2348475 GO0955 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:55 Onsdagen den 24 januari 2000/01 55 2001-01-24 00:00:00 Barn här och nu - Redogörelse för barnpo- litiken i Sverige 54700EEF-DC44-46E4-96DC-623714EBD594 83 MARGARETA ISRAELSSON (s) s Fru talman! "Jag kommer hit för att få studera, inte för att äta. Säg det till henne!" Flickan rycker ivrigt i skjortärmen på mannen bredvid mig. Vi sitter på huk på en liten inhägnad gård i utkanten av Cal- cuttas slumområden. Här bedriver frivilligorganisa- tionen CRY verksamhet för slummens barn. Runtom- kring oss sitter fullt med små smutsiga barn som med handen äter någon form av bönröra ur en liten bleck- burk. "Jag kommer för att få studera", upprepar hon och berättar att poesi är hennes favoritämne. Därefter ställer hon sig upp och reciterar en dikt om en fisk i havet. Varför talar jag om detta? Det undrar kanske nå- gon av er. Det här är på flera sätt väldigt långt från barnpolitiken i Sverige. Samtidigt säger denna nyli- gen upplevda händelse väldigt mycket om betydelsen av en barnpolitik som sätter barnens rätt i centrum. Den lilla flickan framför mig kände nog inte till barn- konventionen. Hon visste inte att rätten till utbildning är lika stor som hennes rätt till mat. I Sverige kan vi glädja oss åt att ha medvetna barn, barn som känner till sina rättigheter, som kan uttala dem och t.o.m. kräva dem och som har rätt att göra det. Detta är inget som bara uppkommit eller vuxit fram naturligt. Vi har i detta hus, i landets frivilligor- ganisationer, i skolor och hemma vid familjens köks- bord steg för steg lärt oss att barnen är egna individer med egna rättigheter. Man kan säga att vi utvecklats i takt med, ja ibland t.o.m. snabbare än, barnkonven- tionens implementering. Låt mig ta ett annat exempel. Ungefär samtidigt som jag satt där i Calcuttas slum presenterade den parlamentariska kommittén mot barnmisshandel tre studier: om föräldrars bruk av aga, om mellanstadie- elevers erfarenheter av och attityder till aga och mobbning samt om svenska tjugoåringars erfarenhe- ter av och attityder till aga samt erfarenheter av mobbning och sexuella övergrepp. Studierna visar på ett antal viktiga förändringar eller utvecklingstenden- ser i vårt land; att den ökade frekvensen av polisan- mälningar rörande barnmisshandel beror på ökad vaksamhet, att kroppslig bestraffning som uppfost- ringsmetod har minskat kraftigt, att barnamorden i Sverige till följd av misshandel sannolikt är få samt att attityderna till kroppslig bestraffning av barn har förändrats kraftigt. Det är just den senare punkten som speciellt in- tresserar mig. Den visar att 1965, när jag själv var barn, var 53 % av de svenska vuxna positivt inställda till kroppslig bestraffning. 1994 var den siffran nere i 11 %. Även skolbarnens attityder har starkt föränd- rats. Under slutet av förra seklet skedde det en minskning från att hälften av skolbarnen kunde ac- ceptera ett slag från föräldrarna 1995 till att en femte- del kunde göra det år 2000. Här kan man klart se att barn i dag är betydligt mer medvetna om sina rättig- heter än tidigare, bl.a. genom den undervisning man fått i skolor och av frivilligrörelser om FN:s konven- tion om barnens rättigheter. Detta bör innebära att även vi vuxna blir mer medvetna om att barn har rätt. Men rapporten visar också en baksida. En tredje- del av de barn som utsatts för fysiska övergrepp före tonåren har inte haft någon vuxen person som de litar på att tala med. Drygt hälften av de barn som utsatts för sexuella övergrepp före tonåren har inte haft nå- gon vuxen person som de litar på att tala med. Endast en elev av tio har på eget initiativ anförtrott en lärare, idrottsledare eller skolsköterska att de har blivit ut- satta för övergrepp. Fru talman! De här uppgifterna pekar på en skrämmande verklighet för några av barnen i vårt samhälle. De kan inte finna någon vuxen i sin närhet som de kan anförtro sig åt. Barnet har rätt till sina föräldrar. Det stadgar barnkonventionen. Men här talar vi om barn som blivit utsatta för övergrepp av just dem som ska stå för den viktigaste och närmaste tryggheten. För de mest utsatta barnen är inte lös- ningen att tvingas in i en än större isolering med sina föräldrar. Dessa barn behöver andra vuxna i sin när- het som kan stötta, lyssna och skapa trygghet. Låt mig i detta sammanhang kort få beröra den re- servation som vi tillsammans med Vänsterpartiet har fogat till detta betänkande angående familjerådslag. Precis som vi skriver i reservationen anser vi att detta kan vara en bra arbetsmetod. Men, och här ska Tho- mas Julin höra särskilt noga, den bör endast användas i de situationer där det kan bedömas som lämpligast. Och det är hänsynen till barnets bästa, inte familjens, som måste vara utslagsgivande. Det här visar också på nödvändigheten av den barnpolitik som har vuxit fram på senare år. Via barnkonventionen har vi lyft fram barnet som individ och inte bara som bihang till familjen. Barnet har ett eget värde och egna rättighe- ter, ibland också gentemot föräldrarna. För att förverkliga dessa rättigheter måste vi också förverkliga de sociala rättigheterna. Det är en politik som vi socialdemokrater under en lång följd av år arbetat med att förverkliga - dock under ständiga attacker från höger. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att fråga företrädaren för Moderaterna om reservatio- nen ni har mot uttrycket barnpolitik. Cristina Hus- mark Pehrsson nämnde i sitt anförande politikers maktfullkomlighet, och jag skulle vilja veta vad som menas med det. Det vore intressant att få några exempel på vilka beslut vi fattat i den här kammaren för barnets rätt som är exempel på denna maktfullkomlighet. Är det månne innehavskriminaliseringen av barnpornografi? Eller är det lagen om en särskild företrädare för barn om vårdnadshavaren misstänks för brott mot barnen? Jag vill samtidigt understryka att vår åsikt, majorite- tens åsikt, är att familjepolitiken har stor betydelse för barnets levnadsvillkor och trygghet men att barnets egen rätt även fortsättningsvis måste tydliggöras. Varför motsätter sig moderaterna det? Ni säger ju nej till höjda barn- och studiebidrag, nej till maxtaxan inom barnomsorgen och nej till den fria barnsjukvård som i dag finns i alla landsting med socialdemokratiskt styre. Ni säger nej till mer pengar till vården och skolan. Ni ville aldrig ha någon sats- ning på barnen och ungdomarna i storstädernas ut- satta bostadsområden. Men ni säger inte nej till allt. Som tur är har mo- deraterna också egna förslag. Det gäller att sänka ersättningen i föräldraförsäkringen till 75 %. Ni vill att ersättningen beräknas på de senaste två årens in- komster, vilket betyder att många unga kvinnor inte kommer att få någon föräldrapenning. Ni undviker självklart att nämna något om detta. I stället framhålls borgerlighetens gemensamma motförslag till maxtax- an i form av barnkonto, barnavdrag och fri etable- ringsrätt inom barnomsorgen. Frånsett det faktum att avdragsrätten inte på något sätt är gratis för ekono- miskt trängda kommuner, riskerar den att reducera barnen till en utgiftspost i deklarationsblanketten. Det är väl inte meningen? Efter att ha hört Rosita Runegrunds utläggning om fastighetsskatten förstår jag att det numera också är en del av barnpolitiken. Fru talman! När jag i skriftlig form tog del av den allmänpolitiska debatten kunde jag konstatera att där fanns ett allmänt engagemang kring barns uppväxt- villkor och det faktum att alltför många familjer lever under knappa ekonomiska förhållanden. Många av de problem som finns kring barnen har sin grund i just ekonomin. Jag tyckte att Ingrid Burman lyfte fram detta på ett mycket tydligt sätt när hon inledde de- batten i torsdags. Riksdagens partier har sina olika förslag kring vilka familjepolitiska åtgärder som man vill se ge- nomförda. Den familjepolitiska utredningen arbetar nu för högtryck, och det ska bli mycket intressant att se vad Gabriel Romanus kommer att föreslå och om detta kommer att leda till några nya ställningstagan- den för några av oss. Fru talman! Var femte krona av statens budget satsar vi socialdemokrater på att Sverige ska bli det barnvänligaste landet i världen. Ca 52 miljarder kro- nor satsas i rent familjeekonomiskt stöd såsom barn- bidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning. Nästan 100 miljarder kronor satsas på förskolan och skolan. Dessutom har barnen rätt till fri tandvård, och de flesta landsting har också infört avgiftsfri sjukvård för barn. Vår vision är ett samhälle där barn och ungdomar möter rättvisa och jämlika villkor och där alla får en bra start i livet. Detta barnvänligare Sverige är en framtidssatsning. Det vi bygger upp i dag ska vi med stolthet och glädje kunna lämna över till nästa gene- ration. Det ska bli ett land där barn möts, inte skiljs åt av klassklyftor. Vi vill lämna över ett land där våra barn kan förverkliga sina drömmar om ett bra liv. För oss är det familjepolitiska stödet en av grund- pelarna i vår generella välfärdspolitik som har som mål att minska de ekonomiska skillnaderna mellan familjer med barn och familjer utan barn samt garan- tera ett stöd till ensamstående föräldrar och föräldrar till funktionshindrade barn. Vi vill även att familje- politiken ska stödja föräldrars möjligheter att kombi- nera arbete med föräldraskap. Stödet syftar alltså inte till att ersätta arbetsinkomster eller studiestöd utan till att komplettera dem. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 33 och i övrigt bifall till hemställan i utskottets betänkande. 0634917636517 N 2010-01-01 00:00:00 163460 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0955/#anf83