2348495 GO0975 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:75 Onsdagen den 7 mars 2000/01 75 2001-03-07 00:00:00 Ändringar i atomansvarighetslagen 4EE2EEFE-8A65-491F-A00F-F31D7A3F85CC 20 CHRISTINA NENES (s) s Fru talman! Vi ska i dag behandla lagutskottets betänkande om ändringar i atomansvarighetslagen. Jag vill redan här inledningsvis yrka bifall till hem- ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva- tioner. Betänkandet handlar om ett utökat skade- ståndsansvar för innehavare av atomanläggningar. Jag tänkte ta lite historik innan jag går in på dagens för- slag. För närvarande är ansvarsbeloppet för anlägg- ningsinnehavarna 175 miljoner särskilda dragnings- rätter. Det motsvarar ca 1,9 miljarder kronor. Den summan har gällt sedan 1995. Regeringens målsätt- ning är att ett obegränsat ansvar för anläggningsinne- havarna ska införas snarast möjligt. Men i den propo- sition som vi i dag behandlar föreslås en utökning till 300 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket motsva- rar ungefär 3,3 miljarder kronor. Vidare föreslås också att Sverige ska avge en för- klaring i enlighet med en rekommendation av OECD:s råd som avser omfattningen av det s.k. ge- mensamma statsansvaret och att det höjs från nuva- rande 300 till 425 miljoner särskilda dragningsrätter. Det motsvarar ca 4,6 miljarder kronor. I propositio- nen föreslås också en höjning av det särskilda stats- ansvaret så att det sammanlagda belopp som finns till förfogande för ersättning höjs från 3 miljarder till 6 miljarder kronor. Fru talman! Atomansvarighetspolitikens främsta mål är att tillgodose de skadelidandes berättigade krav på ersättning för atomskador. För att vi ska kun- na uppfylla detta mål är det av avgörande betydelse att det finns ett väl fungerande ersättningssystem som garanterar de skadelidande en snabb ersättning. Reglerna om ansvar för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom atomanläggningar finns i atomansvarighetslagen. Den bygger, som tidi- gare nämnts här, på två internationella konventioner. Pariskonventionen från 1960 säger att innehavaren av en atomanläggning är ansvarig för atomskador obero- ende av vållande, med andra ord är innehavarens ansvar strikt. Den andra konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonven- tionen. Båda dessa konventioner har kommit till inom ramen för verksamheten inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, och syftar till en enhetlig regional reglering av ato- mansvarsfrågan i Västeuropa. Sverige är ansluten till båda konventionerna. Fru talman! Pariskonventionen uttrycker att an- läggningsinnehavarens ansvar kan bestämmas till 15 miljoner särskilda dragningsrätter. Som tidigare nämndes motsvarar en dragningsrätt ungefär 11 svenska kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre men får inte understiga 5 miljoner särskilda dragningsrätter. Dessutom måste innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker ansvarsbeloppet. Sedan Pariskonventionen trädde i kraft har an- läggningsinnehavarnas ersättningsansvar i de olika konventionsstaterna kommit att variera kraftigt. Vissa stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra har legat kvar i närheten av konventionens miniminivåer. Med anledning av detta antog OECD:s atomener- giorgan Nuclear Energy Agency år 1990 en rekom- mendation som säger att konventionsstaterna bör sträva efter att i sina nationella lagstiftningar öka ansvaret för anläggningsinnehavarna till 150 miljoner särskilda dragningsrätter. Pariskonventionen är nu föremål för en omfattan- de översyn. De huvudfrågor som behandlas gäller bl.a. konventionens geografiska tillämpningsområde, ansvarsbeloppet och huruvida vi ska kunna införa ett obegränsat ansvar. Även definitionen av begreppet atomskada finns med. När det gäller frågan om obegränsat ansvar råder det för närvarande enighet om att det i konventionen ska införas regler som gör det möjligt att ålägga an- läggningsinnehavarna ett obegränsat ansvar. Man räknar med att översynen av konventionen ska kunna vara färdig under år 2001. Om det vid en atomskada visar sig att ansvarsbe- loppet enligt Pariskonventionen inte räcker till full ersättning åt de skadelidande betalas enligt tilläggskonventionen kompletterade ersättning ut av statsmedel. Det systemet verkar i flera steg, men anläggningsinnehavaren utgör det första steget. Det andra steget betalas av den stat där anlägg- ningen är belägen, och löper från gränsen för det första steget, dvs. anläggningsinnehavarens ansvar, upp till 175 miljoner särskilda dragningsrätter. Till det tredje steget, som löper i intervaller mel- lan 175 och 300 miljoner särskilda dragningsrätter ska de s.k. Brysselstaterna, med andra ord de stater som är anslutna till tilläggskonventionen, gemensamt betala. Där finns det en särskild formel som man går efter. Fru talman! Efter riksdagens senaste beslut gäller att anläggningsinnehavaren svarar för skador upp till 175 miljoner särskilda dragningsrätter. Det innebär att de två första stegen i konventionerna har reduce- rats till ett, och att det är just innehavaren som står för detta. I intervallet mellan 175 och 300 miljoner särskilda dragningsrätter är det svenska staten som tillsammans med övriga Brysselstater svarar för ersättningen. År 1992 antog OECD:s råd en rekommendation som innebär att Brysselstaterna ska avge en förkla- ring att om lagstiftningen i en stat ålägger innehava- ren av en atomanläggning ett ansvarsbelopp som överstiger 175 miljoner dragningsrätter för varje olycka så ska de övriga staterna inte kunna vägra att bidra med upp till 125 miljoner särskilda dragnings- rätter för att täcka en atomskada som överstiger 300 miljoner särskilda dragningsrätter. Utöver alla dessa regler infördes i atomansvarig- hetslagen 1982 ytterligare ett steg som innebär ett ansvar för svenska staten att betala ut ersättning på för närvarande sammanlagt 3 miljarder kronor per olycka. Men då är de tidigare stegen inräknade. Utöver det finns i atomansvarighetslagen inskrivet att om ersättningen inte täcker uppkommen skada ska gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som fastställs genom särskild lagstiftning. Fru talman! I reservation 1 yrkas avslag på propo- sitionen i avvaktan på att regeringen återkommer med förslag om borttagande av skatten på kärnkraftsel och rätt för staten att från anläggningsinnehavarna åter- kräva medel som staten betalat ut i kompletterande ersättning med anledning av en atomolycka. I reservation 2 yrkas också avslag på propositio- nen, med hänvisning till att de föreslagna lagändring- arna föregriper den pågående översynen av Pariskon- ventionen men också till att det är svårt att överblicka konsekvenserna av den föreslagna utökningen av skadeståndsansvaret när det gäller tillgänglig försäk- ringskapacitet. Fru talman! Majoriteten i utskottet kan inte finna annat än att de föreslagna lagförslagen är helt över- ensstämmande med Sveriges konventionsåtaganden på atomansvarighetsområdet, och att ersättnings- ansvaret i första hand bör bäras av kärnkraftsindust- rin. Naturligtvis måste utformningen av anlägg- ningsinnehavarnas ersättningsansvar vara förenligt med Sveriges åtaganden enligt Pariskonventionen, och det ansvarsbelopp som fastställs måste kunna täckas av en försäkring eller någon annan ekonomisk säkerhet. Det är i nuläget alltså inte förenligt med konventionens utformning att införa ett obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna. I väntan på att Pariskonventionen ses över måste anläggningsinnehavarnas ansvar alltså vara begränsat. Vad gäller tillgänglig försäkringskapacitet så har den svenska atomförsäkringspoolen uppgett att det inte finns några problem i dagsläget med den, och att den nu också medger ett ansvarsbelopp på 300 miljo- ner särskilda dragningsrätter. Det är alltså det belopp som regeringen föreslår. Det finns inte heller något som i nuläget pekar på att detta skulle leda till svårigheter ur konkurrenssyn- punkt. Reservanterna tar också upp yrkanden om avskaf- fande av skatten på kärnkraftsel. Utskottsmajoriteten kan konstatera att det är skatteutskottet som har att behandla de frågorna, och att riksdagen nyligen av- slagit motioner om en sänkning av den skatten. Fru talman! Möjlighet till regressrätt för staten gentemot anläggningsinnehavarna finns redan enligt atomansvarighetslagen. Men för ersättning av stats- medel som betalas ut på grund av det gemensamma eller det särskilda statsansvaret finns ingen regressrätt i nuläget. Det skulle i så fall förutsätta en ändring av både Paris- och Brysselkonventionerna. Slutligen, fru talman, kan jag säga att regeringen avser att förbereda övergången till ett obegränsat ansvar genom att tillsätta en utredare som får i upp- drag att föreslå hur ett sådant ansvar bör genomföras i atomansvarighetslagen. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän- kandet och avslag på reservationerna. 0468775142013 N 2010-01-01 00:00:00 165395 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0975/#anf20