2348482 GO0962 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:62 Onsdagen den 7 februari 2000/01 62 2001-02-07 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt BDE8487C-AC93-4A09-B7FD-3E8BF9EE8A5C 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp) mp Fru talman! I den utrikespolitiska deklarationen från regeringen kan vi bl.a. läsa att Sverige nu för första gången är ordförande i EU och att vår uppgift är att i hela unionens intresse driva dess arbete framåt och vara dess röst utåt. Min fråga är: Kan inte den här rösten utåt för hela unionen innebära en begränsning av röstresurserna från svenskt håll? Eller ställer sig utrikesministern på barrikaderna för en rättvis världs- ordning, och ställer sig Frankrikes Chirac i så fall bakom utrikesministern? Jag tycker att det här är intressant. När man är ute och reser i världen i dag och träffar företrädare för organisationer, politiker osv. får man ofta höra Olof Palme nämnas när man pratar om Sverige. Det är uppenbarligen så att Olof Palme gjorde sig känd just för att ställa sig på barrikaderna för en rättvis världs- ordning och för de fattiga länderna. Sedan har det varit ganska tyst. Det skulle vara intressant om utri- kesministern nu - för vi har ju förstått att det är en stor möjlighet att få vara ordförande i EU - tar chan- sen och axlar Olof Palmes mantel på den internatio- nella arenan. På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl- den är gemensamt. Vår livsstil och vårt sätt att leva påverkar andra människors möjligheter att leva på vår enda jord. Det är allas vårt ansvar att verka för en utjämning och en rättvis fördelning av jordens resur- ser. Alla människor borde få sina grundläggande behov tillgodosedda. Men orättvisorna är stora, och klyftorna mellan rika och fattiga har inte minskat utan ökat. Målet att halvera världens fattigdom till år 2015 är ett mycket bra mål och borde vara en självklarhet. Men om man följer händelseförloppet och sifferstatistiken över vad som händer i världen känns det ibland som att det där målet och dagens politik inte hänger ihop. 1,2 miljar- der människor har mindre än tio kronor om dagen att leva av - 1,2 miljarder! Varje dag dör över 30 000 barn av orsaker som till största delen kunde ha förhindrats. Många dör i sjuk- domar som vi i den rika världen för länge sedan har lärt oss bota. 1,2 miljoner kvinnor och barn tvingas prostituera sig varje år. De 20 % av jordens befolkning som bor och lever i i-länder förbrukar 80 % av jordens resurser. Kvar blir 80 % av jordens befolkning som ska livnära sig på de 20 % av resurserna som återstår. Detta är na- turligtvis inte hållbar utveckling. Detta är inte rättvis fördelning. Världen står inför gigantiska utmaningar i form av en kraftig befolkningsökning, en accelererande miljö- förstöring, minskande bördighet, brist på vatten och en snedvridning av livsmedelsförsörjningen. Konkur- rensen om jordens resurser skapar stora spänningar och konflikter. Brist på rent vatten och klimatföränd- ringar är två stora miljöhot som kräver politiskt ledar- skap och vilja att vidta åtgärder, även om det kortsik- tigt leder till protester. För att klara av detta behövs nya lösningar när det gäller energiproduktion, energianvändning, transport- system samt industri- och livsmedelsproduktion. Om alla ska kunna leva på samma standard måste resurs- förbrukningen per capita i västvärlden minska mar- kant. I ett globalt miljö- och rättviseperspektiv är det därför nödvändigt att den rika världen skyndar på mot kretsloppssamhället. Det är därför för mig något för- vånande att utrikesministern vad gäller miljöfrågorna säger att vi måste komma till rätta med miljöproble- men. Att städa upp i miljöproblemen behövs natur- ligtvis, men det räcker inte för att uppnå hållbar ut- veckling. Det behövs krafttag för att förändra sam- hället så att vi inte ser miljön som ett problem, utan ser miljön som den som kan ge oss möjligheter att leva på vår jord, under förutsättning att Brundtland- kommissionens synpunkter och idéer om hållbar utveckling ses som en viktig del i allt samhällsbyg- gande. Förutsättningarna för hållbar utveckling, utrikes- ministern, är inte att komma till rätta med mil- jöproblemen, utan det är att på allvar inse att vi är en del av miljön och att vi måste leva av och med mil- jön. Det är bra att regeringen har sagt att miljöfrågorna tillhör de viktiga frågorna under ordförandeskapet, och vi ser fram emot att få tydliga förslag både på klimatområdet och på kemikalieområdet. Nyligen kom en ny larmrapport från FN:s expertgrupp som återigen varnade för klimatförändringarna. Det krävs handling innan det är för sent, för rapporten pekar inte på hållbar utveckling utan på kommande kata- strofer. Trots att vi vet att klimatförändringen kan leda till att stora delar av de kustnära områdena, som också är de befolkningstätaste, riskerar att hamna under vatten och att det skulle leda till att många människor skulle tvingas fly för att inte bli dränkta, så saknas politisk vilja från världens regeringar att vidta nödvändiga åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Förutom att det redan i dag finns alltför många människor som tvingas fly skulle klimatför- ändringarna orsaka en mängd miljöflyktingar. Och vart skulle de ta vägen med nuvarande politik? När FN:s generalsekreterare Kofi Annan besökte Sverige tog han upp EU:s flyktingpolitik. Han vädja- de till Sverige att arbeta för en humanare flyktingpo- litik än den som i dag råder inom EU. I går kunde man se ett reportage i TV om en kvin- na från Iran som trots att hon hotades att bli dödad om hon skickades tillbaka till Iran inte kunde få stan- na i Sverige. Var finns humaniteten i flyktingpoliti- ken i dag? Sträcker den sig bara till att fördöma regi- mer som bryter mot FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter, inte till att ta ansvar för dem som drabbas? Det är viktigt att den politik som regeringen vill föra hänger ihop vad gäller ord och handling och att vackra ord också följs av ett aktivt handlande. Är det så i dag, att ord och handling hänger ihop? Jag tycker att det inte alltid är så. Ta frågan om fred och nedrustning och export av vapen. Är det freden och nedrustningen som är det viktiga i regeringens politik, eller är det att gynna vår egen vapenindustri? I regeringsdeklarationen säger utrikesministern att den militära alliansfriheten gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustningen. Det låter jättebra, tycker jag. Sverige borde verkligen vara pådrivande för en avrustning, men nyligen lade ju regeringen fram en proposition till riksdagen som bygger på att vi ska ha ett samarbete inom vapenin- dustrin med bl.a. Europas två kärnvapenstater Frank- rike och England. Går verkligen detta att förena? Å ena sidan säger sig regeringen arbeta för kärnvapen- nedrustning, å andra sidan vill man ha en gemensam vapenindustri som producerar en del av kärnvapnen. Åtminstone jag känner en mycket stor oro för att ord och handling inte hänger ihop och att trovärdig- heten för svensk nedrustningspolitik går förlorad i ivern att få vara med och samarbeta på vapentek- niksidan. Det är också intressant att notera att utrikesminis- tern nu vill se över formuleringen om alliansfriheten och därför tänker inbjuda partierna till överläggningar om den formulering som skrevs 1992. Samtidigt anser tydligen regeringen att alliansfriheten inte ska överges utan är en tillgång för Sverige. Vad är det som ska ändras på och ses över om nu alliansfriheten är en tillgång? Är det i praktiken så att Nicefördraget, som regeringen gått med på, inte ger oss utrymme för en svensk alliansfrihet, att vi från Miljöpartiets sida, som kritiserat regeringen för att EU-anpassa säker- hetspolitiken, nu får rätt och att Nicefördraget innebär en förändring av doktrinen om alliansfriheten? Ja, nog är det svårt att se hur alliansfriheten, som mycket riktigt har ett starkt stöd bland svenska folket, ska kunna kvarstå med gemensam säkerhetspolitik och gemensam försvarsindustri. Är det inte dags att regeringen talar klartext om vad Nicefördraget får för konsekvenser för alliansfriheten? Det är 1,2 miljarder människor som har mindre än 10 kr per dag att leva på. En stor del av dessa svälter. Att bekämpa fattigdomen, och ha det som övergri- pande mål i svensk biståndspolitik, måste naturligtvis få till konsekvens att övrigt agerande följer av detta. En viktig del är att skriva av de fattiga ländernas skulder. Här kan vi fortfarande se hur nettoflödet av ekonomiska resurser går från fattiga länder till rika. Sverige måste därför på ett mycket aktivt sätt arbeta för att avskriva skulderna för de fattiga länderna. En annan viktig förutsättning för att minska fat- tigdomen är att införa rättvisare handelsregler. Det är tragiskt att konstatera att EU-länderna inte ens kunde ge tullfrihet till de s.k. MUL-länder, att EU:s egna socker-, ris-, och bananintressen var viktigare för uppgörelsen än att ge förutsättningar för de allra fatti- gaste länderna. Det visar på problemet med intressen inom EU kontra behoven för andra delar av världen. Jag hoppas verkligen att regeringen under ordföran- deskapet kan se till att det här får en lösning och att de allra fattigaste länderna får möjlighet att på ett rättvist sätt också kunna handla med EU-länderna. Det som är mycket positivt i den här skrivelsen är att regeringen under våren ska lägga fram ett förslag om hur EU långsiktigt ska kunna stärka Afrika för att bygga upp och för att lösa konflikter. Det finns ett stort behov av att Afrikas länder får ökad uppmärk- samhet internationellt och också får hjälp. Demokra- tiska republiken Kongo, Kongo-Kinshasa, där åt- minstone fem länder är involverade i konflikten, lider enormt. Dess befolkning har verkligen behov av både fred och humanitär hjälp. Nöden är enormt stor, och svälten är stor i detta annars så rika land. Det finns en hel del andra länder som också behö- ver svensk uppmärksamhet. Det kan vara intressant att höra om detta nu när utrikesministern får möjlig- het att tala om vilka länder man ska försöka lyfta upp på EU-mötena för att öka uppmärksamheten på beho- vet av insatser. 0900533740700 N 2010-01-01 00:00:00 164353 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0962/#anf7