2348473 GO0953 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:53 Fredagen den 19 januari 2000/01 53 2001-01-19 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 52) Regionalpolitik (forts.) allmänpolitisk debatt 157D83A5-C306-4333-AB09-50FF3BE2DA3B 29 KALLE LARSSON (v) v Herr talman! Den del av den allmänpolitiska de- batten som just har inletts går under temat Integration och sysselsättning. Låt mig just därför tala om kön och klass. Ibland speglas samhällets förändringar tydligt i språkbruket. För 10-15 år sedan talades det inte mycket om klassamhället. En och annan socialdemo- krat kunde nog höras viska om det på interna möten, men i huvudsak var det Vänstern som lyfte fram att klyftorna mellan människor i makt och rikedom ingalunda var utraderade. Numera talar t.o.m. mode- rater om klassklyftorna - hycklande, lismande och med samma gamla reaktionära lösningar som förr, men de tvingas tala om klassamhället. För 10-15 år sedan var det inte många som talade om feminismen och om kampen mot kvinnors struk- turella underordning. Förutom vad gäller Vänstern och kvinnorörelsen användes ordet av de flesta mest som ett illa riktat skällsord. Numera vill t.o.m. folk- partister och kristdemokrater vara feminister. Det är skenheligt och utan insikt om dess sprängkraft, men de tvingas ta ordet feminism i sina munnar. Samhällsklimatet, och alltså därmed samtalskli- matet, har förändrats. De klyftor mellan män och kvinnor och mellan arbetarklass och överklass som under 90-talet t.o.m. ökat sätter sina spår på debatten. Men det räcker inte att tala. Ord måste följas av handling och en politik som faktiskt förmår bryta kvinnors strukturella underordning och klassklyftor- na. Inte minst bör man noga lyssna efter om de ny- vakna feministerna och de som helt nyligen upptäckt klassamhället förmår se konflikten mellan olika in- tressen som perspektiven rymmer och vilken sida de då väljer att ställa sig på. Herr talman! Den rikaste tiondelen av befolkning- en i Sverige hade år 1981 en disponibel inkomst som låg 50 % över det genomsnittliga hushållets inkomst. År 1998 hade den siffran vuxit till 75 %. Den fatti- gaste tiondelens andel av genomsnittet hade i stället krympt från 63 till 53 %. De rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare om man får tro den förre utredaren i LO Ingemar Lindberg och rapportboken Den glömda krisen. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är fort- farande stora, och också ibland ökande. Om man ser till SCB:s rapport Kvinnors och mäns löner tjänade kvinnor 83 % av männens löner 1996, men 82 % 1998. Ibland kallas dessa skillnader för oförklarliga, men de går att förklara om man inser att det handlar om grundläggande maktskillnader mellan män och kvinnor i samhället. Herr talman! Det är ingen slump att det ser ut så här - ingen tillfällighet. Det handlar om grundläggan- de systemfel i samhället. De ekonomiska makthavarna tjänar naturligtvis på att systemet upprätthålls. Om antalet elever per skol- klass ökar, om dagispersonalen inte hinner se efter barnen eller om 90-åriga Agda måste tillbringa de sista åren av sitt liv i förnedring och smuts är det inget problem för kapitalet. För kapitalet har andra prioriteringar och måste ha andra prioriteringar. Det som är rationellt handlat av den enskilde kapitalisten blir ett problem för det övriga samhället. Det som inte syns i resultaträkningen finns inte i kapitalismens verklighet. Men dagisbarnen finns och Agda finns. Verklig- heten är inte bara välfyllda aktieportföljer och gol- frundor på arbetstid - verkligheten är också att var fjärde arbetarfamilj inte har råd att åka på semester ens i sitt eget land. Herr talman! På ett liknande sätt fungerar patriar- katet. Kvinnor är systemets reservarmé av arbetskraft. När det behövs för att hålla i gång produktionen lock- as kvinnor ut i arbetslivet, men till sämre lön på en könsuppdelad arbetsmarknad, och fortfarande med huvudsansvaret för det obetalda hemarbetet. När klinikchefer på Akademiska sjukhuset i Uppsala enligt Upsala Nya Tidning förklarar att kvinnliga överläkare i genomsnitt tjänar 3 500 kr mindre än manliga med att kvinnorna har varit hemma och fött barn är det ingen tillfällig sinnesförvirring. Det är resultatet av ett samhällssystem där män har lön och kvinnor har kön. Att kvinnor är kraftigt överrepre- senterade bland dem med korttidsanställningar är ingen slump. Inte heller att just denna grupp enligt Arbetslivsinstitutet lider betydligt mer av psykisk ohälsa, mag-, rygg- och nackbesvär, huvudvärk, trött- het och håglöshet. Det är ett uttryck för kvinnors strukturella underordning. När LO säger att inte heller den nya jämställd- hetslagen räcker till är det en uppmaning till politisk handling. Verkligheten är inte bara piffiga relationssemina- rier om manligt och kvinnligt, om Mars och Venus; verkligheten är också tusentals kronor mindre i löne- kuvertet för att man är kvinna. Kön genomfärgar klass. Sida vid sida, tillsam- mans hjälps de åt. Klass genomfärgar kön. Herr talman! Jag inledde med att meddela att jag är medveten om rubriken på dagens debatt. Också integrationspolitiken måste ses ur ett köns- och klassperspektiv. För problemet med segregation är inte att Wallenberg bjuder Refaat El-Sayed på mid- dag för sällan. Problemet är inte heller i första hand att Alexandra Pascalidou inte syns i TV. För även om den som har invandrarbakgrund måste ha samma rätt som vilken infödd svensk som helst att bli finansman och även om det säkert är bra med TV-profiler med utländsk bakgrund löser det inte de grundläggande systemfelen. I våra storstäders förorter bär underordningen och vanmakten en invandrad kvinnas ansikte. Bara en politik som vill avskaffa den etniska diskrimineringen och förmår utmana klassamhället och ge kvinnor samma rätt som män till makt, arbete och utbildning kommer att kunna bryta denna underordning. Utan att vilja tillskriva den några åsikter i övrigt kan jag säga att redaktionen på den feministiska tid- skriften Bang formulerar det utmärkt i sitt senaste nummer när man skriver så här: "Vi är till exempel lika upprörda över att Silvia nolltaxerar som att kung- en gör det." På samma sätt blir jag lika upprörd om det är en invandrad man som slår sin hustru som om det är en infödd svensk man, och lika upprörd oavsett om den man eller kvinna som diskriminerar en annan människa på grund av hudfärg själv tillhör arbetar- klassen eller äger ett storföretag. Herr talman! Det handlar om att välja sida. En feministisk politik innebär att mäns makt minskas därför att kvinnor tar sig sin rätt till makt och att mäns löneutrymme minskar när kvinnor tar sig i kapp. En socialistisk politik innebär att makten över produktionen demokratiseras och därmed att det fåtal som i dag äger och kontrollerar de stora företagen fråntas den makten och att de rikaste får betala mer till det gemensamma. Herr talman! Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Det räcker inte att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden - kvinnors strukturella underord- ning måste brytas. Det räcker inte att minska klass- skillnaderna - klassamhället måste avskaffas. 0449003924218 N 2010-01-01 00:00:00 163195 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0953/#anf29