- tiken. Nu förstår jag att detta ofta hänger ihop med vilken folkpartist man frågar för att ta reda på vilken linje partiet har. I Stockholm har ni den där korpralen som står bakom politiken fullt ut. Jag vill ställa en fråga till Staffan Werme, som fö- refaller vara en klok person. Han förstår mig när jag säger att om man bedriver en medveten segregerings- politik för att se till att inga låginkomsttagare hädan- efter ska flytta in i staden - där man inte ska göra sig besvär om man inte har en miljon på banken - kom- mer det att innebära en risk för gettoisering och för- slumning och därmed sämre möjligheter att förebyg- ga brott i huvudstaden framöver. Jag tror att Staffan Werme förstår vad jag säger. Därför är det väsentligt att i all vänlighet fråga honom om han står bakom politiken, om Folkpartiet i riksdagen står bakom den politik hans kamrater i Stockholm för. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän- kandet och avslag på reservationerna. 0473783431010 N 2010-01-01 00:00:00 168175 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0996/#anf5