<anforande>
<dok_hangar_id>2348478</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0958</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:58 Onsdagen den 31 januari</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>58</dok_nummer>
<dok_datum>2001-01-31 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skogspolitik m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>747409AB-8285-49B6-9D9F-B76078C20F47</anforande_id>
<anforande_nummer>115</anforande_nummer>
<talare>ÅKE SANDSTRÖM (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Med anledning av Harald Nordlunds
märkliga påstående och fråga till mig måste jag begä-
ra ordet. Han är ett levande bevis på att brist på verk-
lighetsuppfattning är företrädd även i den här debat-
ten.
Vi ställer oss självfallet bakom arbete för biolo-
gisk mångfald även i skogsbruket. Vi har pekat på att
de frivilliga åtagandena i det här jobbet ger ett gott
resultat och att man gör stora insatser. Jag säger dock
att det någonstans måste finnas någon gräns. Carl G
Nilsson har mycket riktigt pekat på skogsbrukets
ekonomiska betydelse. Jag menar att det ur ekono-
misk synpunkt, med tanke på livsutrymmet för män-
niskorna, är fråga om att lägga en död hand över stora
områden.
Sätt 62 % av Uppsala län i reservat! Då kanske
Harald Nordlund förstår vad jag menar med en eko-
nomiskt sett död hand. Vi måste skilja mellan äpplen
och päron i den här debatten. Jag hade faktiskt inte
väntat mig en så okunnig fråga.
</anforandetext>
<intressent_id>0590881101608</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>164001</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0958/#anf115</protokoll_url_www>
</anforande>
