2348475 GO0955 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:55 Onsdagen den 24 januari 2000/01 55 2001-01-24 00:00:00 Barn här och nu - Redogörelse för barnpo- litiken i Sverige FD4F4CD6-BE6F-43C7-B266-91B3AD52A09E 113 STEN TOLGFORS (m) m Fru talman! Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn. Det är ett löfte inte bara om ett bättre liv, utan om bästa tänkbara förutsättningar för det berörda barnet. Denna utgångspunkt gör att adoptioner måste hanteras med mycket stor ödmjukhet och försiktighet. Det unika med en adoption är att staten faktiskt offi- ciellt välsignar ett föräldraskap och slår fast att en viss familjesituation är den allra bästa tänkbara för ett visst barn. Det är ett mycket stort ansvar att avgöra ett barns framtida livsöde. Varje adoption börjar med en tragedi för barnet. Gemensamt för alla adoptivbarn är ju att de tidigt separeras från sina biologiska föräldrar, vilket un- dantagslöst är ett trauma. Adoption - att byta land, kultur, språk och omgivning - är en av de största och mest svårförklarliga förändringar som ett litet barn kan genomgå. Via barnhem, sjukhus, fosterföräldrar och lokala myndigheter kommer barnen så småning- om och i varierande åldrar till nya familjer i främ- mande länder. Där väntar i de allra flesta fall väl utvalda och starkt motiverade familjer på barnen. Adoption är alltså i grunden något oerhört posi- tivt. Men internationella adoptivbarn har en speciell situation och speciella behov. Vi har ett ansvar i att erkänna och söka kunskap om adoptivbarns speciella behov för att på ett bra sätt kunna förstå, möta och stödja barnen. Under 1960- och 70-talen var synen på internatio- nella adoptioner välvillig, men kanske också naiv. Få problem diskuterades. De första föräldrageneratio- nerna fick ganska oförberedda på adoptivbarnens behov ta emot barnen. I dag kan man med en tillba- kablick konstatera att de första internationella adop- tionerna var något av ett socialt experiment, om än med de bästa av sociala ambitioner. Forskningen, diskussionen och medvetenheten om adoptivbarnens speciella situation och behov har kommit först i efterhand. Ett exempel är att många barn som kom i början var sjuka i infektioner och svaga av undernäring. Den svenska sjukvården inrik- tades på att snabbt bota sjukdomar och snabbt få upp vikten. Den goda ambitionen ledde till att barnen först utsattes för undernäring och därefter för över- gödning i snabb följd. Detta kunde i sin tur resultera i att barn kom för tidigt i puberteten och att kropp- slängdtillväxten därför stannade av för tidigt. I takt med att kunskapen ökat har vi lärt oss att hantera problem som detta och andra. Adoptivbarn har genomgått ett antal separationer redan innan de kommer till Sverige. Ibland har det skett ansvarsfullt, genom att barnet överlämnats till ett barnhem, ett sjukhus eller en fosterfamilj. Ibland har barnet i stället kommit som hittebarn eller gatu- barn och i vissa fall efter tvångsomhändertaganden och andra tidiga trauman. Barnet kan sedan ha bott på flera avdelningar och på flera barnhem under kortare och längre perioder innan det kommer till sin nya familj. Det har stor betydelse för barnets utveckling eftersom det lilla barnet varje gång det sökt knyta an till eller bygga en nära relation till någon vuxen snabbt har separerats från den vuxne. Barnet kanske inte ens har haft någon vuxen att relatera till på flera år, eller helt har saknat kroppskontakt. Det påverkar förmågan att bygga nära relationer senare i livet liksom barnets trygg- hetskänsla. Det förekommer att barn helt enkelt ger upp försöken att knyta an till vuxna. Barnets tidiga erfarenheter försvinner inte, utan ligger kvar och kan göra sig påminda senare i livet. Frågor om utseende, annorlundaskap, identitet och biologiskt ursprung kommer att finnas där och måste kunna hanteras både av barnet och av omgivningen. Adoption är alltså inte bara en enstaka händelse i barndomen, utan en process som pågår hela livet. Den är olika intensiv i olika perioder, och den är förstås olika för olika barn - men den finns där. Man kan aldrig växa ifrån att man är adopterad, utan bara in i det och göra det till en del av identiteten. En del av de barn som kommer till oss känner till vilka de biologiska föräldrarna är och vilken orsaken var till att de lämnades bort. Då kan tankarna komma att kretsa om hur livet skulle ha blivit om man hade fått vara kvar hos den biologiska familjen. Men de flesta barn känner inte till sitt ursprung och ägnar många och långa funderingar åt vilka föräldrarna var, varför man lämnades bort för adoption och om det finns levande släktingar kvar. Det är alldeles natur- ligt, och så är det också när relationerna till den svenska familjen är bra. Att vara adopterad är att vara utvald för en svensk familj, men det är samtidigt att vara övergiven av sina ursprungliga föräldrar. Varför övergavs man? Har man egen skuld i det? Ursprunget är viktigt för det egna identitetsbyggandet. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Hur kommer jag att se ut? Vad vill jag? Under tonårsperioden är den processen som starkast, men den kan fortsätta hela livet. Och frågorna aktua- liseras och accentueras särskilt under vissa perioder, som t.ex. när man funderar över eller får egna barn. Adoptivbarn har också många gånger att hantera ett annorlunda utseende jämfört med majoriteten. Vi vet att under tonårstiden kan alla former av avvikelser vara känsliga, speciellt de som man inte har valt själv. De ser inte ut som sina föräldrar eller kompisar fast de vill vara och på många sätt känner sig lika. Det förekommer att barn under perioder förnekar det egna ursprunget. De känner sig som svenska men blir behandlade som invandrare. Den yttre och den inre identiteten kolliderar. För många kan resultatet bli ett livslångt sökande, för andra en känsla av tom- het och identitetslöshet. Samtidigt klarar andra av att hantera situationen bra. Men det går att slå fast att adoptivbarns identitets- byggande är mer komplicerat än andra barns. De har fler, svårare och annorlunda frågor och faktorer att hantera, och den samlade livsuppgiften blir större. Adoptivbarn kan både ha behov av och en skräck för nära relationer. Det finns uppgifter om att utveckling- en av den sexuella identiteten kan kompliceras. Det har framförts olika förklaringar till det. En är att ad- optivbarn inte sällan är födda som resultat av ett i ursprungsländerna otillåtet och oaccepterat sexuellt umgänge. En annan är att de kommer till svenska familjer på grund av de nya föräldrarnas ofrivilliga barnlöshet. Frågan är om det kan påverka utveckling- en av den egna identiteten och sexualiteten. Erfarenheterna från särskilda ungdomshem ger indikationer på att det behövs mer forskning. "Personalen på § 12-hem upplever att utlandsadopte- rade barn oftare än andra omhändertagna barn visar tecken på att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det är också vanligare med promiskuitet och annan sexuell problematik i den adopterade gruppen i jäm- förelse med andra omhändertagna på särskilt ung- domshem". Detta skriver Statens institutionsstyrelse. Man fortsätter: "De utlandsadopterade barnen på institutionerna uppvisar ofta ett gränslöst beteende som leder till att de utsätter sig för risker och situatio- ner som är direkt farliga, såsom våld och sexuellt utnyttjande." Att situationen för internationella adoptivbarn kan vara svår att hantera visas av att de är överrepresente- rade som patienter inom barn- och ungdomspsykiat- rin. Enligt olika undersökningar är ungefär dubbelt så många adoptivbarn patienter där som det borde vara. En tredjedel av dessa barn hade så svåra problem att de varit inlagda på klinik för att få hjälp. Adoptivbarn är vidare överrepresenterade på § 12- hemmen. Där finns det 2,6 gånger fler adoptivbarn än det statistiskt sett borde göra. Det förefaller som att särskilt tonårsperioden är svår för adopterade. I dygnsvård för tonåringar är adoptivbarnen överrepre- senterade. Där är de 2,4 gånger så många. Barn ad- opterade av ensamstående är i än högre grad än andra adopterade överrepresenterade i barnpsykiatrisk vård. De är fyra gånger så många i barn- och ungdomspsy- kiatrisk vård. Detta antyder att det kan finnas problem som inte är tillräckligt kända. Ensamma adoptivföräldrar har fått ta emot barn, i alla fall tidigare, som har varit äldre än snittet och som kan ha haft problem redan vid ankomsten. Det kan vara en delförklaring. Men det kan också vara så att det helt enkelt är svårare för en ensam person att klara av att hantera ett internationellt adoptivbarns speciella behov och förutsättningar. Om kraven är stora på ett par som adopterar gemensamt är kraven än mycket större på en ensam person. De flesta adoptivbarn klarar av att med hjälp av väl utvalda och särskilt stabila familjer hantera sin situation. Men de adoptivbarn som inte klarar av situationen riskerar att få mycket allvarliga problem. Det är därför som adoptivbarn ändå blir så mycket överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk vård. När situationen blir svår blir den ohanterligt svår. När man faller faller man hela vägen. Det man söker hjälp för är bl.a. aggressioner, re- lationsproblem och sociala problem. Adoptivbarnen kommer från en annan familjesituation än övriga barn med problem. Deras familjer är stabilare och tämligen socialt välanpassade. Övriga berörda barn kommer ofta från socialt belastade familjer. Mycket tyder därför på att adoptivbarnens överrepresentation inom barn- och ungdomspsykiatrin skulle vara betydligt större om adoptivfamiljerna inte var så väl utvalda. Fru talman! Kunskapen om adoptioner och adop- tivbarnens utveckling är ännu tämligen ofullständig. Det behövs betydligt mer forskning om adoptivbarns utveckling, om hur det har gått för de adoptivbarn som hittills har kommit till Sverige. Det saknas helt och hållet studier på viktiga delområden, som famil- jebildning och utveckling av den sexuella identiteten. Men det saknas inte indikationer på att forskningen behövs. Det har förekommit internationella adoptioner till Sverige i större skala i ca 35 år. De första adoptivbar- nen har hunnit bli vuxna. Vissa har bildat familj. Men det saknas närmast helt longitudinella studier om hur barnens liv och situation ser ut över tid. Den forsk- ning som finns har mer karaktären av ögonblicksbil- der vid en given ålder. Vi vet ännu inte hur familje- situationen, familjebildning och föräldraskap funge- rar. Det som är särskilt unikt med rätten för ensamstå- ende att adoptera är att det saknas förarbeten som utreder eller problematiserar saken. Den enda motiv- text som finns är något enstaka stycke i 80 år gamla förarbeten till en mycket tidig adoptionslag, då inter- nationella adoptioner över huvud taget inte förekom och då man heller inte hade det barnperspektiv som vi har i dag. För mig leder det här fram till två slutsatser, fru talman. För det första finns det all anledning att följa upp och undersöka hur det har gått för de adoptivbarn som hittills har kommit till Sverige samt hur stödet till adoptivföräldrar och adoptivbarn kan stärkas. Forskningen och kunskapen måste öka. Det är en del av det ansvar som svenska staten måste ta när man fattar beslut om hur barns liv och framtid ska te sig. För det andra finns det anledning att löpande se över adoptionslagstiftningen för att tillse att den är väl fungerande och väl anpassad till samhällets ut- veckling. Båda dessa synpunkter utvecklas i motion L406 och i den reservation som Cristina Husmark Pehrsson tidigare talade om, nämligen reservation 29 i dagens betänkande. 0864542495614 N 2010-01-01 00:00:00 163490 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0955/#anf113