2348495 GO0975 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:75 Onsdagen den 7 mars 2000/01 75 2001-03-07 00:00:00 Författningsfrågor 28822D7B-6DEB-4498-9E6C-F6902F6B1182 54 NILS FREDRIK AURELIUS (m) m Fru talman! Den viktigaste av alla de författnings- frågor som behandlas i detta motionsbetänkande handlar om domstolarnas lagprövningsrätt, inklusive borttagande av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet, som jag snart ska återkomma till. Sveriges inträde i EU har aktualiserat författningsdebatten och då inte minst frågorna om maktdelning. Bland de många publika- tioner som behandlar dessa frågor kan t.ex. nämnas antologin Maktdelning, den första av Demokratiut- redningens många forskarvolymer. Inrättandet av en i väsentliga avseenden fristående riksbank kan, liksom nu senast beslutet om en fristå- ende riksrevision, ses som ett uttryck för krav på en bättre maktdelning. Denna tradition har annars histo- riskt sett inte varit så stark i Sverige, även om de fristående ämbetsverken och de åtminstone på pappe- ret självständiga kommunerna finns med redan i 1809 års regeringsform som ett exempel, kan man säga, på maktdelning. Mötet med den kontinentala traditionen har nu fört upp dessa frågor på dagordningen. Bakom den politiska diskussionen kan den filosofiskt intres- serade finna den gamla motsättningen mellan rättspo- sitivism och värdenihilism å ena sidan, och mera naturrättsligt färgade föreställningar å den andra. Den inhemska konstitutionella debatten har under senare år bl.a. handlat om huruvida det är rimligt från ett medborgarperspektiv att Sverige klamrar sig fast vid uppenbarhetsrekvisitet samtidigt som rättsutveck- lingen i Europa går i motsatt riktning. Man kan med fog hävda att skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna får substans först när det finns en reell möjlighet för domstolar och andra rättstillämpade organ att underkänna lagstiftning som kränker dessa rättigheter. Denna skyldighet har svenska domstolar och myndigheter i dag, men endast i de fall där lag- stiftningen uppenbart kränker individers och företags rätt. Att lagstiftning kränker medborgarnas rättigheter lite lagom får vi alltså tåla, som en ledare i Svenska Dagbladet ironiskt uttryckte det i förra veckan. Varken EG-rätten, som har företräde framför svensk lag, eller Europakonventionen, som gäller som svensk rätt, kräver att brister i lagstiftningen ska vara uppenbara. Såväl Europadomstolen i Strasbourg som EG-domstolen i Luxemburg kan redan underkänna svenska lagar oberoende av uppenbarhetsrekvisitet, medan svenska domstolar bara kan göra det om lag- stiftningen bygger på EG-rätt. Det är med andra ord ganska tydligt att uppenbarhetsrekvisitet är överspelat efter Sveriges EU-inträde. Reservanterna gör ett de- sperat försök - det finns nämligen reservanter från s och v på denna punkt - att hävda att uppenbarhets- rekvisitet fortfarande kan fungera i så att säga in- hemska sammanhang, men detta övertygar inte. Det är inte längre möjligt att upprätthålla skillnaden mel- lan svensk och europeisk rätt på det sättet. Docent Joakim Nergelius, en känd debattör i des- sa frågor, har i artiklar och även vid ett KU- seminarium i fjol menat att genombrottet kom när Demokratiutredningen för ett år sedan föreslog att domstolarnas rätt att underkänna lagar ska stärkas och kravet på uppenbart fel tas bort. Det förtjänar att understrykas att den parlamentariskt sammansatta utredningen var enig på denna punkt. Man kan säga att Demokratiutredningens ställningstagande växte fram som en naturlig följd av resonemang om en juridisk kvalitetssäkring, som man uttryckte det, som ett led i en bättre fungerande demokrati. Detta ledde till krav på en större rättssäkerhet för individer och kommuner i deras mellanhavanden med staten. Enligt en traditionell vänsteruppfattning i Sverige kan större domstolsmakt uppfattas som en demokra- tisk förlust. Fragment av denna åsikt kan vi finna i reservation 12 av s och v. Enligt min mening är detta emellertid en missuppfattning. En bättre maktdelning är till att börja med inget nollsummespel, som bl.a. professor Olof Petersson har framhållit. Framför allt är det ändå så att det är riksdagen som stiftar lag. Det är inget konstigt i att vissa lagar, demokratiskt beslu- tade av riksdagen, underordnas andra lagar i en normhierarki. Grundlagarna har ju också stiftats de- mokratiskt. Portalparagrafen till regeringsformen slår som bekant fast att makten utövas under lagarna. Domstolens uppgift blir att pröva om det som vi kan kalla vardagslagstiftningen stämmer med grundlagen. Politikerna har förstås alltid möjligheten att ändra en lag som inte bestått provet eller att ändra grundlagen. I en förlängning kan övervägas om en författ- ningsdomstol kan bidra till något mer. Vi har för vår del markerat en öppenhet i frågan om hur en författ- ningsdomstol ska konstitueras. En möjlighet kan vara att låta domare ur Högsta domstolen och Regerings- rätten bilda en sådan domstol. Det är för övrigt intres- sant att se hur reservanterna försöker tona ned det nuvarande lagrådets roll, vilket ju kan förefalla para- doxalt. Normalt brukar man hävda att det minsann räcker med lagrådet som garant för att grundlagarna respekteras. Reservanterna förefaller också dåligt medvetna om hur det ser ut i vår omvärld. Jag citerar ur reservanternas alternativtext: "Utskottet vill erinra om att författningsdomstolar främst förekommer i förbundsstater. Författningsdomstolens viktigaste uppgift i Tyskland är att slita kompetenstvister mellan delstater och förbundsrepubliken." Nu är det faktist så att Tyskland inte bara har för- fattningsdomstolen i Karlsruhe, som reservanterna verkar tro. Denna i och för sig viktiga domstol regle- rar bl.a. tvister mellan staten och de s.k. länderna, delstaterna. Men dessutom har alla delstater egna författningsdomstolar. Inom EU för övrigt har Italien, Luxemburg, Portugal, Spanien och Österrike författ- ningsdomstolar, och Belgien, Grekland och Frankrike liknande institutioner. I länder som nyligen befriats från diktatur, t.ex. i östra Europa, är författningen och författningsdomstolen viktiga instrument för att beva- ra rättsstaten, men förvisso inte bara där. Vid KU:s besök i Sydafrika kunde vi märka exempelvis vilken stor betydelse författningsdomstolen där tillmättes. Jag tror att det vore önskvärt om vi kunde få en uppslutning från exempelvis socialdemokraterna i en fortsatt debatt om en eventuell författningsdomstol och om hur den ska utformas. Nu tycker jag att man lite väl enkelt väljer att bara ställa sig vid sidan av. Reservanterna skriver vidare om det önskvärda i att författningsförändringar beslutas i stor enighet. Ja då, det finns anledning att instämma i den synpunk- ten, men det som vi nu har att ta ställning till är ju inte det slutliga avgörandet utan frågan om en utred- ning. Också i en annan fråga reserverar sig s och v, nämligen den som gäller folkomröstningar. Majori- teten menar att folkstyrelsen kan vitaliseras genom att medborgarna i folkomröstning deltar i och påverkar besluten på ett tydligare sätt. Folkomröstningar kan alltså vara ett gott komplement till den representativa demokratin. En parlamentarisk utredning bör därför följa upp 1996 års folkomröstningsutredning. Enmansutredaren, som lämnade sitt förslag 1997, menade bl.a. att det borde bli möjligt att anordna beslutande folkomröstningar utöver vad som är möj- ligt för närvarande. Beredningen av hans förslag har emellertid enligt uppgift från Regeringskansliet - som det heter - avslutats, vilket innebär att ingenting kommer att hända vidare, om inte riksdagen tar initi- ativet genom en hemställan till regeringen. Det är också detta som utskottets majoritet föreslår. Fru talman! Åtskilliga intressanta frågor behand- las i detta betänkande, men då de flesta har avhand- lats tidigare, och kanske inte bara en gång, har jag valt att koncentrera mig framför allt på förslaget om att utreda en bättre lagprövning. När det gäller antalet riksdagsmän, som vi från moderat sida vill reducera till det rimligare antalet 249, vill jag dock än en gång framhålla det godtyckliga i att antalet ledamöter i dag, år 2001, ska vara bestämt av hur många leda- möter som skulle avgå med pension när första och andra kammaren slogs ihop. Slutligen några ord om en fråga där utskottet till slut enades - efter viss och inte så liten diskussion om formuleringar - nämligen beträffande författnings- regleringen av adeln. Enligt utskottets mening "finns det skäl att pröva förutsättningarna för och konsek- venserna av en ändring av den nuvarande reglering- en". Det är en ganska öppen skrivning. Jag vill påpe- ka att med tanke på att den gällande regleringen utgår från överenskommelser som ingåtts mellan staten och adeln bör en eventuell ändring ske efter samtal mellan de inblandade parterna. Om detta kan man tala myck- et om man vill det, men det har att göra med både 1809 års regeringsform och regeringsformen. Det faktum att riddarhusordningen och privilegie- brevet publiceras i offentligrättslig ordning i SFS har uppenbarligen upprört känsliga radikala sinnen, som här tycker sig ha upptäckt ett övergrepp. Man kan möjligen tycka att det finns åtskilligt annat att vara upprörd över här i världen, men sinne för proportio- ner är nu en gång för alla inte något som automatiskt följer av ett radikalt engagemang. Hur som helst har det varit intressant att ta del av frågan i utskottet. Det har också varit intressant att läsa inlagorna från riddarhuset till utskottet. Det är slående att de gamla privilegierna från 1723 i stor utsträckning bestod av sådant som numera inte är så exklusivt, som t.ex. förmånen att få befinna sig ut- omlands utan särskilt tillstånd. Som säkert många här erinrar sig var det i vissa länder en förmån som för inte så få år sedan endast betrodda medlemmar av kommunistpartiet hade. Tillåt mig att här anföra en lite långtgående histo- risk analogi. Den intressanta brevväxlingen med riddarhuset gör att man får en ny blick på saker som för inte alltför länge sedan var aktuella i vår omvärld. Lite tillspetsat kan man väl säga att kommunistparti- erna i många av våra grannländer för inte mycket mer än tio år sedan utgjorde ett slags realsocialistiskt adelskap. I historisk belysning blir åtskilligt i vår samtid tydligt. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla de moderata ställningstagandena men yrkar för tids vin- nande bifall endast till reservation 1. 0817433088402 N 2010-01-01 00:00:00 165429 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0975/#anf54