2348507 GO0987 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:87 Onsdagen den 28 mars 2000/01 87 2001-03-28 00:00:00 Mänskliga rättigheter m.m. - länder, om- råden och enskilda folkgrupper DF62AC58-44E3-46D5-BA5B-BF7E1B84DB53 95 ROSITA RUNEGRUND (kd) kd Fru talman! Jag skulle vilja göra ett litet inlägg när det gäller de mänskliga rättigheterna med anled- ning av en motion som är inlämnad angående Kongo- Brazzaville. Det är representanter från de olika poli- tiska partierna som har skrivit den. I kristdemokraternas motion om mänskliga rättig- heter påpekar vi att den generella bilden av Afrika som ofta presenteras i medierna är ensidig och pessi- mistisk. Afrika ses många gånger som ett enda land som är drabbat av svält, sjukdomar, inbördeskrig och naturkatastrofer. De olika länderna som tillsammans utgör Afrika har dock fler sidor än de till synes hopplösa. Det lönar sig att engagera sig för en föränd- ring i de många fall där människors rättigheter kränks. Jag har själv erfarenhet av att bo i Afrika. Jag är ytterligt tacksam för att jag fick tillbringa fyra år i en kultur som verkade främmande men som jag i dag känner ett hjärtligt förhållande till och respekt för. Respekt för varandras människor och för varand- ras kulturer är viktigt om vi aktivt ska kunna vara med i ett förändringsarbete i samverkan med länder- nas egna frivilliga och bärande institutioner och orga- nisationer. I utskottets övervägande när det gäller motionen om Kongo-Brazzaville skriver man att det finns posi- tiva tecken som tyder på att freden kan vara beståen- de och att grunden för en process mot demokrati och utveckling har lagts. Man skriver att EU verkar för att freden ska bestå och att utvecklingen mot demokrati ska få fart. Här tycker jag faktiskt att utskottet, och socialde- mokraterna i synnerhet, gömmer sig bakom uttrycket EU. Menar man med det uttrycket att Sverige aktivt verkar, eller? Man talar också om att stödja ansträngningar att nå en fredlig lösning. Motionärerna efterlyser här ett fördjupat engage- mang från Sveriges sida. Efter att Missionsförbundet har verkat i Kongo i hundra år är det ett förtroende- kapital som Sverige har i Kongostaterna. Det nämns också att ett embargo mot vapenför- säljning diskuteras inom EU. Det jag vill fråga är: Hur aktivt är Sverige i dessa sammanhang? Jag fick förmånen att för tre veckor sedan delta i en konferens i Brazzaville som Awepa ordnat. Jag fick också fira den internationella kvinnodagen, den 8 mars, där. Sångare uppträdde. Budskapet i det de sjöng var: Vi vill inte ha containrar lastade med va- pen utan med mat. Det jag också upplevde - nu talar jag inte franska, utan fick ha översättare hela tiden - var att alla som jag kom i kontakt med kände till Sverige. Det hade gjort stort intryck att ett stort flygplan kom lastat med paket - som bl.a. hade packats i Lidköping - som innehöll mat och kläder i stället för vapen. I utskottets överväganden säger man också, och det tycker jag är glädjande: "På biståndssidan kom- mer Sverige, i syfte att minska lidandet för de mest utsatta i konflikten, att fortsätta stödja det humanitära arbetet, främst genom FN-systemet och internatio- nella enskilda organisationer." Det arbete som vi vet bedrivs i dag av svenska samfund och andra enskilda organisationer på bl.a. undervisnings- och hälsoområdet kommer också att fortsätta och erhålla stöd. När jag har sett hur mycket som betalas ut till de olika organisationerna har jag sett att t.ex. Unicef från Sveriges sida - Sverige är ju en stor biståndsgivare till Unicef - fått 2 miljoner som betalas till Republi- ken Kongo. Jag var djupt imponerad av Unicefs arbete nere i Kongo-Brazzaville. Jag ska ge er en kort inblick i ett möte. Vi vet att av de 800 000 människor som flydde ut i skogen var ca 100 000 kvinnor. Man räknar med att 6-7 % av de kvinnorna blev systematiskt våldtag- na och att det var mycket traumatiska upplevelser. Unicef hade ett hem där man tog sig an de här kvin- norna medicinskt, psykologiskt och socialt. Jag som har sett mycket nöd och elände, som har känt lukten av död, fick sitta i ett rum med fyra kvin- nor och en psykolog. Det var ett så starkt intryck. Jag fick se en 16-årig flicka sitta där med frukten av en våldtäkt, ett barn som var lite mer än ett år, i sitt knä. Jag kunde se hur denna unga flicka var djupt kränkt. Det tog mig fruktansvärt hårt. Där har Sverige en uppgift. Där finns en gryende demokrati som jag tycker att Sverige ska ta vara på. Man ska inte låta sig övertalas med att det inte är någon idé, att det snart blir krig igen, utan man ska se på det som ändå sker i kampen för mänskliga rättig- heter. Det är vår skyldighet att stödja detta. Marianne Jönsson tog förut i dag upp barnen som kunskapsbärare. Vi fick också besöka hem för pojkar, alltså gatubarn. Regeringen ville samla ihop dem till någon typ av arbetsläger. Unicef tog ansvar för detta och hade ett projekt just för de här pojkarna, för att ge dem undervisning. Jag frågade en av de här killarna i tioårsåldern vad han tänkte bli när han blev stor. Han skulle bli pilot. Kunskapsbärare och morgondagens makthavare. Det finns en bok som heter Förtvivlan och fram- tidstro, som är skriven av Missionsförbundet. Jag uppmanar riksdagsledamöterna att läsa denna bok. Den är en beskrivning av hur läget är, av det negativa som har hänt, men också av det positiva som man ska ta vara på. Jag vill avsluta med ett citat ur denna bok. Det är en kvinna som heter Anna-Carin Rindeskog som har gjort anteckningar från den 14 till den 25 december. Hon känner sorg och vrede inför det som hänt under kriget. "Till sorgen över allt detta fogar sig vreden över ett världssamfund som inte bryr sig om att ett litet land krossas och förblöder på grund av makthungriga staters oljetörst. Där finns också vreden över alla medier, alla journalister, som inte vill ta upp ett så- dant övervåld därför att det inte finns bilder på det, eller som inte törs granska det för att inte trampa ett mäktigt europeiskt land på tårna. Alla dessa tankar och känslor finns kvar. Men där finns också medvetandet om en ny kallelse för en gammal pensionär. När jag med både sorg och glädje i hjärtat, och fortfarande med en känsla av svek, ny- årsafton 1998 lämnade Pointe-Noire, sa en kongole- sisk vän: 'Åk hem! Var vårt ögonvittne!' Det är det jag försöker vara." 0574724112206 N 2010-01-01 00:00:00 167065 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0987/#anf95