<anforande>
<dok_hangar_id>2348499</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0979</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:79 Onsdagen den 14 mars</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>79</dok_nummer>
<dok_datum>2001-03-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Livsmedelskontroll och genteknik </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>15BCC053-CD02-461D-B19A-C9C0F6C8E4B3</anforande_id>
<anforande_nummer>87</anforande_nummer>
<talare>GUDRUN LINDVALL (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Naturligtvis är detta frågor som i allra
högsta grad rör EU, eftersom det som till stor del
ligger till grund för de långa transporterna i dag är att
djurtransporter inte ses som jordbrukspolitik utan som
näringspolitik. Man har i EU byggt upp stora slakteri-
er av arbetsmarknadsskäl, t.ex. i Spanien, som förut-
sätter import, t.ex. från Storbritannien. Från England
till södra Europa, t.ex. Spanien, exporteras det unge-
fär 700 000 får. Det är alltså EU:s struktur som till en
del är boven i dramat. Naturligtvis måste detta lösas i
ett sammanhang mellan länder, eftersom det är ett
problem mellan länder. Det skulle inte gå i dag, med
de strukturer vi har fått, att lösa detta nationellt.
Samtidigt kan man se att många av slakttranspor-
terna naturligtvis skulle lösas om varje land för sig
hade slaktkapacitet motsvarande det antal djur man
föder upp, och så ser det inte alls ut.
</anforandetext>
<intressent_id>0962854674801</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>166155</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0979/#anf87</protokoll_url_www>
</anforande>
