2348508 GO0988 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:88 Torsdagen den 29 mars 2000/01 88 2001-03-29 00:00:00 Sammanhållen rovdjurspolitik 36395BF0-CE56-46B6-8E52-98F957B395D0 3 MAGGI MIKAELSSON (v) v Fru talman! Jag är född, uppvuxen och bosatt i Norrlands inland, och jag har bott där större delen av mitt 54-åriga liv. Jag har varit mycket ute i naturen, jag har haft djur - grisar, får, getter, kalvar, hund och jag har varit aktiv jägare och vistats många timmar, nätter och dagar ute i skogen, vid fjällsjöar och på andra ställen. Jag har aldrig någonsin fått se en björn, en järv eller en varg. Men jag har i alla fall från en bil sett en kungsörn lyfta alldeles intill bilen. Jag har mött ett lodjur en gång när våra vågar korsades en tidig morgon. Det var väldigt stora ögonblick för mig. Det är bl.a. sådana ögonblick som en samlad rovdjur- spolitik och stora viltstammar, livskraftiga viltstam- mar av rovdjur i Sverige ska kunna ge till fler männi- skor. Med det beslut som vi kommer att fatta i dag kommer vi att få inledningen på en rovdjurspolitik som leder till att vi får livskraftiga stammar av björn, järv, varg, lo och kungsörn. Propositionen och arbetet i riksdagens utskott är ett samarbete mellan Social- demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet till nästan 100 %. Jag ska återkomma till det där vi inte är överens. Dessutom är det väldigt intressant och positivt att alla partier står bakom målet om att rovdjursstam- marna ska växa. Det tycker jag som sagt är positivt, men det försvinner lite grann i debatten. Man kanske inte alltid hör det i argumentationen. Propositionen och betänkandet innebär att vi väl- jer en förvaltningsstrategi som tillåter att stammarna ska kunna växa, kontrollerat och på ett bra sätt. Men det är självklart att växande rovdjursstammar får konsekvenser, naturen förändras ju. De får konsek- venser för andra näringar. Särskilt gäller det förstås rennäringen, men även djurhållning i de områden där det finns många rovdjur. Det får också konsekvenser i form av ökat tryck på bytesdjur för dessa rovdjur, dvs. exempelvis rådjur, älg, älgkalvar. När det gäller rennäringen är det bra att det äntli- gen och tydligt skrivs in att ersättning för rovdjurs- rivna renar ska baseras på rovdjursförekomst och att det bygger på den överenskommelse som finns mel- lan Naturvårdsverket och Sametinget. Det finns också i betänkandet redovisat vilken ersättning som kan utgå vid massdödande av renar. Det är också bra, som har sagts tidigare, att vi har ändrat på det förslag som fanns i propositionen om en nedsättning av ersättningen i vissa delar av rensköt- selområdet. Vi anser att det behövs ett bättre underlag innan man tar ställning till det. Det ser olika ut i olika delar av renskötselområdet. För jordbruket är det också viktigt att man jobbar förebyggande, vilket också gäller inom rennäringen. Det finns bra exempel på hur man med stängsling och annat kan hitta metoder för att få rovdjur att välja andra byten. Det här är självklart inte lätt, men det finns sådana möjligheter som man också behöver jobba vidare på. Ökad mängd rovdjur innebär också att människor blir rädda. Vi har hört många exempel på det, och det ska man ta på allvar. Man ska respek- tera att människor som lever i framför allt vargtäta områden känner sig oroliga och rädda. Det ska man respektera oavsett om rädslan är befogad eller inte. På samma sätt som människor kan vara rädda för hund- ar, vilket också ska respekteras, kan man vara rädd för varg. Vargen är kanske det djur som skapar mest käns- lor och känslomässigt upplevs som mest hotfullt. Jag tänker på alla skrönor och alla sånger som finns om vargen. Ändå måste man säga att risken för oprovoce- rat våld är troligen större när man lämnar en fot- bollsmatch än när man finns i skogen och riskerar att möta en varg. Man ska ha respekt för vilda djur. Vilda djur beter sig oftast logiskt och förutsägbart. Om de får välja håller de distansen till oss. Men självklart finns det alltid risk om man provocerar djur. Man kan komma dem för nära. Det finns exempel på hur vi människor inte har lärt oss att hantera och leva tillsammans med vilda djur. Det finns exempel där björnar kommit för nära bebyggelse och där människor drar ut i stora mängder med kameror och barn och nästan ska klap- pa björnen. Sådant ska man förstås inte göra, men då handlar det inte heller om oprovocerat våld om en björn reagerar en sådan gång. Det är intressant att de fall där björnar har gått till anfall eller uppträtt hotfullt mot människor har varit vid sådana tillfällen då de varit provocerade. Det är kanske därför som vi delvis har gått till mötes motio- ner från några partier när det gäller ersättning för skador orsakade av björn. 1998 skrev jag en motion om detta eftersom det tidigare har funnits i jaktstad- gan en sådan möjlighet. Det är väldigt positivt att vi nu gemensamt kan göra ett tillkännagivande om att detta ska återinföras. Sedan kommer jag till den del där vi inte är över- ens och där samarbetet sprack, och det gäller jaktför- ordningen 28 §, den paragraf som lite felaktigt kallas för nödvärnsparagrafen. Det finns två anledningar till att vi från Vänsterpartiet anser att varg och järv inte ska omfattas av dessa regler. Till att börja med ger det en falsk trygghet. Man löser inte problemet med rovdjursrivna djur genom att göra det tillåtet för män- niskor att skjuta mot det rovdjuret. När det gäller hundar eller tamdjur är risken uppenbar att man i stället skjuter det djur som man vill skydda. Det är inte lätt att skjuta på en anfallande varg och inte hel- ler på en björn som anfaller ett djur. Dessutom innebär denna paragraf i jaktförord- ningen att det ska ha skett ett upprepat anfall. Då föreligger det alltså inte den nödvärnsrätt som man talar om. Anledningen till att man har infört denna rätt har vi från Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte förstått. Vi tycker att det är fel att vargen ska omfattas av detta system, eftersom den fortfarande är en så hotad art. Det finns alldeles för få vargar. Risken är uppenbar att man skulle skjuta några av de vargar som vi behöver för att avelsmässigt kunna bygga upp en bra stam. Vi har två reservationer. Vi tycker inte att 28 § i jaktförordningen ska omfatta vargen. Vi tycker också att man ska lyfta ut järven, eftersom det är ett djur som har minskat väldigt kraftigt i antal och just nu är allvarligt hotat. Vi har, som sagt, två reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 12, som handlar om skyddsjakt på varg. Detta med jakt är väldigt känsloladdat. Det är helt uppenbart att jaktbrotten har ökat. Det förekommer tjuvjakt och människor tar saken i egna händer. Det är bra att vi därför på olika sätt har skärpt straffen. Fru talman! Engagemanget i dessa frågor har varit väldigt stort. Det är det alltid när det gäller rovdjur, jakt, fiske, renskötsel och annat. Utskottet har tagit emot många uppvaktningar. Jag tror att alla av oss i utskottet som ska debattera frågan i dag har fått brev och e-post. En del innehåller värdefull information som har utgjort ett bra underlag att bygga våra beslut på. Men somliga brev och e-postmeddelanden har varit mycket oseriösa. Jag tycker att det är näst intill pinsamt när sådana understöds av motioner till riks- dagen. Jag har blivit kallad vargfascist, och det kan jag leva med. Människor får tycka vad de vill och ska också ha rätt att torgföra sina åsikter. Men det betyder ju inte att jag som politiker ska lyda. Det är inte så jag ser min uppgift. Vår uppgift som politiker här i riks- dagen är att ta del av alla uppfattningar och väga samman dem till en helhet. Det har vi nu gjort i och med den proposition och det betänkande som vi ska fatta beslut om i dag. Med det här beslutet får Sverige en rovdjurspolitik som vi kan vara stolta över. Vi slipper schavottera för oetiska jaktmetoder, för brott mot ingångna avtal och konventioner. Jag tycker att det är en bra proposition och ett bra betänkande. Betänkandet har bara en plump, och där har vi reserverat oss. 0658094895604 N 2010-01-01 00:00:00 167177 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0988/#anf3