2348429 GO099 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:9 Onsdagen den 11 oktober 2000/01 9 2000-10-11 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 6FB7D3AE-F951-4162-9935-550FAB67671D 44 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) mp Herr talman! Först helt kort till Lars Leijonborg om det sista han sade: Sänkt övertidsuttag, ja. Men inte förbud mot övertid över huvud taget. Det har talats mycket den senaste tiden om ar- betstidsförkortning, och så också i den här debatten. I går lovordade statsministern ett förslag från de tre fackförbunden TCO, SACO och LO. Det är ett för- slag som innebär att normalarbetstiden ligger kvar på 40 timmar i veckan och att en extra semesterdag per år införs 2002-20006. Dessa extra semesterdagar tillsammans med en av de semesterveckor vi redan har sätts in på en arbetstidsbank där man också ska kunna samla på sig ledighetstid genom att jobba övertid. Sedan ska arbetstagaren fritt kunna disponera den tid som finns i arbetstidsbanken. Mona Sahlin och statsministern tycks ha bestämt sig. Nu tycker facken så här, säger man. Nu har de enats. Då upphöjer vi deras förslag till ett regerings- förslag. Men hallå där!, vill man ropa. Vadå: Facken har enats? Det finns väl fler fackförbund? T.ex. HTF, SKTF och Statstjänstemannaförbundet vill samtliga liksom Miljöpartiet ha sänkt veckoarbetstid. Jag tror inte att de nöjer sig med de futtiga minuter som nu erbjuds under beteckningen arbetstidsförkortning. Jag vill också starkt ifrågasätta om TCO:s, SA- CO:s och i synnerhet LO:s ledning verkligen går i takt med sina egna medlemmar. Jag kan riktigt se henne framför mig, den dubbelarbetande småbarns- mamman i offentlig sektor som står där och lagar kvällsmat, just hemkommen från jobbet via mataffär och dagis. Hon drar en djup suck och säger till bar- nen: Tänk så skönt det ska bli om två år! Då kan jag gå från jobbet nästan 2 ½ minut tidigare varje dag! Mer än så blir det alltså inte. Mer än så finns det inte i det här förslaget. Jag hoppas verkligen att inte regeringen rakt av antar det här fackliga förslaget utan sätter sig ned och diskuterar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att få mer på banken och också få en sänkt veckoarbetstid. Med det här förslaget kan man i och för sig kom- ma upp i 12 minuter om dagen - men först 2006. Om man offrar en semestervecka och ligger i och jobbar övertid så kan man korta sin arbetstid ytterligare något. Nej, det är alltså inte mycket som farbror Gö- ran har i säcken den här gången om han tänker nöja sig med det fackliga förslaget. Visst är det bra med ett ökat inflytande över le- digheten, och visst kan modellen med arbetstidsbank vara vettig. Men det måste finnas mer på banken! Det räcker inte att kunna komma ned till en 38- timmarsvecka 2006 i utbyte mot att man offrar en av de semesterveckor man redan har. Det behövs sänkt normalarbetstid och det behövs en sänkt veckoarbets- tid i botten. För Miljöpartiet är arbetstidsfrågan inte någon li- ten fråga - en fråga bland en massa andra frågor. För oss är det en central fråga. Det är en fråga om liv- skvalitet och en fråga om frihet. Vi har i dag kraftig ekonomisk tillväxt. Frågan är hur vi ska använda den. Vi kan inte fortsätta se den ekonomiska tillväxten som ett mål. Den är ett medel. Och vad har vi då detta medel till? Vi kan faktiskt välja ökad livskvalitet i form av mer fri tid i stället för fortsatt ökning av privat konsumtion. Läget är t.o.m. så i dag att vi kan få både sänkt arbetstid och en ökning av den privata konsumtionen - men en mindre ökning än vi skulle få om vi fortsatte att jobba 40-timmarsvecka. För oss gröna är det ett självklart val att prioritera mer fri tid. Vi måste också nämna saker vid deras rätta namn. Sänkt arbetstid är en sak, ökad frihet att använda semesterledighet och kompledighet en annan sak. Här har Socialdemokraterna haft 30-timmarsveckan i sitt partiprogram i 25 år, tror jag, och nu vill man få det att framstå som att den här minimala sänkningen är ett viktigt steg på vägen mot 30-timmarsvecka. Men ingen, inte heller Göran Persson, tror jag, kan på fullt allvar hävda att de höga sjuktal vi har nu, den stress vi har nu och den utbrändhet vi har nu skulle påverkas och minska om vi kortar dagarbetsti- den med 2 minuter och 24 sekunder 2002. Det måste till rejälare tag, och vi har goda möjligheter att göra någonting åt det här nu. En annan viktig fråga inför framtiden är EMU- frågan. Danskarna har nu sagt nej till EMU- anslutning. När får vi chansen i Sverige, Göran Pers- son? Det vore bra att bestämma sig för ett datum nu. Jag tror att det är enda sättet att få i gång en offentlig debatt i frågan. I dag är ju en majoritet av riksdags- partierna positivt inställda till en folkomröstning om en svensk EMU-anslutning. Det är en fråga som vi har drivit länge. Folkomröstning är ett bra instrument om vi som politiker vill förankra större och viktiga beslut hos befolkningen. Att välja om vi ska gå med i EMU eller inte är en fråga av lika stor betydelse som valet om vi skulle gå med i EU eller inte. Jag skulle gärna vilja ha besked från Göran Pers- son. Kan vi fastställa en tidpunkt för folkomröstning- en? Vi vill ha en folkomröstning i samband med nästa riksdagsval, den tredje söndagen i september 2002. Den främsta anledningen till att vi vill ha en folkom- röstning just på valdagen är att vi på så sätt i valrörel- sen kan tydliggöra kopplingen mellan nationell poli- tik och EU-politik. Vi skulle också kunna få en kopp- ling till de konsekvenser som ett EMU-deltagande får för möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik i Sverige. Skulle en folkomröstning om EMU friläggas tidsmässigt från ett riksdagsval så riskerar debatten att enbart handla om pengar och ekonomi, och inte om de framtida politiska mål som EMU syftar till. Det vore olyckligt för samhällsdebatten i den här frågan. Vi tycker också att partierna tydligt bör deklarera att de avser att betrakta resultatet i folkomröstningen som beslutande. Det skulle öka medborgarnas känsla av direkt delaktighet. Den folkomröstning som nyli- gen genomfördes i Danmark visade på kraften just i folkomröstningsmodellen. Valdeltagandet var mycket högt - hela 88 % av befolkningen slöt upp för att visa sin åsikt i EMU-frågan. Mycket glädjande var att man med 53 % stöd valde att stå fri från EMU. Därmed visade man att det faktiskt var möjligt för den resurs- svagare nej-sidan att besegra ja-sidan. Det var möjligt för David att besegra Goliat. De demokratiska bristerna med EMU var ett cent- ralt tema i den danska EMU-debatten. Det är ett tema som med all säkerhet kommer att vara viktigt också i den svenska debatten inför vår folkomröstning. Efter nej-sidans seger i Danmark var det många som mena- de att ett misstag av ja-sidan varit att man tonat ned den politiska dimensionen i EMU-projektet och talat mer om påstådda ekonomiska fördelar. Det är något som blir allt svårare att göra trovärdigt med sjunkan- de eurokurs och lägre räntor på hemmaplan än i eu- roområdet. Alla kommer väl ihåg Carl Bildts förakt- fulla tal om den svenska kronan som skvalpvaluta. Men hellre en skvalpande valuta än en sjunkande valuta! Det var säkert taktiska överväganden som gjorde att ja-sidan låg lågt med visionen om ett Europas förenta stater. Det är möjligt att det är en tilltalande tanke för en del tyskar och fransmän, men knappast för danskar och svenskar. Vi vill vara en självständig stat som samarbetar med andra, och inte bit för bit uppslukas och bli en perifer delstat i en europeisk stormakt. Därmed, herr talman, är vi inne på frågan om hur mycket makt EU ska ha över de nationella parlamen- ten. I vilka frågor ska det fattas majoritetsbeslut och i vilka ska de enskilda länderna ha vetorätt? Vi anser från Miljöpartiets sida att det är viktigt att det fattas majoritetsbeslut på ett område, och det är miljöområdet - i och med att miljöproblemen och miljöförstöringen inte håller sig inom nationsgränser- na. Vi vill alltså ha beslut som anger lägsta nivåer för miljömål och koldioxidskatt. Men det ska vara regler som tillåter de länder som så vill att gå längre. Jag såg häromdagen att Göran Persson ställer sig positiv till majoritetsbeslut i miljöfrågor, men inte i skattefrågor. Jag skulle vilja ha svar på frågan om ifall Göran Persson ser koldioxidskatt som en miljö- fråga eller som en skattefråga. I klartext: Anser Göran Persson att man i EU ska fatta majoritetsbeslut om en lägsta nivå på koldioxidskatt i syfte att börja göra någonting åt de höga och ökande koldioxidutsläppen? Eller kommer Sverige att agera mot ett initiativ om att införa miniminivåer på koldioxidskatt på EU-nivå för att motverka växthuseffekten? Vi anser att om det ska hända någonting på det här viktiga området så måste Sverige agera i EU - och agera med kraft. Tyvärr har det hittills varit skralt med engage- manget just för en radikal klimatpolitik också här hemma. Det är bara alltför typiskt att ingen av de andra debattörerna med ett enda ord har nämnt det största politiska problem vi har att hantera inför framtiden - den globala uppvärmningen. Jordens medeltemperatur ökar. Orsaken är allt större utsläpp av växthusgaser, framför allt koldioxid. Den sektor som ger upphov till de största koldioxid- utsläppen är trafiksektorn, där den dominerande delen är vägtrafiken. De senaste vetenskapliga rönen pekar på att jordens medeltemperatur kan komma att öka med upp till fem grader de närmaste hundra åren. Bara för några år sedan räknade man med mellan en och tre och en halv grad. Redan det gjorde att nackhå- ren reste sig på de små örikenas representanter. Deras länder kommer nämligen att utplånas om havsnivån höjs. Nu är det inte så att utplåning hotar Sverige, men i de senaste analyserna av de troliga effekterna för Sveriges del framtonar bilden av ett rätt så annorlun- da land. Det är inte bara naturen som är förändrad, utan även näringsliv och samhällsliv har genomgått stora förändringar. Ändå är detta kanske inte det största problemet, utan det är osäkerheten och riskta- gandet. På detta område om något borde försiktig- hetsprincipen tillämpas. Det är mycket olustigt att stå inför en situation i världen där vi vet att våra samhäl- len kommer att förändras drastiskt om vi inte minskar koldioxidutsläppen, men där ingen vet riktigt hur och i vilken omfattning. Hur mycket mark kommer att översvämmas där jag bor eller verkar? Hur kommer samhället att må av täta och återkommande väderkatastrofer? Hur kom- mer människorna att må när livsvillkoren i deras länder förändras i grunden? Detta är olustiga och närmast overkliga frågor, som är mycket svåra att ta till sig. Detta är inte heller bara en framtidsfråga. Vi måste inse att en del förändringar redan har skett. Man brukar skilja på direkta yttringar och tidiga var- ningssignaler. Bland de direkta yttringarna, som alltså redan i dag är ett resultat av den globala uppvärm- ningen, har vi tätare perioder av ovanligt varmt väder, varma och stigande hav, översvämmade kuster, smältande polarisar och smältande glaciärer. Det är alltså sådant som pågår i dag. På de senaste hundra åren har havsytan stigit mellan 10 och 25 centimeter, huvudsakligen beroende på den globala uppvärmningen. Om den här trenden fortsätter kom- mer havsnivån att stiga med kanske ända upp till 1 meter under de kommande hundra åren. Flera av världens stora tätbefolkade områden, t.ex. i Kina, Bangladesh, Thailand, Vietnam och ett antal små låglänta öar, är mycket utsatta för den här klimatför- ändringen. En höjning av havsnivån kan i framtiden tvinga mellan 100 och 200 miljoner människor att flytta. Vissa östater kommer att helt dränkas av havs- vatten. Exempel på tidiga varningssignaler, dvs. sådant som anses som en möjlig effekt av klimatförändring- en, är skyfall och snöstormar som leder till över- svämningar. I morgon kommer vi att ha en debatt i riksdagens kammare med anledning av de översväm- ningar som var i Norrland i somras. Koralldöd, torka och sjukdomsspridningar är andra sådana här tidiga varningssignaler. Det går inte att komma ifrån att förändringen av klimatet är ett enormt miljöproblem för mänsklighe- ten. Eftersom orsakerna till problemet har en direkt koppling till vår livsstil är klimatförändringen också ett mycket stort politiskt problem. Det ställer långsik- tig kollektiv livskvalitet eller t.o.m. överlevnad mot kortsiktig individuell välfärd. Det ställer höjd koldi- oxidskatt mot en fortsatt ökning av utsläppen. Det politiska problemet ställer också kortsiktig nationell konkurrenspolitik mot global handlingskraft. Ska vi sträva efter att hävda vår industris konkurrenskraft eller efter att verkställa internationellt beslutade åt- gärder för att minska koldioxidutsläppen? Som jag sade förut har tyvärr svensk klimatpolitik varit ett misslyckande. Vi kommer inte ens att nå de förhållandevis försiktiga mål som uppställts. Och situationen ser inte mycket ljusare ut inför framtiden. I Klimatkommittén, en parlamentariskt sammansatt kommitté som jobbade med den här frågan, beräkna- des att den möjliga utvecklingen om vi inte vidtar ytterligare åtgärder är att vi får en ökning av kol- dioxidutsläppen med upp till 15 % jämfört med 1990. Svensk klimatpolitik har alltför länge präglats av feghet. Det har länge stått klart att vi inte kommer att nå de mål vi har satt upp. Det har lika länge stått klart att styrmedlen varit otillräckliga för att nå målet. Klimatkommitténs arbete och det underlag man fick in i det arbetet gav det tydliga beskedet att höjd koldioxidskatt är det för samhället mest effektiva sättet att minska koldioxidutsläppen. Och det var inte Klimatkommitténs underlagsmaterial som var orsa- ken till att kommittén inte lade fram något förslag om höjd koldioxidskatt. Orsaken var att höjd koldioxids- katt är politiskt kontroversiellt. Bl.a. protesterar Af- tonbladet. Resultatet av Klimatkommitténs arbete blev i stället en kostsam satsning på informationskampanjer, trots att ingenting i kommitténs underlagsmaterial tyder på att information skulle ha någon mätbar effekt på utsläppen av växthusgaser. Det är svårt att föränd- ra livsstil med information. Mer information skulle möjligen, enligt kommittén, kunna göra det lättare att besluta om verkningsfulla styrmedel i ett senare ske- de. Om nu den här informationskampanjen ska för- verkligas, menar vi att informationsarbetet bör inrik- tas på att just öka förståelsen för att verkningsfulla klimatpolitiska styrmedel behövs. I klartext: Koldi- oxidskatten måste successivt höjas. För Miljöpartiet står det klart att en skatteväxling nu är det enda verksamma medlet för att bekämpa de ökande koldioxidutsläppen. Fr.o.m. nästa år kommer vi glädjande nog att inleda en skatteväxling där vi just höjer skatten på koldioxid och el och sänker skatten på arbete. Alf Svensson och Bo Lundgren har motsatt sig detta och vill i stället ha sänkta dieselskatter. En tydligare populism får man väl leta efter. Vi menar att koldioxidskatten är det i särklass bästa styrmedlet som finns att tillgå i dag för att bekämpa koldioxidut- släppen. Den skatteväxling som genomförs nästa år är ett första steg, men vi behöver gå längre. Under den närmaste tioårsperioden kommer vi att skatteväxla i storleksordningen 30 miljarder kronor. Det handlar om en successivt höjd koldioxidskatt och en succes- siv sänkning av skatten på arbete. (Applåder) 0507199415917 N 2010-01-01 00:00:00 157691 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO099/#anf44