2348508 GO0988 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:88 Torsdagen den 29 mars 2000/01 88 2001-03-29 00:00:00 Sammanhållen rovdjurspolitik 4747191E-6AB1-402B-8AF0-5537E5FC3B26 1 ULF BJÖRKLUND (kd) kd Fru talman! Svensk landsbygd, glesbygd och vildmark är något unikt - en natur och miljö med variationsrika årstidsskiftningar som för mängder av människor utgör stora livsvärden med djup förankring i hjärtat. Livskvalitet är bl.a. att leva i och med en natur i balans, med respekt för helhet i ekosystemen och värnande om biologisk mångfald. I den balansen ingår också de fyra stora rovdjuren. Det innebär att vi i Skandinavien i ett medvetet och planerat samarbete ska kunna garantera sammanhängande rovdjursstam- mar som kan fortleva långsiktigt. Vi kristdemokrater har i det avseendet inget att invända mot regeringens föreslagna övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik. Vi delar också regeringens uppfattning om nationella miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn, likaså om etappmålen för varg och järv. Vi delar huvudsakligen också bedömningen av rovdjurens utbredningsområ- de, dock med betoning på att föryngring av varg inte är acceptabel inom rennäringens åretruntmarker och bör vara starkt begränsad i vinterbetesområdena. Vi delar slutligen också regeringens ambition att målet för rovdjurspolitiken, i likhet med vad som gäller för de 15 miljökvalitetsmålen, bör vara uppnått inom en generation. När detta är sagt vill jag också starkt betona föl- jande: I dag förs mycket av diskussionen om rovdjur i sammanträdesrum fjärran från händelsernas centrum. Det finns en stor förtroendeklyfta mellan å ena sidan människor som bor i områden där rovdjur förekom- mer och å andra sidan myndigheter. Det finns alla skäl för oss i den här kammaren att lyssna på männi- skor som lever i verkligheten med rovdjuren alldeles inpå knutarna. Det måste finnas acceptans för rov- djursförekomst ute i bygderna om lagstiftningsåtgär- derna ska vara meningsfulla. De människor som lever i händelsernas centrum i landsbygd och glesbygd är inga dumbommar - tvärtom. Kristdemokraterna har full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner. Man har stor erfarenhet och kunskap om livsbetingel- serna och är ofta starkt motiverad att bo, leva och verka i en självvald miljö med de förutsättningar som finns lokalt i bygden. Vi förutsätter att markägare och lokalt förankrade människor kommer att ingå i de samrådsgrupper regeringen föreslår i propositionen. Det är oerhört viktigt att särskilt vargstammens utveckling följs noga och att befolkningen i berörda områden hålls väl informerad. Positiva insatser i form av snabb ersätt- ning till drabbade tamdjursägare samt saklig och lättillgänglig information kan bidra till en ökad ac- ceptans. När det gäller ersättningsreglerna vid rovdjurs- skada menar vi kristdemokrater att djurägare måste få full ekonomisk kompensation för de rovdjursskador som uppkommer. Och det måste gälla även djur som inte ingår i någon näringsverksamhet. Detta har vi utvecklat i reservation nr 17. När det gäller skyddsjakten, fru talman, instäm- mer vi i propositionens förslag om att föra in också vargen under jaktförordningens 28 §. Dessutom är vi, efter att ha lyssnat till enskilda och berörda grupper som på olika sätt framfört sina åsikter och motive- ringar, beredda att gå ett steg längre än vad vi uttryckt i vår motion: Vi instämmer i Rovdjursutredningens syn att ingripande får ske redan vid ett första rov- djursangrepp och inte, som propositionen föreslår, först vid ett förnyat angrepp. Erfarenheter från bl.a. Norge visar att den oro som finns för att en sådan utvidgning av skyddsjakten skulle leda till ett alltför stort antal skjutna rovdjur är överdriven. Landsbygdens folk behöver inga förmyndare. Man både vill och kan hantera denna frihet under ansvar. De föreslagna tunga straffsatserna vid tjuvjakt eller missbruk av reglerna manar också till eftertanke och stor restriktivitet. När det således gäller de all- männa villkoren för skyddsjakt ger vi vårt stöd till reservation nr 11, där detta utvecklas med bl.a. en centermotion som grund. Jag går så över till rennäringens problem och er- sättningsnivåerna. Från rennäringshåll har under lång tid påtalats behovet av en statlig rovdjurspolitik på renskötselområdet, med betoning på konsekvenser för samebyarnas ekonomi och arbetssituation samt den samiska kulturens framtid i Sverige. Rennäringen är den näring som drabbas hårdast av rovdjursföre- komst, inte minst om vargen skulle få utbredning inom renbetesområdet. Renskötselområdet intar en särställning genom att samtliga stora rovdjur har naturliga utbredningsområden som sträcker sig över det. Konsekvenserna av detta måste beaktas så att enskilda samebyar inte blir lidande. Rovdjursstam- marnas utveckling när det gäller lo och björn måste därför styras så att skadorna på ren begränsas. Sär- skilda åtgärder måste vidtas för att minimera antalet dödade renkalvar. Det är ett grundläggande krav att en ordnad ren- skötsel ska kunna bedrivas och skadorna av rovdjur minimeras. Även om ersättningssystemet är godtag- bart kan det aldrig vara tillfredsställande för en re- nägare att i stor utsträckning främst vara rovdjursupp- födare. Man vill naturligtvis producera kvalitetspro- dukter av renkött till medvetna och nöjda konsumen- ter. Rennäringen är även i många andra avseenden trängd. Sammantaget riskerar det näringens framtid om markfrågor, betesmöjligheter och det vi behandlar i det här betänkandet, dvs. rovdjurs- och ersättnings- frågorna, inte får den för samerna positiva lösning som är av nöden. Kristdemokraterna och ytterligare några motionä- rer ifrågasätter propositionens förslag om en 25- procentig reducering av rovdjursersättningarna i vin- terbetesområdena och inom konventionsmarkerna. Utskottet ger detta sitt stöd, och genom ett tillkänna- givande till regeringen påtalar vi att denna differenti- ering tills vidare inte ska genomföras. Kristdemokraterna delar i reservation 15 dessutom Rovdjursutredningens förslag att möjligheter att före- bygga rovdjursskador på renar måste utvecklas och att det för kostnader för förebyggande åtgärder bör utgå ett särskilt ekonomiskt stöd skilt från ersättning- en enligt rovdjursinventeringen. Med tanke på att riskerna för angrepp på männi- skor huvudsakligen är knutna till björnen föreslår dessutom utskottet, bl.a. med en kristdemokratisk motion som grund, ett tillkännagivande till regeringen om att den tidigare möjligheten till statlig ersättning för skador på människa orsakade av björn snarast bör återinföras. Till sist har vi detta med behovet av rovdjurscent- rum. Kristdemokraterna liksom miljö- och jordbruks- utskottet instämmer i vad regeringen anför om statli- ga medel till etablering av ett nationellt rovdjurscent- rum. Det är angeläget att ta till vara och bygga vidare på befintliga anläggningar med mångårig verksamhet när det gäller forskning och annat kunnande på områ- det. Ett rovdjurscentrum med spets kan få genom- slagskraft både nationellt och internationellt med stora möjligheter att förmedla forskarvärldens kun- nande till en bred allmänhet. Intresset hos den breda allmänheten för de stora rovdjuren är, som vi vet, i dag stort. Ökade kunskaper hos allmänheten kan också bi- dra till att dämpa den oro som förekommer på grund av det ökade rovdjursbeståndet. Det är min övertygel- se att rovdjurscentrum och skandinavisk björnforsk- ning i Orsa är det alternativ som skulle ge den opti- mala utdelningen ur erfarenhets- och kunskapspers- pektiv och i kostnadshänseende när det gäller just lokaliseringen av ett sådant huvudcentrum. Fru talman! Huvudsakligen är kristdemokraterna positiva till propositionen med de undantag som jag här har redovisat. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservatio- nerna 11 och 15. 0653132951201 N 2010-01-01 00:00:00 167175 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0988/#anf1