2348496 GO0976 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:76 Torsdagen den 8 mars 2000/01 76 2001-03-08 00:00:00 Kriminalvårdsfrågor 36679165-DF3A-40F4-BC6A-1336ACEB4664 136 YVONNE OSCARSSON (v) v Fru talman! Det här är min första kriminialvårds- politiska debatt eftersom Alice Åström är sjuk. Det känns spännande. I min mycket röda ungdom - andra människor brukar tala om sin gröna ungdom, men för mig var det en mycket röd ungdom - var jag väldigt fascinerad och intresserad av kriminalvårdsfrågor, men jag har naturligtvis aldrig arbetat politiskt med det på det här planet förrän nu. När det gäller kriminalvården är det minst lika viktigt som i polisfrågor att vi är medvetna om att insatser inom resten av samhället starkt påverkar hela kriminalvården. Redan när mycket unga människor begår brott borde samhällets insatser stärkas och bli mer relevanta med tanke på de unga människornas behov. Om t.ex. en mycket ung drogpåverkad männi- ska begår ett brott under en vardagsnatt borde vi förstå att den unge har mycket stora problem. Att enbart straffa för brottet leder inte till att den unge förändrar sitt liv och sitt beteende. Vi måste bli bättre på att sätta in rätt hjälp på rätt nivå vid rätt tillfälle. Om en ung människa som kanske bara är 14 år är övergiven av sina föräldrar, saknar studieförmåga, börjar dricka alkohol tidigt och i princip får sköta sig själv måste det sättas in insatser på många plan, inte bara för den unge utan också i hemmet och i skolan. Det räcker knappast med något samtal i veckan, utan mycket större och mer behovsanpassade åtgärder behövs. En av mina söner arbetar för närvarande med ett projekt som handlar om att utbilda bandyspelare till att vara goda förebilder för pojkar i 6-12-årsåldern. För pojkarna är det mycket behövliga insatser. Jag tycker att idrotten i det sammanhanget används på ett mycket bra och kraftfullt sätt, men jag kan ändå inte låta bli att förundras över att vi ständigt måste sätta i gång projekt för att förebygga ohälsa och stödja olika grupper. För många år sedan åkte vi för första gången till månen, men fortfarande år 2001 i Sverige har vi inte fungerande system och insatser för att stödja och hjälpa barn som riskerar att fara illa eller som redan far illa och är i direkt behov av hjälp. Jag tänker på barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till psykiskt sjuka, barn till dömda och barn som av andra anledningar skulle behöva stöd och förståelse. För- skola, skola, socialtjänst, ideella organisationer, barn- psyk och många fler borde ha fungerande system för hur man ska hjälpa de här grupperna. Fru talman! Under de sista åren har det varit en stark fokusering på brottsoffer, och det tycker vi är bra, främst med tanke på kvinnor och barn. Att bli utsatt för brott sätter spår hos människor, ibland både kroppsligt och själsligt. Brottsoffer måste ges den bästa tänkbara uppmärksamheten och få stöd under hela rättsprocessen och kanske även efteråt. Det bety- der inte att misstänkta och dömda människor inte ska tas om hand på ett humant och respektfullt sätt. Grundtanken med hela kriminalvården är att straf- fet ska leda till att dömda människor ska kunna återgå till att leva ute i samhället som alla andra människor. Vi tror inte att enbart fler poliser löser narkoti- kaproblemen i Sverige. Lika lite tror vi att enbart hårdare straff får människor att sluta begå brott. Vi tror att människor måste ges en rimlig chans till för- ändring och att ingenting förändras av sig själv. Många tycker att det borde vara en självklarhet att våra fängelser ska vara drogfria. Ju mer jag lär mig om beroendeproblematik förstår jag hur svårt det här är. Det kanske i stället är förunderligt att så många, som det faktiskt är, avhåller sig från droger under fängelsetiden. Att öka kontrollerna, inte tillåta besök och permissioner osv. leder bara till att drogberoende människor kanske under en begränsad tid låter bli droger. Det psykosociala beroendet fortsätter ändå. Det betyder att straffet, om fängelsetiden inte fylls med program som kan hjälpa människor att se, förstå och erkänna sin situation, inte leder till varaktiga förändringar. Drogberoende leder också till starka känslomässi- ga förändringar. Drogsjuka människor har svårt att hantera känslor och vet inte hur det ska kännas att vara drogfri. För många är det så många år sedan de kunde uppleva normala känslor att allt som känns kan uppfattas som skrämmande, även positiva känslor. De flesta människor som är beroende av droger har ett litet tålamod och behöver starkt och mycket långva- rigt stöd. Kvantiteten och kvaliteten i motiverande och behandlande program måste därför vara mycket god. Många kriminella har också psykiska problem, vilket ökar kravet på kompetensen. Det är ett mycket stort problem att så många som arbetar inom krimi- nalvården saknar tillräckligt bra kompetens. Och en del, som Jeppe Johnsson läste upp här, är helt utan grundläggande utbildning. Vi kan aldrig kräva att kriminella med svår bakgrund, psykiska problem och drogberoende ska kunna rehabiliteras av unga outbil- dade människor. Programverksamhet med många olika inriktningar måste få ett större utrymme än nu. Det hjälper föga med inlåsning och att fylla dagen med någon form av sysselsättning. För att förändra människors värderingar, attityder, tankar och känslor krävs helt andra insatser. Om vi inte är beredda att arbeta för att öka de insatserna måste vi erkänna att vi inte vill förändra och rehabilitera utan att vi egentli- gen bara vill straffa, låsa in och förvara människor. Förr eller senare ska de dömda ut i samhället. För alla kommer det en frigivningsdag. Någon som släpps ut efter ett långt fängelsestraff för mycket våldsamma och grova brott kanske blir just din granne. Vem skulle du välja som granne om du stod inför valet mellan två frigivna interner? Den ena har under sin anstaltstid fått utbildning, kanske fått lära sig ett yrke, fått adekvat behandling för drogproblem och fått möjlighet att upprätthålla kontakten med sin familj, sina barn och med samhället i övrigt genom besök och permissioner, och den andra har helt enkelt suttit inlåst. När det gäller permissioner får vi inte glömma bort barnperspektivet. Barn har behov av och rättig- heter att träffa sina föräldrar. Att ha en förälder som begått brott, dömts och satts i fängelse kan vara att mycket starkt trauma för ett barn. Att inte låta barnet träffa sin dömda förälder skulle ytterligare försvåra barnets situation. Ett barn är alltid oskyldigt och kan inte straffas för att en förälder har begått brott. Naturligtvis måste alla permissioner förberedas och planeras noga, och vi måste vidga tankarna till barnens perspektiv. Kvinnor som dömts till fängelse måste få möjlighet till en rehabilitering som är anpas- sad efter kvinnliga behov. Även där måste barnpers- pektivet in. Mentaliteten på anstalterna kan vara hård och många gånger påfrestande. Fängelserna är i likhet med polisvärlden en grabbig miljö. Kvinnor som arbetar inom kriminalvården måste få stöd till att förändra arbetsklimatet, så att fler kvinnor vill och kan söka sig till kriminalvården. Det skulle vara po- sitivt både för internerna och för de anställda. Jag vill avsluta med det jag började med. Krimi- nalvården är starkt påverkad av andra beslut i sam- hället. Vi behöver mer resurser till skola, fritid och kultur. Vi behöver ge mer och relevant stöd till fa- miljer som lever i en jobbig situation. Människor behöver arbeten som det går att försörja sig på. Vi behöver prata mer om attityder, och vi behöver ändra våra värderingar och de sätt som vi hjälper varandra på. 0463667731519 N 2010-01-01 00:00:00 165750 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0976/#anf136