<anforande>
<dok_hangar_id>2348481</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:61 Tisdagen den 6 februari</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>2001-02-06 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2000/01:159 om praktiska moment i grundskolan</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>AC33777A-FB2C-4353-BA54-3BC5F47BDEB9</anforande_id>
<anforande_nummer>43</anforande_nummer>
<talare>YVONNE ANDERSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Tack, skolministern, för svaret. Jag
kan påstå att jag inte är helt nöjd.
Det visar på en rad projekt som drivs och vad som
finns i kursplaner och annat. Men vad jag egentligen i
min interpellation lyfter fram är de praktiska moment
som faktiskt finns. Jag skriver att forskningen visar
att barn som praktiskt får arbeta med teknik senare i
livet blir mer intresserade också av de teoretiska kun-
skaperna. Vad avser ministern vidta för åtgärder för
att öka inslagen av praktiska och tekniska moment i
grundskolan?
Man kan säga att en rad projekt genomförs och
också att Timplanedelegationen har fått direktiv och i
uppgift att ta tag i detta. Men det är ett faktum att vi
har drivit en rad projekt ända sedan i mitten av 70-
talet. Sedan kom teknikämnet som nytt ämne i början
av 80-talet. Från början drevs många projekt också
med naturvetenskap och slöjd i en kombination för att
öka just antalet praktiska moment och förstärka
kopplingen till naturvetenskap. BUNT-projekten vid
Linköpings universitet var ett sådant försök. Vi vet att
det har gått vidare med en rad projekt. Projekten har
varit lovvärda i sig just där de har genomförts, men
de har inte alltid fått ökad spridning i skolans inre
arbete.
Vad jag pekar på är att det kanske är så att sam-
hällets brist på tekniker i själva verket är ett grund-
skoleproblem. Det handlar helt enkel om vilka kun-
skaper som värderas högst och vilka intressen som
grundläggs redan i barnaåren.
De satsningar som hittills gjorts är otillräckliga.
Det är vi överens om när vi ser vilka konsekvenserna
har blivit. På de tekniska högre utbildningarna kan
man inte alltid fylla platserna med intresserade. Vad
kan vi då göra för att öka tillförseln av tekniker till
utbildningarna och till näringslivet i stort?
Jag menar att vi har många exempel. Det finns
spirande intresse t.ex. för att spela piano, för att läsa i
skolan och för att spela fotboll, men man har förlorat
intresset på grund av att aktiviteterna har varit kom-
binerade med tvång och krav som har inneburit att det
enskilda barnet inte har fått utveckla sin kreativitet
och sin nyfikenhet, vilket är ett måste för att t.ex.
teknisk kunskap ska utvecklas.
Vad är det då jag vill åt i min interpellation? Jag
skulle vilja lyfta fram värderingen av dessa ämnen i
t.ex. betyg och omdömen. Varför värderar vi inte de
praktiska momenten högre? När ska ämnen som t.ex.
slöjd och bild värdesättas och betraktas som viktiga
ämnen i skolan? Det vill jag veta, och jag återkommer
till det. När lyfter vi fram förtrogenhetskunskapen,
som många gånger kommer först i en utvecklings-
och inlärningsprocess hos barnet och som kanske är
det som sedan föder motivation för faktainhämtning
och förståelse?
</anforandetext>
<intressent_id>0223175563813</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>164254</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0961/#anf43</protokoll_url_www>
</anforande>
