<anforande>
<dok_hangar_id>2348496</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0976</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:76 Torsdagen den 8 mars</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>76</dok_nummer>
<dok_datum>2001-03-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kriminalvårdsfrågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>9C2E5279-C9F4-4BC0-9968-5C740450D9BB</anforande_id>
<anforande_nummer>128</anforande_nummer>
<talare>GUNNEL WALLIN (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Yilmaz Kerimo säger att rehabilite-
ring är den viktigaste åtgärden och att man ska ta till
vara alla möjligheter. Jag instämmer i det. Jag skulle
verkligen vilja att man kunde bryta den här återfall-
skurvan. Procentsatsen är väldigt hög. Då vill jag
fråga Yilmaz Kerimo: Vilken effekt har den nuvaran-
de rehabiliteringen haft på återfallsprocenten? Har
kurvan svängt? Har den gått ned? Har det haft någon
effekt?
Sedan kommer jag automatiskt in på nästa fråga.
Den gäller de här individuella planerna som är en
förutsättning för rehabilitering. Yilmaz Kerimo be-
rörde kontaktmannaskapet och sade att det är så vik-
tigt. Jag instämmer i det. Men i den ständiga förflytt-
ning som de intagna är utsatta för i dag skiftar man ju
kontaktman ständigt. Man hinner knappt greppa det
hela förrän man flyttar till ett annat ställe. Fungerar
då inte planerna heller blir det ineffektivt och tar
onödigt mycket resurser. En förutsättning för att man
ska klara rehabiliteringen och minska narkotikaan-
vändningen osv. är att man kommer till rätta med
platsbristen. Hur ser Yilmaz Kerimo på den saken?
</anforandetext>
<intressent_id>0525611880106</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>165742</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0976/#anf128</protokoll_url_www>
</anforande>
