2348508 GO0988 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:88 Torsdagen den 29 mars 2000/01 88 2001-03-29 00:00:00 Sammanhållen rovdjurspolitik E68E6775-6413-4BE1-890F-12ECB615A065 28 Miljöminister Kjell Larsson (s) s Fru talman! Ärade ledamöter! Jag har naturligtvis med stort intresse tagit del av den här debatten. Det är väl ingen som tvekar om att jag värderar rovdjurspo- litiken väldigt högt på den miljöpolitiska dagordning- en. Det finns skilda uppfattningar mellan kammarens ledamöter i många enskilda sakfrågor. Jag tror ända att man kan säga att ni i dag kommer att kunna fatta ett beslut som innehåller en hög grad av enighet i den grundläggande frågan, nämligen behovet av att ha livskraftiga rovdjursstammar i Sverige. Det finns nyanser när det gäller hur snabbt man vill gå och hur man vill förvalta rovdjursstammarna. Men i det grundläggande är vi eniga. Det är väldigt viktigt. Jag har, som flera av de tidigare talarna, blivit oroad över den polariserade debatt som finns kring rovdjuren. Jag har tagit åt mig när jag har beskyllts för att ha ett 08-perspektiv på rovdjursförvaltningen. Jag tycker självfallet inte alls att jag har det. Mitt perspektiv på det här är djupt rotat mellan jaktreviren i Gravendal och Fredriksberg. Men det är naturligtvis allvarligt. Jag håller med Eskil Erlandsson om att i ett samhälle med ökade regionala klyftor kommer misstänksamheten och misstron när det gäller frågor av det slag som vi i dag diskuterar att bli större. Det är ytterligare ett skäl till att ta de regionala klyftorna på allvar. Vi är eniga om att vi ska ha livskraftiga stammar av rovdjur. Vi är därmed också rätt eniga om att an- talet vargar och antalet järvar måste tillåtas öka med utgångspunkt i dagens situation. Jag är liksom Gudrun Lindvall i dagsläget kanske mer orolig för järven än för vargen. Visserligen har vi nu fått nya forskningsresultat som visar att vi för- modligen har fler järvar i Skandinavien än man trod- de tidigare. Men även de resultaten pekar på en gans- ka markant nedgång i antalet järvar. När jag besökte rovdjurspatrullen i Norrbotten försåg vi en järv med radiosändare. Den fick därför namnet Kjell. Den levde förmodligen en fin sommar i Sarek vid stranden av Sitojaure och i Pastavagge. Jag fick en del rapporter från dem som följde järven med radiosändaren. Nu är signalerna borta, och järven är förmodligen död. Det är väl inte osannolikt att den har blivit föremål för någon form av jaktbrott. Järven är jag orolig för, och jag kommer att försö- ka följa utvecklingen när det gäller järven extra noga. Vargen har en positiv utveckling. Av allt att döma har vi en ganska snabb tillväxt av vargstammen, och vi har haft det ett antal år. Om den utvecklingen fort- sätter - det hoppas jag att den gör - närmar sig snabbt den tidpunkt när vi på allvar, med hjälp av utredning- ar och överväganden, måste börja fundera på hur vi ska gå vidare när vi har nått etappmålet på 200 var- gar. Jag skulle vilja vädja till alla här i kammaren och alla andra i Sverige att tillsammans försöka hitta en nykter, rationell och balanserad syn på vilken sorts djur vargen egentligen är. Jag blev i en DN-artikel kallad Varg-Larsson i samband med att jag protesterade mot den norska vargjakten. Jag mindes mina tonår när jag med stort intresse ofta läste alla de böcker som fanns i min byggnadsar- betande pappas arbetarbibliotek. Där fanns självfallet Jack London. Många tror att Varg-Larsen är en bok om vargar. Det är det inte alls. Det är en bok om en råbarkad, viljestark befälhavare på ett fartyg. När jag slog upp Varg-Larsen av Jack London nyligen lade jag märke till hur Jack London beskriver karaktären på Varg-Larsen. Han säger att det är något gorillalikt över honom. Det är en våldsam vild kraft likt den som finns i ormens kropp. När han är död påminner det om det som finns i en formlös klump sköldpaddskött när man rör vid det med fingrarna. Han kan då och då vara likt ett rasande lejon, ett våld- samt oväder. Varg-Larsen karakteriseras med hjälp av ett antal olika vilda djur. Det är som om Jack London ville samla allt det vilda i en enda person. Självfallet står det i romanen emot den förfinade akademiska över- klasspojken som av en händelse råkar hamna på det här fartyget. Boken handlar om deras kamp. Det är klart att det är det vilda, Varg-Larsen, som i slutet går under. Det är ett litet exempel från litteraturen på vilken bild man har skapat av vargarna. Vi har exempel hos Selma Lagerlöf. Vi har exempel t.o.m. hos Linné av samma slag. Vi har t.o.m. i dagens allmänna språk- bruk uttryck som vargatider, vargavinter, varggrin, kasta åt vargarna, glupsk som en varg, ulv i fåraklä- der. Det finns väl inget djur som blivit så - för att använda ett uttryck från ett annat område - mobbat som vargen genom litteraturen och genom olika ut- tryckssätt. Jag vill inte pracka på någon uppfattningen att vargen är ett helt annat djur än så. Men låt oss lyssna på Hans Ove Larsson, vargexpert och intendent på Skansen. Han skriver så här: Aggressiviteten som man finner hos vissa hundraser är inte ett arv från den vilda förfadern vargen, utan ett resultat av männi- skans selektiva avel på just den egenskapen. Vargen är inte aggressiv. Snarare har den en vänlig positiv umgängeston och en skygghet som måste övervinnas genom erfarenhet. Min vädjan är: Låt oss försöka överbrygga de starka och mycket känsloladdade motsättningar som finns i synen på vargen. Låt oss dra nytta av erfaren- heterna från bygder och trakter där vi har varg. Låt oss dra nytta av forskningens resultat. Låt oss försöka inleda en dialog, inte ovanifrån och ned, utan hori- sontellt, om detta. Låt oss dra nytta av erfarenheter från andra länder där det finns betydligt fler vargar och inte särskilt mycket av konflikter mellan vargar och människor. Det finns flera skäl till att vi behöver ha en rov- djurspolitik som skapar ett rimligt utrymme för de stora rovdjuren. Det första handlar djupast om etik. Vi har ett an- svar att bevara och vårda arter som finns i vårt land, inte minst sådana som är hotade och hatade. Hit hör rovdjuren, kanske särskilt vargen. Det andra är ekologi. Rovdjuren har en självklar plats i ekosystemet. De har funnits där innan vi kom. Forskningen lär sig alltmer om den fundamentala roll som rovdjuren har i ekologiska sammanhang. Det tredje är naturupplevelsen. Det är få männi- skor som kommer att ha samma tur som Michael Hagberg och få se vargen. Jag tror att många av oss som ännu inte sett vargen har en dröm om att en gång få uppleva vargen i naturen. Jag har fått många brev från dem som vill bli av med vargen för gott, men också väldigt många öm- sinta positiva brev från människor som har beskrivit sina möten med vargen i skogen på ett näst intill religiöst sätt. Här finns det en stor positiv upplevelse av vargen som vi måste balansera mot den oro som många människor också känner inför att ha vargen i närhe- ten. Det fjärde är att vi har skrivit under ett antal inter- nationella konventioner som ålägger oss att ta hand om vår egen biodiversitet, inklusive rovdjuren. Men vi har ju inte bara gått in i något som är ett tvång på oss. Det är det här som gör det möjligt för oss att vara med och påverka utvecklingen i andra länder. Vi ska också kunna ha inflytande över hur man i andra län- der och andra världsdelar hanterar hotade och säll- synta arter som vi hemskt gärna vill ska kunna finnas kvar. (forts. 6 §) Ajournering Kammaren beslutade kl. 13.50 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle äga rum. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00. 0818762925009 N 2010-01-01 00:00:00 167202 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0988/#anf28