2348511 GO0991 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:91 Onsdagen den 4 april 2000/01 91 2001-04-04 00:00:00 Unga lagöverträdare 099CA13A-77CC-4D8B-B8D6-C57ACE9B0D75 225 ALICE ÅSTRÖM (v) v Fru talman! Jag hade faktiskt i den här debatten tänkt stryka ned anförandet till ett minimum. Men efter att ha suttit och lyssnat på debatten tycker jag att många frågor är uppe i luften. Även om vi har debat- terat dem många gånger förut är det kanske viktigt att ta upp dem i alla fall. Men först, fru talman, vill jag uttrycka min stora glädje över det tillkännagivande som utskottet ger till regeringen, nämligen att man ska låta utreda frågan om en särskild reglering för hur häktade personer under 18 år ska behandlas. Vi har överallt i rättsvä- sendet regleringar av hur man behandlar de unga - när det gäller möjlighet att använda tvångsmedel, när det gäller att förhöra, när det gäller att anhålla. Vi har särskilda skäl för att man ska få häkta dem och sär- skilda regler för hur man kan döma dem till fängelse. Vi har ett särskilt påföljdssystem för unga lagöverträ- dare. Men ett område där det inte funnits någonting är hur unga människor som är häktade ska behandlas och vilka regleringar som ska gälla för dem. Vi har i flera år motionerat om att man skulle be- höva se över detta. Unga människor under 18 år har speciella behov, och just häktningstiden vet vi även av många vuxna kriminella upplevs som en väldigt jobbig period. Vi är alltså oerhört glada över att det nu är en majoritet som står bakom detta. Ett enigt utskott säger att vi ska utreda och se över detta och försöka skapa en särskild reglering för att se till att de unga som ändå hamnar i häkte ska bli behandlade som de barn de faktiskt är. Men sedan, fru talman, vill jag kommentera en del av de saker som varit uppe i debatten utifrån de reser- vationer som finns. Den största fråga som debatterats har handlat om överlämnande till socialtjänst. Denna fråga har varit uppe gång på gång i utskottet. Sedan jag kom in i riksdagen 1994 har detta väckts hela tiden. Vi i Vänsterpartiet är helt överens om att det finns brister i socialtjänsten. Det finns brister i vad som händer när domstolen har beslutat om överlämnande till social- tjänst. Men det finns också många fall där det funge- rar bra, och dem hör vi aldrig talas om. Det är ju det som är det fina: Om det har blivit ett överlämnande till socialtjänsten från domstolen, man genomför en bra behandling och den unge rättar till sig och aldrig återkommer i statistiken igen, då får vi ju aldrig höra talas om det. Det måste man tänka på. De fall vi hör talas om är ju när det inte har lyck- ats. Det är lätt att få en bild av att det här är en full- ständigt meningslös påföljd, men så är det inte. Det har funnits brister i underlag, statistik, forskning och uppföljning, så det är svårt att ha ett underlag. Det här kommer att följas upp framöver. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är oerhört viktigt att man har kvar detta, att det är socialtjänsten som ska ha huvudansvaret när det gäller våra barn och unga - oavsett om de har begått brott, om det beror på sociala problem hemma osv. Ofta är det ju så att de inte enbart är brottslingar. Det finns oftast en mycket komplex social situation runtomkring. Och det är ju det som är socialtjänstens uppgift och kanske inte kriminalvårdens, som har en helt annan roll att spela i rättsväsendet. Det är ganska intressant att moderaterna hela tiden hävdar att detta med överlämnande till socialtjänst är misslyckat. Vi fick ett speciellt fall refererat. Den här personen återkom igen och igen, vilket skulle vara ett bevis för att överlämnande till socialtjänst var full- ständigt omöjligt. I stället för att diskutera vad soci- altjänsten ska göra och hur man kan förbättra den, vilket jag tycker är den rimliga debatten, vill man att kriminalvården ska ta hand om detta. Om man ska använda moderaternas resonemang borde det i rim- lighetens namn vara oerhört viktigt för dem att av- skaffa fängelsestraff. Är det någonting vi har statistik på är det att väldigt många blir återfallsförbrytare. Vi vet också att ju längre straff man har, desto större är risken att man återkommer till fängelset. Men i det fallet förordar moderaterna i stället hela tiden längre och längre straff och att det ska vara fasthet och konsekvens. Om inte påföljden fungerat borde moderaterna fundera över om fängelse funge- rar. Det handlar egentligen inte om det, utan om vil- ken syn man har på brott och straff. Även om man inte säger det tydligt anser ju moderaterna att de som begår brott ska straffas även om de är unga. Det är inte vård och behandling det handlar om. Vore det så skulle man ha en helt annan syn på det här. Sedan, fru talman, skulle jag vilja lyfta fram frå- gan om drogtester på dem som är under 15 år. Inge- mar Vänerlöv har framhållit den här frågan väldigt mycket i den här debatten. Jag måste ändå ta upp att det finns saker som inte har framkommit och som Ingemar Vänerlöv uppenbarligen heller inte har tittat närmare på. Om det nu skulle vara så viktigt och så effektivt att drogtesta ungdomar under 15 år och om det är ett medel som kan användas för att ge möjlighet till rehabilitering, vi räddar någons liv, skulle jag vilja veta: Har Ingemar Vänerlöv tittat närmare på statisti- ken för dem som är över 15 år? Om vi tittar på 15- ringar som drogtestats, som blivit påträffade med droger när polisen tagit dem, kan vi fråga hur många av dem som fått vård och behandling. För hur många av dem är det här ett effektivt medel? Jag tror att det är detta vi behöver diskutera när det gäller drogproblematiken. Trots att vi upptäcker många unga människor med drogproblem finns det i dag inte vård och behandling. De här insatserna finns inte. Det har skurits ned överallt. Det är det stora problemet, inte att vi behöver testa dem ännu tidigare. Vi måste ju se vad vi uppnår med de tester vi redan gör. Där tycker jag att det är stora problem. Det går åt stora resurser för att testa, samtidigt som vi minskar resurserna till vård och behandling. Där är det oerhört viktigt att titta på vad det är vi ska satsa på. Vilka åtgärder är viktiga för att långsiktigt uppnå ett mins- kat narkotikamissbruk? Det är inte som jag hörde från talarstolen, Ingemar Vänerlöv. Om en polisman i dag påträffar en tolv- åring som han skäligen misstänker - för det var ju bara då man skulle få testa - är drogpåverkad, så att man egentligen skulle vilja testa, har han också skyl- dighet att plocka upp den unge från den miljön och köra hem honom eller henne till föräldrarna. Med föräldrarnas medgivande får vi faktiskt ta ett drogtest på dem som är under 15 år. De föräldrar som svarar nej när polisen kommer hem med en drogpåtänd tolvåring och säger "vi har skälig misstanke att det här barnet är drogpåverkat, och vi tycker att ni borde ge ert medgivande så att vi kan ta ett drogtest", hade inte reagerat även om polisen hade kommit hem med en papperslapp och sagt att man har testat och att ert barn är påverkat. Jag vet inte riktigt vad det är för värld man lever i när man tror att ett test som polisen tar och en papperslapp skulle förändra drogsituatio- nen och rädda några. Det handlar om helt andra insat- ser. Jag tror att den stora faran är när man tror att rättsväsendet och tvångsmedel ska hjälpa till att lösa sociala problem och när man inte ser att man samti- digt skär ned på område efter område. Vi vet att det har effekt på våra unga när de växer upp. Men vi skär ned på den sidan, och vi svarar våra ungdomar med att vi tillåter drogtester på barn, vi låter polisen jaga er i mycket större utsträckning, vi låter polisen hämta hem er osv. Samtidigt tar vi bort deras fritidsgårdar, vi tar bort deras drogfria alternativ. Då kommer vi att få ungdomar som snarare vän- der sig mot samhället. Och det är ingen bra grund för att bekämpa ett påbörjat drogmissbruk. De tar avstånd från polis, från socialtjänst, från vuxenvärlden därför att de upplever en repressiv hållning. Tar vi bort all- ting som har betydelse för dem kommer vi bara att misslyckas. Därför Ingemar Vänerlöv tror jag inte att det här är rätt väg att gå. Genom att göra det här och inte möta de andra behov som verkligen finns, genom att inte undersöka hur drogtester på dem som är mellan 15 och 18 år används och utvecklas förlorar de bara tilltron ännu mer. Vad ger det för signaler när den 15-åring som redan har testats positiv tre gånger fortfarande inte får någon vård och behandling? Det är där vi ska vara vaksamma. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till för- slagen i utskottets betänkande. 042839539117 N 2010-01-01 00:00:00 167754 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0991/#anf225