2348487 GO0967 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:67 Torsdagen den 15 februari 2000/01 67 2001-02-15 00:00:00 Information från regeringen om FN:s mil- jöorgan UNEP:s miljöministermöte i Nairobi information från regeringen E4A5AB20-CB08-45F5-A4BC-0C64FB591C70 97 Miljöminister Kjell Larsson (s) s Fru talman! Innan UNEP:s årliga möte började i Nairobi besökte jag Kitale i nordvästra Kenya. Kitale är det första området av numera sex där svenskar under snart två decennier har stöttat tidningen Vi:s skogsplantering. Nu finns det sådana planteringar i två områden i Kenya, i två områden i Uganda men också i två områden i Tanzania. Vi besökte en bonde och hans familj efter att ha färdats på erbarmliga vägar, efter att ha sett den starkt eroderade jorden, efter att ha upplevt de första teck- nen på utbredd öken under den ständigt närvarande starka solen. Framför en av de tre hyddorna hos bonden stod familjen uppradad - hustrun, några morföräldrar, de fem barnen. Den minsta var kanske två år med tjocka kinder och bruna nyfikna ögon. Bonden berättade om sitt liv på en alldeles ut- märkt engelska. När jag berömde honom för hans engelska berättade han att han också var utbildad folkskolelärare, men naturligtvis utan möjlighet att få något jobb. Hans marker dög inte längre till bete för de två kor som familjen som hade. Det innebar att han re- gelbundet fick dra i väg från gården med sina söner och sina två kor för att under månader i sträck leta efter lämpliga betesmarker någon annanstans. Det innebar att korna var borta från familjen. Det fanns ingen mjölk till de hemmavarande barnen. Det inne- bar också att pojkarna var tvungna att följa med pap- pa. De kunde inte gå i skolan under den perioden. Här bedriver vi nu i samarbete mellan Vi, alla dem som har varit med och stött projektet och Sida ett arbete där jag redan nu kunde se hur man kommer att göra det möjligt för den här familjen att öka sin pro- duktion, att ha korna hemma, att se till att inte öknen äter sig in på de här områdena, att stoppa jorderosio- nen. Jag känner mig ganska glad över att själv ha varit med och bidragit till detta. Jag känner mig glad över att vi har kunnat genomföra ett sådant här pro- jekt under flera decennier med stöd från många svenskar med sina frivilliga insatser. Detta berättar jag också därför att det tydligt il- lustrerar någon av de allra mest brännande globala miljöproblemen såsom ökenutbredningen och jor- derosionen. Det illustrerar också kopplingen mellan miljöproblemen och kampen mot fattigdomen. Det blir så uppenbart, när man har möjlighet att besöka de här platserna på jorden, att man inte kan klara fattigdomen om man inte samtidigt angriper miljöproblemen, och att man inte kan klara mil- jöproblemen om man inte samtidigt angriper fattig- domen. Den här bonden hade inget alternativ om han ville ge mjölk till sina barn, än att överbeta de små åker- lappar som han hade till sitt förfogande. Fru talman! Den globala miljöpolitiken har egent- ligen funnits på vår globala politiska dagordning under knappt tre decennier. Det började med Stock- holmskonferensen 1972. Nu har vi nästa år i Sydafri- ka möjlighet att lägga fast riktlinjerna för det fortsatta arbetet för global hållbar utveckling. Inte minst i ljuset av det jag just berättade är det en gigantisk uppgift vi tar på oss. Vi kan konstatera att miljöfrågorna har kommit allt högre upp på den internationella politiska dag- ordningen under de här snart tre decennierna. Vi har utarbetat och antagit mer än 200 globala miljökon- ventioner. På en mängd områden pågår ett intensivt arbete, inte minst när det gäller kemikalier. Ansträngningarna har inte varit tillräckliga. När världens miljöministrar, ungefär 100 av oss, samlades i Malmö förra året, kunde vi konstatera att de grund- läggande negativa trenderna är svåra att bryta och att vi inte har lyckats bryta dem än. Det krävs ytterligare åtgärder, men framför allt måste vi tveklöst och snabbt genomföra de beslut som redan har fattats, inte minst under den stora konferensen i Rio. Tillståndet i världen understryker behovet av handling. Den rikaste femtedelen av världens befolk- ningen svarar för 86 % av den totala konsumtionen. Den fattigaste femtedelen får hålla till godo med 1,3 %. En miljard människor lever under det absoluta fattigdomsstrecket. Lika många saknar tillgång till rent vatten. De välbärgade i-länderna och den växande me- delklassen i alltfler u-länder har konsumtionsvanor och livsstilar som kännetecknas av hög energiför- brukning och hög materialomsättning. Det leder till ett ohållbart resursslöseri som genererar en allt större produktion av avfalls- och restprodukter. Den miljö- förstöring som följer av detta drabbar oftast de redan fattiga, och förstärker på så sätt fattigdomen. När vatten, skogar, markområden och kustzoner överutnyttjas slår det extra hårt mot de människor som är direkt beroende av naturresurserna för sin överlevnad. Fattigdomen i kombination med den fortsatta befolkningsökningen leder i sin tur till ytter- ligare överutnyttjande av en redan hårt ansträngd naturresursbas. Låt mig ge ett litet exempel på hur vi hanterar vå- ra gemensamma resurser. När Exxon Valdez förliste 1989 betraktades det som en stor miljökatastrof - med rätta. Sedan dess har 1,1 miljon ton olja spillts ut i världshaven. Det mot- svarar 30 fartyg av Exxon Valdez storlek. Detta pågår hela tiden. Genom globaliseringen förs människor samman genom att avstånd krymper och genom att informa- tion blir tillgänglig för allt fler. Förståelsen mellan olika kulturer kan komma att öka. Vi kan få mer av universell samsyn och värde- grund för hur de globala utmaningarna ska mötas. Jag vill se mötena i Malmö och Nairobi som uttryck för detta. Samtidigt ger globaliseringen inte alla tillgång till de positiva möjligheterna. Vi ser en kortsiktig hante- ring av våra gemensamma tillgångar, ojämlikheter mellan fattig och rik och mellan nord och syd för- stärks. Mycket tyder också på att globaliseringen har för- svårat för utvecklingsländerna att minska fattigdo- men. De flesta utvecklingsländerna har haft en liten eller t.o.m. negativ ekonomisk tillväxt de senaste tio åren med stagnerande export och försämrad levnads- standard. Den positiva tillväxten i resten av världen har där- för inneburit ökade skillnader i inkomst och också ökade skillnader i teknisk kapacitet och kompetens. Kapitalet går inte dit där det finns flest fattiga, utan dit där tillväxtpotentialen är högst. Det kan samman- falla, men oftast gör det inte det. Sartaj Aziz, tidigare pakistansk minister, pekade under Nairobimötet på kopplingen mellan miljö och fattigdom. Han menade att de globala ansträngning- arna i dag alltför mycket styrs av EU-världens egen oro för framtiden och att man glömmer dagens akuta problem. Jag menar att vi med samma allvar måste hantera de miljöproblem som försämrar livsvillkoren för de många fattiga. Sartaj har naturligtvis rätt, och jag hävdar att vi måste ta ansvar för hela världens framtid. Vi måste bekämpa fattigdomen. Det är viktigt för en hållbar utveckling och för att vi ska åstadkomma en miljö- mässigt sund ekonomisk utveckling som kan komma alla till godo. Därför tycker jag att det är viktigt att miljö och fattigdom kommer att stå i fokus under nästa års toppmöte i Sydafrika och att dessa frågor förs in i en debatt om globaliseringens effekter. Den globala utmaningen kräver ett starkt politisk agerande inter- nationellt som kan fördela globaliseringens positiva sidor och samtidigt begränsa de negativa effekterna. Det globala miljöministerforumet, det möte som UNEP hade i Nairobi, innehöll framgångar på en rad punkter. Mötet lyfte blicken framåt när det gäller det pågående arbetet på kemikalieområdet. Efter fram- gångarna med de nyligen avslutade POPS- förhandlingarna beslutade vi nu att gå vidare för att forma en global kemikaliestrategi. Som EU- ordförande lyckades Sverige få gehör för att UNEP till nästa miljöministerforum 2002 ska utveckla en sådan strategi. En grundläggande del är naturligtvis allmänhetens tillgång till information om miljö- och hälsorisker samt utvecklande av substitutionsprinci- pen. Det är en viktig utveckling av UNEP:s verksam- hetsområde som på sikt kan göra det möjligt att forma en global kemikaliekonvention. Mötet beslutade även att påbörja en global riskvärdering av kvicksilver. I ett nästa steg bör även andra tungmetaller såsom kadmium inbegripas. UNEP ska också i samråd med näringslivet påskynda utfasningen av bly i bensin. Det innebär att vi nu inte bara har en nationell of- fensiv för en skärpt kemikaliepolitik, att vi även inom EU nu skärper tagen, utan att vi också på det lokala området med POPS-strategin och de nya initiativen tar förhoppningsvis ganska stora steg framåt i hante- ringen av farliga kemikalier. Den pågående globaliseringen kräver ett stärkt politisk agerande också internationellt. Därför var det viktigt att mötet enades om hur arbetet för en mer kraftfull internationell miljöförvaltning ska fortsätta. En ministergrupp ska till nästa möte år 2002 föreslå förstärkningar och se över finansieringen av UNEP. Syftet är att minska den splittring som i dag råder med över 200 olika miljöavtal. Det internationella miljöarbetet måste bli mer samordnat och antalet möten minska för att möjliggöra ett aktivt deltagande från utvecklingsländerna. UNEP har inte i dag den styrka som krävs för att vara den globala ledande kraft som behövs på miljöområdet. Vidare antogs ett nytt tioårsprogram för stärkan- det av internationell miljörätt - ett väldigt viktigt område - och en ny vattenstrategi; två viktiga doku- ment för den fortsatta inriktningen av UNEP:s arbete. Speciellt glädjande var, tycker jag, de ambitiösa mål som sattes upp för UNEP vad gäller öppenhet och kontakt med frivilligorganisationer. Ambitionen när det gäller ungdomars deltagande i beslutsproces- sen har höjts betydligt. Det var lika glädjande för mig vid det här mötet som vid många tidigare möten att kunna diskutera med de unga representanterna från alla världsdelar som fanns på plats i Nairobi, delvis finansierade av svenska pengar. När det gäller vårt arbete för att möta den globala utmaningen är detta inte minst viktigt. Vi måste ar- beta målmedvetet, med stor öppenhet och ett aktivt deltagande från det civila samhällets alla aktörer, inte minst ungdomar som kommer att vara bärare av våra beslut för framtiden. Min sydafrikanske kollega, Mohammed Valli Moosa, sade att toppmötet i Johannesburg år 2002 inte bara får handla om att se bakåt. Världen kräver att vi också visar vägen framåt - en väg byggd av mod och övertygelse. 0818762925009 N 2010-01-01 00:00:00 164829 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0967/#anf97