2348482 GO0962 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:62 Onsdagen den 7 februari 2000/01 62 2001-02-07 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 40131674-1524-4913-86C8-7449233C9A82 50 ANA MARIA NARTI (fp) fp Fru talman! Jag ska tala om intolerans. Vi hade en mycket spännande konferens om intolerans här i Stockholm för inte så länge sedan. Jag vill bara be- rätta att diskussionen om intolerans för vissa av oss människor som bor i det här landet i dag har prägel av personlig historia. Min mormor var mycket yngre än vad jag är, bara 44 år, när hon flydde över isen från Sovjetunionen år 1922. Då blev hon skjuten i magen. Hon låg på isen och väntade på den bolsjevikiske soldaten som skulle komma och avsluta hennes liv med en bajonett. Men hon hade tur. Min morbror, som då var 14 år, hann springa tillbaka från den rumänska stranden av floden Dnestr och dra mormor på isen undan bolsjeviken. Jag vill berätta om den del av intoleransen som har blivit född och närd, och som fortfarande är närd, av den marxistiska ideologin. Marx och Engels skrev 1848 i den berömda kommunistiska grundtexten, det kommunistiska manifestet, att ett spöke vandrar ge- nom Europa. Och de hade rätt. Problemet är bara att det var de själva som skapade spöket. De byggde fram en politik vars kärna är hat, vars huvudmotor är kriget mellan de sociala grupperna, klasskampen. Den här politiken har i praktiken visat sig misslyckas fullständigt överallt där den har tillämpats. Men den har en fantastisk förmåga att gömma sig bakom nya formuleringar och ibland tala med oerhört snälla och milda toner om sin passion för demokrati. Jag har här i min hand en fantastisk bok. Den är skriven av en ledamot i franska akademin, en histori- ker, Jean-François Revel. Boken heter La grande parade och är en otrolig beskrivning av vänstergrup- pernas historiska revisionism. Den handlar om hur vänstergrupper, trots alla fakta som i dag är mer än kända, har lyckats blockera den debatt som vi alla behöver om intoleransen som kommer från vänster. Den här intoleransen lever i högsta möjliga grad i dagens debatt. När man talar i förenklade bilder om relationen mellan rika och fattiga länder, när man talar i förvrängda bilder om t.ex. de fattigas skuldbör- da, för man vidare samma giftiga lärdom under nya toner. Självklart ska vi alla samarbeta för att de fatti- ga ländernas skulder ska försvinna. Men om någon hade förlåtit Ceaucescu hans skulder medan han lev- de skulle detta inte ha inneburit den minsta förbätt- ring för det rumänska folket. Detta är dessutom histo- riskt bevisat. Han lyckades nämligen själv betala tillbaka alla sina skulder - men just under den tid då han gjorde det, när han gjorde rent hus så att han inte hade några stora skulder, då led det rumänska folket som mest. Då var det kallt inomhus. Då saknades tvål, mediciner och tvättmedel i alla hushåll. Då var människorna tvungna inte bara att frysa, svälta och vara rädda; de var också tvungna att leva i den otroli- ga förödmjukelse som smutsen bär med sig. Det vore alltså jättebra om vi, när vi diskuterar de här frågorna som är så viktiga i dag, också gjorde rent hus med alla politiska lärdomar som bygger på be- grepp som klasskamp och klasshat. Jag minns att vi en gång hade en diskussion om detta i ett annat sammanhang. En mycket ung med- lem i Vänsterpartiet, som förresten i dag är mycket aktiv i ATTAC-rörelsen, förklarade då för mig att fascisternas rashat är en helt annan sak än kommu- nisternas klasshat. Varför? Jo, sade hon, rashatet är någonting som vi absolut måste ta avstånd ifrån. Men klasshat är mycket bra, för det kan mobilisera folk. Det är ett resonemang som jag absolut inte kan begri- pa. Vi behöver sanningen. Vi talar om mänskliga rät- tigheter. Rätten till en sann bild av det förflutna, rät- ten till en ärlig och välgrundad dialog med det egna förflutna, är en av de viktigaste mänskliga rättighe- terna. Vänsterrevisionismen är destruktiv eftersom den blockerar den här dialogen. Vi har i dag en mycket vacker bild av hur ett land kan bearbeta sina svåra och plågsamma erfarenheter. Det är Sydafrika, som har visat oss hur man går till väga. Man gömmer inte undan sanningen. Man för- söker inte tränga bort det som har hänt. Man lyfter fram sanningen, och i det ljus som sanningen skapar kan också försoningen äga rum. Jag har också en mindre vacker bild av detta. Vad händer i ett land där uppgörelsen med det förflutna inte äger rum? Jag talar om mitt första hemland, Ru- mänien. Där fick vi inte veta någonting. Antagligen hade kommunisterna lyckats bränna alla dokument osv. långt innan vi kunde få tag på dem. Vad hände då? Jo, samma grupper som hade varit väldigt aktiva under Ceaucescu satte i gång våldsamma rörelser. Det var de som kallade gruvarbetarna till Bukarest flera gånger för att stoppa demokratirörelsen, och det var också de som satte i gång konflikt mellan rumäner och ungrare. Jag vill avsluta det här anförandet med en uppma- ning till alla politiska partier: Vi måste diskutera intoleransen från alla synvinklar. 0283009944701 N 2010-01-01 00:00:00 164396 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0962/#anf50