2348473 GO0953 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:53 Fredagen den 19 januari 2000/01 53 2001-01-19 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 52) Regionalpolitik (forts.) allmänpolitisk debatt 2813094E-C4D4-42B2-9B63-8743126514E5 48 KARIN PILSÄTER (fp) fp Fru talman! Rubriken Integration uppfattas väldigt ofta som att vi ska likforma människor. Vi ska alla bli likadana. Jag tror att det är helt fel ingång. Det hand- lar om att bryta vanmakt och utanförskap och i stället skapa det som jag vill kalla ett innanförskap för oss alla, där vi själva har samma makt och möjlighet att påverka vår egen vardag och forma vårt eget liv. Det är sannerligen svårt att vara fattig, men det är ännu värre att inte kunna göra någonting åt det. Utan- förskap och vanmakt är värre än de konkreta proble- men. Värdighet och vardagsmakt är vad vi måste upp- nå. Det handlar om att ha pengar som räcker till det viktigaste och som man har tjänat själv, men det handlar också om att kunna bestämma över sådant som är viktigt i vardagen, t.ex. barnens skola, var man ska bo och hur man ska bo, vad inkomsten ska användas till. I stället har vi en hel värld av fattig- domsfällor, beroende, brist på möjlighet att besluta om det som är viktigt för en själv, regelverk som stänger människor utan tillräcklig styrka ute. Integration - precis som jämställdhet - handlar mycket om just makt. Makt får man först och främst genom att ha ett eget jobb och genom att ha goda kunskaper, dvs. genom skolan. Det är inte bara jag som tror detta, utan det var vad den storstadskommitté kom fram till som jag har varit med och arbetat i. Den tillsattes av dåvarande socialministern Ingela Thalén. Vi kom fram till att det viktigaste var att människor skulle få makt över sin egen vardag, att riva hindren till arbetsmarknaden, de som behöver skolan bäst ska ha den bästa skolan. Det var kommitténs slutsatser. Vi lade fram massor av förslag. Ut ur detta kom tyvärr i stället mest bara en massa löjliga projekt och en ny integrationsminister. Vi var överens inom utredningen om att det be- hövdes mer av ett förändrat tänkesätt och att man inte kunde bita sig fast i systemet. Men socialdemokrater- na biter sig fast i de system som stänger människor ute, och i stället uträttas ett antal symbolhandlingar, som t.ex. alla dessa projekt. Tyvärr verkar tillsättandet av Mona Sahlin som integrationsminister vara en av regeringens symbol- handlingar. Genom åren har vi hört Mona Sahlin säga en massa saker som jag nästan alltid håller med om. "Ja, det är jättebra. Det är rätt." Det är magnetskolor, sänkt skatt på tjänsteföretagande, förenklingar osv. Men problemet är att Bosse Ringholm, Göran Pers- son, Ingegerd Wärnersson och alla de ministrar som har hand om varje sådan konkret sakfråga gör precis raka motsatsen. Därför har vi en integrationsminister som säger bra saker - ja, ibland kommer det ut lite konstiga saker, t.ex. detta om kvotering - men de statsråd som sitter på makten gör raka motsatsen. Jag vill uppmana Mona Sahlin att ta fram Stor- stadskommitténs betänkande och leta rätt på det ställe där det står att i stället för att lägga livet till rätta ska vi ta bort det som ligger i vägen för livet. Där är skolan oerhört avgörande. I vårt delbetän- kande Rosor av betong visade vi att barn och ungdo- mar i de mest utsatta områdena har minst lika höga ambitioner och förväntningar på sig själva, sin fram- tid och sin utbildning som alla andra barn. Men nå- gonstans går det snett. Utanförskapet förs vidare till nästa generation, därför att de som behöver skolan bäst har inte den bästa skolan. En skola som tydligt har kunskap och lärande som mål ger ökad jämlikhet därför att det ger barnen för- utsättningar. De barn som har stöd hemifrån klarar sig alltid, men de barn som behöver skolan för att nå kunskaperna sviks. Det gäller särskilt barn med in- vandrarbakgrund som dessutom behöver mycket hjälp med svenskan. Olika undersökningar visar detta jättetydligt. Det finns en lång rad exempel från svenska skolor som lyckas alldeles utmärkt. Med riktade satsningar och höga förväntningar kan elever från utsatta miljöer nå precis lika goda resultat som alla andra. Det är därför vi i Folkpartiet kräver en radikal omläggning av skolpolitiken. Kunskap och bildning måste uppvärderas. Görs inte det sviks de barn mest som behöver skolan mest. En jämlik skola ger barnen den allra bästa moro- ten, nämligen en förväntan att de kan lyckas. Det är därför vi kräver allmän förskola, att skolan ska höga förväntningar och våga ställa krav, en stärkning av läsning och svenskans ställning, möjlighet att välja skola även för barn från utsatta områden, mag- netskolor och en större satsning på skolor i utsatta områden och bättre stöd till elever med särskilda behov. Fru talman! Jag tillhör inte dem som tror att sänkt skatt är lösningen på alla upptänkliga problem. Men när det gäller jobb, som är den andra viktiga hörnste- nen i en integrationspolitik, är de höga svenska skat- terna ett jätteproblem. Nya samhällsföreteelser och gamla problem krä- ver nya lösningar. Skattesystemet är uppbyggt för en situation där man producerar varor, dvs. ett gammal- dags manligt arbetsliv. Problemet är att detta påverkar negativt kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden och invandrares möjligheter på arbetsmarknaden. Skatten på arbete och de höga marginaleffekterna i låga inkomstlägen drabbar individerna. I stället för att försörja sig själv blir man en börda. I stället för att bidra till välståndet måste man få bidrag. Den höga totala beskattningen på arbete gör att låg- och me- delinkomsttagare måste betala mycket skatt och att det är en hög arbetsgivaravgift. Fattigdomsfällorna leder till att människor inte bara är fattiga utan har mycket svårt att själva göra någonting åt det. För att få dynamik och utvecklingskraft i samhäl- let kan inte stora grupper låsas in i bidragsberoende. Då måste det göras något även med skattesystemet. Göran Persson sade häromdagen i partiledarde- batten att de inte avsäger sig skatteinstrumentet. Det var sannerligen dagens understatement. Sverige har, återigen, världens högsta skattetryck, men omfördel- ningen - det viktigaste argumentet - fungerar inte. Låginkomsttagare i Sverige ligger lika fullt fyra från botten i OECD. De höga skatterna gör inte att männi- skor med låga inkomster ändå kommer upp till en bättre möjlighet att försörja sig. Det finns en annan aspekt på detta, nämligen att skattesystemet är uppbyggt efter det gamla produk- tionssamhället. Vi behöver kunna betala varandra för vår arbetstid. Tid är det som många människor har ont om, medan andra har alltför gott om det. Med den höga skatten på arbete har vi gjort oss för dyra för varandra. Vi har inte råd att anlita varandra profes- sionellt. Varor blir billigare, medan tjänster blir dyra- re. Det är ett jätteproblem. Ska man i grunden kunna göra någonting åt den stora mängden människor som står utanför arbetsmarknaden, måste man göra nå- gonting åt den höga skatten på arbete. Fler människor kan få en egen lön att leva på om skatten på arbete sänks. Då går det inte att dogmatiskt bita sig fast i att de höga skatterna är alltings lösning när de i själva verket inte är det. Detta urartar ofta till en pigdebatt. Jag är mycket glad att Mona Sahlin inte tillhör dem som faller i den fällan. Problemet är att hennes kom- pisar i regeringen gör det. Jag skulle vilja uppmana Mona Sahlin att gå hem och jobba vidare med de frågor som verkligen är viktiga. Sänkt arbetsgivarav- gift. Skattereduktion för hushållsnära tjänster. F- skattsedel åt alla som vill ha det. Sänkt inkomstskatt även för låga inkomster. Riv fattigdomsfällor och marginaleffekter så att människor kan få större möj- ligheter att komma in. Det handlar om att i stället för att lägga livet till rätta ta bort sådant som ligger i vägen för livet. 0101299073819 N 2010-01-01 00:00:00 163214 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0953/#anf48