2348495 GO0975 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:75 Onsdagen den 7 mars 2000/01 75 2001-03-07 00:00:00 Barns situation i ett internationellt perspek- tiv 171C020E-74D6-4732-A912-D21D7D338A6A 3 Andre vice talman EVA ZETTER- BERG (v) v Fru talman! "Det är barnen som betalar det högsta priset för vår kortsiktiga ekonomiska politik, våra politiska missgrepp och våra krig." Det kunde ha sagts av vem som helst av oss i dagens värld, som ser sig omkring och ser att barnen är de som får betala det högsta priset. Men citatet kommer från Eglantyne Jebb som var grundare av engelska Rädda Barnen, i samband med arbetet som 1924 ledde fram till den deklaration i Genève som blivit utgångspunkten för det fortsatta arbetet med barnkonventionen. Det var första steget till barnkonventionen. Ett viktigt arbete grundlades där. Jag vill liksom tidigare talare instämma i hur glädjande det är att vi är ett enigt utskott. Vi kan från riksdagen i dag gå fram gemensamt med ett underlag till regeringen och barntoppmötet. Vi kan skicka med våra frågor, våra funderingar och våra önskemål om hur regeringen och vi tillsammans ska driva dessa viktiga frågor. Utgångspunkten för betänkandet är barns situation i ett internationellt perspektiv. Tanken är att vi ska bilda ett underlag för hur vi ska agera. Tidigare talare har tagit upp den dystra statistik som vi alla känner till, om de 40 % av världens sex miljarder är barn under 18 år. Av dem finns 85 % i utvecklingsländer. I länderna söder om Sahara är 85 % av befolkningen barn. Det är barn som inte lever under särskilt goda villkor. 20 miljoner barn under fem år dör av orsaker som lätt skulle ha kunnat åtgärdas. Det finns 15 miljoner barn som är föräldra- lösa på grund av hiv och aids. Det finns 300 000 barnsoldater och barn i krig, lågt räknat. Det finns 130 miljoner barn som inte går i skolan. Det finns 250 miljoner barnarbetare, som framför allt ägnar sig åt skadligt barnarbete. Då räknar vi inte med de barn som arbetar men ändå kan gå i skolan och ha ett fun- gerande liv. Det finns också slavhandel med barn och kvinnor. Det är svårt att beräkna antalet, men man talar om att i storleksordningen en miljon barn kommer till varje år, till de redan existerande 10 miljoner barn som nu är indragna i barnprostitution. Liselotte Wågö gav ett talande exempel på det. Men vi har också barn med funktionshinder där det finns olika siffror. UNDP laborerar med siffror på 35-40 miljoner barn som har ett funktionshinder, men WHO räknar med att det är över 100 miljoner barn. Hursomhelst vet vi att det är väldigt många barn som har ett funktionshinder, kanske på grund av skada eller undernäring men kanske också på grund av skador i krig på grund av en mina som har sprängt av ett ben osv. Många av dessa barn skulle kunna leva ett bra liv trots sitt funktionshinder om de fick ade- kvat hjälp. Jag tror att det är viktigt att vi också ser på vad som har hänt. Andra har varit inne på hur den mins- kade barnadödligheten sedan 60-talet är klart påvisad. Marianne Jönsson var inne på vaccinationerna, att 80 % av barnen i dag vaccineras, hur alltfler barn får del av utbildning men också att barn med funktions- hinder faktiskt får mer hjälp i dag och möjligheter till utbildning och att försöka delta i ett normalt sam- hällsliv. Men man kan ändå undra varför andelen fattiga ökar. Varför satsas inte mer på barnen? Vi vet ju att jordens resurser finns och att vi har miljardärer som äger mer än 50 afrikanska länders samlade BNP osv. Det är maktstrukturen, korruptionen och vanstyre runtom i vår värld som gör att denna skeva fördelning av jordens resurser fortsätter att låta barn leva i armod och exploatering, för att inte nämna vapenhandeln. Även Sverige deltar i krigsmaterielexport som tar resurser från det som borde gå till barn och männi- skor över huvud taget. Om vi också ser på vad som faktiskt har hänt så tycker jag att det är intressant att belysa vad som har hänt här hemma med fokus på detta område. Vi som har varit med och intresserat oss för just detta område kan se en väldigt positiv utveckling. Från svensk sida kan vi se bara tio år tillbaka i tiden, från barntopp- mötet. Då ägnade vi ändå inte så mycket tid här i riksdagen eller ute i samhället till att diskutera dessa frågor. I dag har vi ett starkt fokus på dem. I början av 90-talet fick vi här i riksdagen kämpa för att få behandla frågorna samlat, för att man skulle diskutera barns rättigheter i ett sammanhang och inte bara upp- delat på olika utskott utifrån olika fackindelningar. Vi från den tvärpolitiska gruppen i riksdagen mo- tionerade 1997 om barns behov och att ett barnpers- pektiv måste tas med i biståndssammanhang. Och det var glädjande att en enig riksdag fattade beslut om att bifalla den motionen. Därefter har man gått vidare, och riksdagen gav uppdraget till regeringen. Under 1998 och 1999 har regeringen sedan utarbetat rikt- linjer för detta för att nu komma fram till denna över- syn 2001 som ska överlämnas till riksdagen. Vi har haft ett flertal olika skrivelser, t.ex. Barn här och nu som kom för ett år sedan, och vi har på andra sätt tagit upp barnkonventionen här i riksdagen. När det gäller perspektivet framgår våra önskemål om hur arbetet med frågorna ska bedrivas mycket klart och tydligt. Men vi måste också säga oss att vi har väldigt långt kvar även när vi själva ska tillämpa detta per- spektiv konsekvent. Jag har förmånen att sitta i Sidas styrelse. Där diskuterar vi budget, vi har bokslut, osv. Trots att detta fokus finns är det ändå på något sätt så att man nästan varje gång dessa frågor tas upp måste fråga hur barnperspektivet har bevakats och hur detta har tillämpats. Vi har väldigt fyrkantiga mått för att mäta jämställdheten i procenttal. Jag tycker att man måste utveckla detta och se vad vi har uppnått på jämställdhetsområdet. Men när det gäller barnpers- pektivet har vi inte ens dessa fyrkantiga modeller med procenttal. I detta sammanhang måste väldigt mycket mer arbete till i vår egen verksamhet för att vi ska se hur vi tillämpar detta. Fru talman! Jag vill också peka på deltagandet från barn och ungdomar själva, vilket är en så central punkt i barnkonventionen, hur viktigt det är att bar- nen blir sedda och hörda och har rätt till ett deltagan- de. Vi har så svårt att i praktiken förverkliga detta, även om intentionen finns och vi självklart står bak- om dessa paragrafer och artiklar i barnkonventionen. Inför barntoppmötet tänker jag på att vi har sagt och att det finns en klar tanke om att man ska ha ett deltagande av unga, vilket är väldigt positivt. Men vi kan ändå se att det är svårt att hitta rätt former i olika sammanhang där barn har medverkat. Men detta får inte avskräcka oss från att inte anstränga oss för att utveckla detta instrument. Och när vi diskuterar barns och ungdomars rättigheter så måste de självklart finnas med. Och formerna för detta deltagande måste utvecklas. Jag vill också peka på en speciell form av delta- gande och vad ungdomar själva tycker är viktigt när man diskuterar barnkonventionen. Jag besökte nyli- gen i Peru en barngrupp som heter Aktion för barnen. Man hade undersökt vilken paragraf i barnkonventio- nen som ansågs viktigast. I ett fattigt land som Peru kan man tro att det är rätten till utbildning, hälsa, etc. som står i fokus. Men det som kom överst på topp- listan var rätten till ett förnamn och rätten till ett ef- ternamn. Det stämde mig till eftertanke. Det är för oss så elementärt att ett barn har ett namn, en identitet och sina rättigheter. Inte ens detta är något självklart i ett fattigt land där man kan tycka att rätten till ett namn inte kostar. Men om vi tar in processen med registrering och processen med föräldrar som måste ansvara för barnets uppväxt, så förstår man att även detta är en väldigt central punkt i barnkonventionen. Fru talman! Vi har i detta betänkande lyft fram tilläggsprotokollet, och Marianne Jönsson har utför- ligt pekat på detta. Många av oss kanske skulle vilja ha ytterligare tillägg till barnkonventionen och för- ändra och radikalisera den. Men vi är klara över att vi inte ska ge oss in på det utan se var vi kan utöka bar- nets rättigheter genom tilläggsprotokoll. Nu har vi fått ett sådant som handlar om barn i krig och barnens rättigheter att inte vara del i ett krig, vare sig för en regeringsarmé eller för väpnade trupper i någon form. Och det senare är viktigt att framhålla, eftersom detta även gäller gerillagrupper och andra väpnade arméer. De är inte undantagna. Och vi vet att det är många som syndar och använder mycket små barn för sin verksamhet. Jag vill rikta mig till statsrådet Maj-Inger Kling- vall. Den ratificering som vi vill påskynda och som vi tycker är så viktig att Sverige gör för att sedan kunna driva på andra att ratificera, när kommer den? Vi hade hoppats att få den under våren 2001, och den förhoppningen kvarstår. Men om det inte är möjligt, när kommer den? Jag tror att det är oerhört viktigt att vi får den snart. De barn som drabbas i krig kommer på flykt. Barn som flyr från krig har en oerhört utsatt situation. Vi vet att många barn som har flytt från krig kommer till Sverige. Och vi lever inte upp till vårt ansvar. Vi har ensamma flyktingbarn som inte får det skydd och det stöd som de skulle behöva. I detta sammanhang måste Sverige också agera. Fru talman! Om vi talar om barn i ett internatio- nellt perspektiv så måste vi självklart, som Liselotte Wågö också var inne på, ta upp aspekten med arbetet inom Europeiska unionen. Vad gör Sverige där, och hur driver vi frågan om barns rättigheter? Vi har från svensk sida varit väldigt skeptiska till den EU-stadga om mänskliga rättigheter som antogs i Nice i decem- ber. Men den finns, och vi får leva med den, och där finns en särskild artikel när det gäller barns rättighe- ter. Men vi är många som tycker att den är en mycket svag formulering, därför att den handlar mer om skydd och barns rätt att inte bli diskriminerade. Sve- rige måste agera för att få en starkare skrivning om rättigheterna. I detta sammanhang vill jag också fråga statsrådet om detta perspektiv med barn och ekonomi, hur barn kommer in i de ekonomiska processerna när det gäller EMU, Nicestadgan och en rad andra frågor inom EU där vi har en utmärkt guide när det gäller hur vi kan tillämpa detta i Stefan de Vylders bok Children, Eco- nomics and the EU towards Child-friendly policies som har getts ut av Rädda Barnen. Där kan man se hur de här aspekterna borde komma in i varje budget- fråga, hur de borde komma in i Lomékonventionen eller dess efterföljare: Hur bevakas barnets rättigheter där? Där vill jag fråga hur statsrådet ser på hur den typen av underlag kan användas och om man har tagit till sig det. Sedan hoppas jag naturligtvis att höra från statsrå- det om erfarenheterna från mötet med ministrarna i Norrköping i förra veckan och hur man där kunde driva på. Jag vill understryka hur viktigt det är, speciellt för EU, att agera inom Östeuropa. Vi vet att många barn där drabbas av fattigdom på grund av den ekonomis- ka och politiska omställning som ägt rum i Central- och Östeuropa och som har varit nödvändig politiskt men som inte har följts av en social lagstiftning. Man har helt lämnat ute människors rätt till ett bra liv på annat sätt. Handeln med kvinnor och barn där är nå- gonting som vi har tagit itu med, men jag tror att vi kan göra åtskilligt mer. En särskild fråga på området gäller barn på insti- tution. Det finns rapporter om att det rör sig om cirka en miljon barn som fortfarande lever på institution. Där har Sverige har varit aktivt genom Bengt Lind- qvist och många andra. Men vi är många som faktiskt tycker att det är oerhört väsentligt att man ser hur kandidatländerna, när de bedöms uppfylla Köpen- hamnskritierna och andra, faktiskt också har tagit itu med frågan om barn på institution. Väldigt många barn lever fortfarande under sådana uppseendeväck- ande hemska förhållanden i Rumänien som beskrevs i slutet av 80-talet. Många av oss reagerade då. Många barn lever fortfarande på samma sätt. Fru talman! När nu utskottet kan konstatera att de här frågorna, som ledde fram till barnkonventionen och barntoppmötet 1990, ska vägas i höst på barn- toppmötet i New York, är det naturligtvis viktigt att se vad som har hänt på området. Det är också viktigt att se att fokus har förflyttats från rena skyddsaspek- ter till de mer sociala frågorna och framför allt till ett rättighetsperspektiv. Det handlar inte bara om att barn inte ska diskrimineras eller att barn ska skyddas. Barnet är en individ med rättigheter. Barns och kvin- nors rättigheter betraktas ibland som något fristående från mänskliga rättigheter. Men perspektivet för oss är helt klart: barns och kvinnors rättigheter är del av mänskliga rättigheter och ingenting separat. Det är också intressant att se hur nära förknippade kvinnors rättigheter är med möjligheter för barns utveckling. I länder där kvinnor har en bra ställning, där kvinnor inte förnekas ett bra liv kan också barnen utvecklas. I den senaste studien av The State of the World's Children från i år har Unicef just gjort en väldigt intressant karta där man har visat på kvinnors status i olika länder, hur den har ett klart samband med barns status. Där kvinnor inte kan läsa visar kartan att precis på de ställen är det också en väldigt hög andel undernärda barn osv. Det finns alltså ett samband. All satsning på att minska mödradödlighe- ten, att minska de faror, risker och den diskriminering som kvinnor utsätts för i dag leder också till att barn får en bättre situation. Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till hemställan i utrikesutskottets eniga betänkande. Jag hoppas att vi inte för all framtid ska behöva upprepa det som Eg- lantyne Jebb uttryckte 1924, att det är barnen som ska betala det högsta priset för vår kortsiktiga ekonomis- ka politik eller våra politiska missgrepp och krig. Låt oss tillsammans hjälpas åt att ändra de förhållandena. 0163254848207 N 2026-05-28 16:22:08 165378 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0975/#anf3