<anforande>
<dok_hangar_id>2348482</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0962</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:62 Onsdagen den 7 februari</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>62</dok_nummer>
<dok_datum>2001-02-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utrikespolitisk debatt </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>utrikespolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>CEA4C985-3A4C-422A-AC3C-E81EBEA84CF1</anforande_id>
<anforande_nummer>3</anforande_nummer>
<talare>LARS OHLY (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! "Svensk neutralitetspolitik formar vi
själva under eget ansvar och efter egen övertygelse.
Den dikteras inte från främmande huvudstäder. Den
betjänas inte av en vinglig och vacklande borgerlig-
het. Den kan aldrig beta oss rätten att föra fredens och
rättfärdighetens talan, att efter vår demokratiska
övertygelse protestera mot våld och förtryck, att tolka
känslor och stämningar hos en överväldigande folko-
pinion här i landet."
Så sade Olof Palme i riksdagens andra kammare
den 21 mars 1968.
Den svenska neutralitets- och alliansfrihetspoliti-
ken har varit utsatt för förtal och kampanjer från
svensk borgerlighet i alla tider. Man har hånat den
svenska utrikespolitiken och - ibland öppet, ibland
dolt - propagerat för en svensk anslutning till Nato.
Trots detta visar alla undersökningar att det svenska
folket inte vill att Sverige ska anslutas till en militär
allians.
När regeringen nu aviserar en förändring av den
svenska säkerhetspolitiken konstateras lakoniskt att
formuleringen av säkerhetspolitiken bör ses över. Det
sägs inte ett ord om vilka eventuella problem som
neutralitetspolitiken medfört. Det finns inte en till-
stymmelse till förklaring till varför det nu är nödvän-
digt att överge den säkerhetspolitiska linje som har
varit Sveriges kännemärke under så lång tid.
Den breda debatt som regeringen säger sig efter-
sträva skulle onekligen må bra av klarspråk om bak-
grunden till regeringens ändrade hållning. Självklart
är EU-medlemskapet en orsak. Innan folkomröst-
ningen om svenskt EU-medlemskap försäkrade så
gott som alla företrädare för ja-sidan att neutralitets-
politiken inte skulle påverkas. Är det inte dags nu att
medge att ni inte talade sanning i folkomröstnings-
kampanjen? EU-medlemskapet har medfört dramatis-
ka ändringar av svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det åligger regeringen, som vill ändra på Sveriges
säkerhetspolitiska linje, att förklara vad det har varit
för fel på den hittillsvarande politiken.
När regeringen i praktiken så ensidigt arbetar för
att förverkliga EU:s uppbyggnad av en militär styrka
och förstärker samarbetet med Nato, riskerar det att
komma i konflikt med de vackra orden om Förenta
nationerna och Organisationen för säkerhet och sam-
arbete i Europa. Ett alliansfritt alternativ borde natur-
ligtvis börja med en rejäl satsning på FN-samarbetet
och det alleuropeiska samarbetet inom OSSE.
Fru talman! EU-ordförandeskapet har lett till att
Sverige blivit ansvarigt för en flyktingpolitik som
enligt FN:s generalsekreterare Kofi Annan är ett ex-
empel på existerande intolerans i Västeuropas länder.
Annan sade att det finns indikationer på att Europa
förlorar perspektivet på sina skyldigheter att skydda
flyktingar under internationell lag såsom de beskrivs i
konventionen från 1951. Och detta riskerar att ha
stort inflytande på andra regioner som ser Europa
som en förebild.
FN:s generalsekreterare konstaterade att den
oundvikliga effekten av att stänga gränserna för im-
migranter är att personer som av olika anledningar
behöver ta sig in i EU:s länder tvingas använda asy-
linstrumentet. Regeringars reaktion på denna proble-
matik beskrev han t.ex. så att de flyttade gränsen
längre bort från EU:s egna gränser, bl.a. genom att
tvinga flygbolagspersonal att agera immigra-
tionsmyndigheter. Regeringarna genomför en begrän-
sad eller ingen utredning av asylsökandes skäl. Han
menade att de inte avsätter tillräckligt med resurser
för asylprocessen.
Enligt uttalanden från migrationsminister Maj-
Inger Klingvall kommer Sverige att tvingas införa
bötesstraff för flygbolag och rederier som släppt om-
bord personer med falska pass. Att i detta läge tala
om en human och solidarisk asyl- och migrationspo-
litik inom EU skorrar inte så lite falskt.
Fru talman! Handels- och biståndspolitik måste
samordnas så att alla delar av politiken verkar i sam-
ma riktning. EU:s biståndspolitik är helt separerad
från handelspolitiken. Och EU:s handelspolitik inne-
bär stora nackdelar för u-länder genom sitt system av
handelskvoter och tullmurar. Därmed reduceras bi-
ståndet till att bli en sorts dåligt samvete för den ut-
sugning som de rika länderna i världen utsatt stora
delar av Afrika, Asien och Latinamerika för. Så länge
handelspolitiken inte understöder biståndspolitiken
och så länge EU:s biståndspolitik dessutom brister i
effektivitet och ändamålsenlighet kommer solidarite-
ten med världens fattiga att reduceras till ord i hög-
tidstal.
Förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna är
inga undantag i en god värld. Det handlar om mönster
av förtryck som existerar över hela världen. Till detta
ska läggas att miljarder människor lever i fattigdom,
hemlöshet, arbetslöshet och könsdiskriminering och
förvägras sjukvård och undervisning - även i rika och
högt utvecklade länder. Fattigdomen i världen är
klädd i kvinnokläder. Kvinnoförtrycket är en realitet.
Två tredjedelar av alla analfabeter är kvinnor. Två
miljoner flickor könsstympas varje år. 80 % av dem
som flytt undan krig och katastrofer är kvinnor. I
regeringens utrikespolitiska deklaration saknas det
nödvändiga könsperspektivet. En stor majoritet av
världens flyktingar är kvinnor och barn. De flesta
offer som skördas i krig och konflikter är civila, där
kvinnor och barn är de mest oskyddade.
Samtidigt finns en omätbar rikedom samlad hos
ett fåtal människor, oftast män. Den rikaste femtede-
len av världens befolkning delar på 80 % av världens
inkomster, samtidigt som den fattigaste femtedelen -
oftast kvinnor - delar på drygt 1 % av världens in-
komster. Så orättvis är den värld där kapitalismen
som system sägs ha vunnit kampen om världsherra-
väldet. Mer än 1,3 miljarder människor lever på
mindre än en dollar om dagen.
Låt mig referera till en rapport om biståndets
verklighet 2001 och OECD-ländernas bistånd: När
skillnaden mellan fattiga och rika länder ökar blir
också skillnaden mellan verklighet och retorik alltmer
grotesk.
Fru talman! Det är nödvändigt att analysera orsa-
kerna till orättvisorna i världen. Den gamla kolonia-
lismen är nästan död och begraven med undantag för
Marockos olagliga annektering av Västsahara. Ma-
rocko har förklarat att man motsätter sig en folkom-
röstning, och marockanska trupper har brutit mot
vapenstilleståndet. Det finns dock fortfarande utrym-
me att agera politiskt och diplomatiskt.
Det finns egentligen bara en väg till fred, och det
är att återvända till Houstonöverenskommelsen och
genomföra en folkomröstning som innebär att Väst-
saharas folk självt får bestämma sitt öde.
Trots att jag letat har jag inte funnit ett ord om
denna den sista kolonin i regeringens utrikespolitiska
deklaration. Sverige verkar därmed fullfölja den rad
av svek mot det västsahariska folket som vi sett under
lång tid. Med Sverige som ordförande i EU kan Ma-
rocko tydligen lita på att den franska oviljan att ingri-
pa på FN-resolutionernas grund fullföljs.
Medan den gamla typen av kolonialism i stort sett
försvunnit ser vi nya former för den rika världen att
behålla makten och kontrollen över världen. Det
handlar om starka krav på avregleringar, privatise-
ringar och utförsäljningar av naturtillgångar och verk-
samheter och om tullmurar mot fattiga länder. Det
handlar om storföretag som bedriver utpressning. Det
handlar om en ekonomisk imperialism som syftar till
att omöjliggöra fattiga länders självständiga val. Det
handlar om att tillförsäkra storföretagen tillgång till
råvarumarknader.
I detta läge måste vi som arbetar för en rättvis
världsordning vara uppmärksamma på risken för en
förskjutning från ett tredje-världen-perspektiv, ett
fattigdomsperspektiv, ett rättviseperspektiv, till Euro-
centrering. Det är i det perspektivet vi måste analyse-
ra riskerna av en Fästning Europa, riskerna av milita-
riseringen av den europeiska unionen och Natos ut-
vidgning.
Fru talman! Som utrikesministern påpekat är
kampen mot tortyr och dödsstraff central i arbetet för
mänskliga rättigheter. Valet av George Bush till pre-
sident i Amerikas förenta stater är i det avseendet ett
allvarligt bakslag för alla dem som arbetar för
mänskliga rättigheter.
I USA har 38 delstater samt USA federalt döds-
straffet i sin lagstiftning. Under år 2000 avrättades 85
fångar i USA. Trots att internationell rätt förbjuder
dödsstraff mot personer som var under 18 år när de
begick brotten avrättas personer i USA som inte har
fyllt 18 år när de begått brott. Sean Sellers var 16 år
när han begick det brott han dömdes till döden för.
Han avrättades i februari 1999. Av tio avrättningar av
personer yngre än 18 år under de senaste åren står
USA för åtta. 1989 fastslog USA:s högsta domstol att
det inte strider mot författningen att avrätta för-
ståndshandikappade. Sedan dess har omkring 30
mentalt störda personer avrättats i USA.
USA skulle omöjligen godkännas som medlem-
sland i den europeiska unionen på grund av använ-
dandet av detta omänskliga straff.
När det gäller Turkiet har vi i denna riksdag tidi-
gare noterat att den kurdiska minoriteten över huvud
taget inte nämns i Nicedokumentet om partnerskap
som ska reglera Turkiets väg till EU-medlemskap.
Turkiet har sedan staten bildades haft som policy att
förneka att det finns ett kurdiskt folk. Om inte Turkiet
tvingas att erkänna kurdernas existens och ge dem
politiska och kulturella rättigheter kommer landet att
fortsätta att förneka dem.
Vi menar att det är helt nödvändigt att Turkiet
specifikt erkänner förtrycket av kurder, assyrier och
syrianer och tillförsäkrar dem fulla medborgerliga
rättigheter. Det är rimligt att den svenska regeringen
visar att det är upp till Turkiet att bevisa om man
menar allvar med sitt tal om att respektera mänskliga
rättigheter och demokrati. Brutala aktioner mot hung-
erstrejkande politiska fångar eller fascistiska över-
grepp i parlamentet talar ett helt annat språk.
Fru talman! Med valet av Ariel Sharon till ny
premiärminister i Israel har förväntningarna på en
rättvis fred i Mellanöstern sjunkit betydligt.
Fredsförhandlingarna har aldrig skett på lika vill-
kor. Det finns en ockupationsmakt och ett ockuperat
folk. Israel har sagt nej till rätten för fördrivna pales-
tinska flyktingar att återvända till sina hem. Israel har
sagt nej till en palestinsk stat med östra Jerusalem
som huvudstad. Israel har sagt nej till frigivning av
samvetsfångar. Israel har sagt nej till ett slut på kon-
fiskeringen av jord. Israel har sagt nej till ett slut på
bosättningarna på palestinska områden. Allt detta har
gjorts i strid med säkerhetsrådets resolutioner och
internationell rätt. Sverige måste tydligt ta avstånd
från kålsuparteorier om palestiniers och israelers lika
skuld.
Varje dag visas att staten Israel inte erkänner
människors lika värde. Ett palestinskt liv är helt en-
kelt inte lika mycket värt som ett israeliskt. Den 21
januari föll två domar i Israel. Den israeliska med-
borgaren Nahum Korman dömdes till sex månaders
samhällstjänst och skadestånd för att ha dödat den 11-
åriga palestiniern Hilmi Shawasheh. Bestraffningen
står i skarp kontrast till domen mot Su'ad Hilmi
Ghazal. Denne palestinier dömdes till sex och ett
halvt års fängelse efter att i december 1998, vid 15
års ålder och med konstaterade svåra psykiska pro-
blem, ha skadat en israelisk bosättare.
Nu har vi en premiärminister i Israel som än tyd-
ligare menar att rättvis fred är en fred på Israels vill-
kor. Och diskrimineringen av palestinier i Israel,
liksom krigföringen mot det ockuperade palestinska
folket kommer tyvärr sannolikt att fortsätta.
Fru talman! Låt oss hoppas att utrikesministerns
tal om att människovärdet är ett och detsamma över-
allt även gäller palestiniern Su'ad Hilmi Ghazal, den
fängslade kurdiska parlamentsledamoten Leyla Zana,
den oppositionelle Abdessalam Yassine, som sedan
tio år sitter i husarrest i Marocko, den sierraleonske
medborgaren Matthew Selu, som i november avvisa-
des från Bryssels flygplats efter att belgiska poliser
torterat och skadat honom, och den afghanske politi-
kern Abdul Ahad Karza, som sköts ihjäl den 15 juli
av två män då han var på besök i Pakistan.
Låt oss hoppas att de ansvariga aldrig kan gömma
sig bakom mäktiga vänner utan ställs inför rätta.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>0371688419616</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>164349</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0962/#anf3</protokoll_url_www>
</anforande>
