<anforande>
<dok_hangar_id>2348472</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0952</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:52 Torsdagen den 18 januari</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>52</dok_nummer>
<dok_datum>2001-01-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 2 §) Allmänpolitisk debatt Barns och ungdomars möjligheter (forts.)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>6204B1B6-E19A-42C0-8428-76C7A236CAC3</anforande_id>
<anforande_nummer>275</anforande_nummer>
<talare>CECILIA MAGNUSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Att barnfamiljerna har fått det bättre
är inte sant. De exempel som Cristina Husmark
Pehrsson gav är skrämmande. Jag har också exempel
från min egen hemstad Göteborg i Västra Götaland
där skattehöjningen överstiger vad man får i barnbi-
dragshöjning. Barnfamiljerna får det inte bättre, justi-
tieministern.
Som flera har nämnt känns det litet meningslöst
att tala om barns möjligheter när ett barn just har mist
livet i en våldshandling.
Justitieministern sade att vi har många gemen-
samma nämnare när det gäller att få bukt med ung-
domskriminaliteten. Jag hoppas verkligen att vi kan
diskutera detta och hitta möjligheter att komma över-
ens över partigränserna.
Den lilla världen är ett mycket viktigt uttryck,
tycker jag. Den lilla världen är en verkligt viktig
förutsättning i en människas liv. Man kan överleva
utan den lilla världen, men små människor utvecklas
bäst och får sin grundläggande trygghet i den lilla
världen.
Hur ska man då värna den lilla världen? Jo, man
måste uppvärdera föräldraskapet. I dag har föräldra-
skapet mycket liten vikt bland politiska partier. I
dagspolitiken är föräldraskapet ingenting som man
ska värdera. Föräldraskapet är ett krav, ingenting som
man ska sätta värde på.
Vi kommer väl alla ihåg Göran Perssons yttrande
i valdebatten 1998 då han sade att de som är hemma
och tar hand om barn inte gör någon samhällsnyttig
insats. Det är arbetslinjen som gäller.
Föräldraskapet innebär att kunna ge tid för att ge
trygghet och överföra normer. De tre delarna ge tid,
överföra normer och ge trygghet, är något som vi i
samhället aldrig kan ersätta. Det finns inget fullgott
surrogat för det som föräldrarna kan överföra. Det är
väldigt viktigt
Jag läste alldeles nyligen en utredning som heter
Omhändertagen, samhällets ansvar för utsatta barn
och unga. Där finns på ett ställe nämnt att man värde-
rar tid med barn. Det gäller barn placerade i familje-
hem. Där var det viktigt att man gav ekonomisk er-
sättning så att i varje fall en av fosterföräldrarna kun-
de vara hemma, åtminstone på deltid. Där är det vik-
tigt - i fosterhem - att man kan vara hemma. Men
föräldrars möjlighet att vara hemma förvägras stän-
digt.
Det ska alltså gå så långt att barnen förlorar sin
förankring, att föräldrarna inte kan fullgöra sin upp-
gift och att man går till familjehem. Då är det viktigt
att ge tid. Är det inte bättre att ge tid medan det finns
möjlighet att rätta till situationen och därmed uppvär-
dera föräldraskapet?
Vi ser detta också när det gäller maxtaxan. Den
innebär inte att man ger mera tid för barnen. Den är
inte det bästa för barnen och för föräldrarna. Det enda
som den är bäst för är för arbetslinjen. Vi ska hela
tiden ha fler människor på arbetsmarknaden men inte
värdera det arbete som görs i hemmen.
Också skolan är ett exempel. Det är inte särskilt
önskvärt att föräldrar där bidrar med sina kunskaper
m.m.
Tonårstiden är lika viktig för de unga som små-
barnstiden, om inte viktigare. Det är då, när man
utsätts för olika influenser, som det är viktigt att för-
äldrarna är närvarande för barnen, men det är ju i dag
inte möjligt. Det måste vi faktiskt förändra.
Morgan Johansson sade tidigare att när familjen är
svag måste samhället stå starkt. Jag instämmer till
fullo i detta, men socialdemokraterna och majoriteten
lever inte upp till det. Det finns många exempel på att
man inte vågar stå för detta. Det senaste är att Narko-
tikakommissionen inte vill genomföra att det ska
kunna tas prov på ungdomar under 15 år som man
misstänker vara knarkare eller ha provat narkotika.
Ett annat mycket skrämmande exempel gäller
samverkan mellan myndigheter, som vi tidigare tala-
de med justitieministern om. Det skrivs spaltkilome-
ter i regeringens deklarationer om samverkan mellan
myndigheter men inte ett ord om hur man ska se till
att denna samverkan verkligen kommer till stånd och
om vad man ska göra med de myndigheter som inte
samverkar. Man vägrar att ta tag i detta.
Det värsta är när det går så långt att barn dör när
samverkan inte fungerar. Sådana hemska exempel
kan inträffa när myndigheter inte samverkar. Det
senaste exemplet inträffade bara för någon dag sedan.
En ung pojke tog en överdos - jag tror att det var av
heroin - och knarkade ihjäl sig, trots att sociala myn-
digheter visste att han behövde omhändertas. Polisen
försökte få myndigheterna att omhänderta honom,
men de hann inte gå in innan pojken tog sitt liv.
Det här måste vi förändra, och det måste ske
snabbt. Det finns många goda förslag i den riktning-
en.
Det sista exempel som jag vill ta upp gäller barn
som offer. Det har talats väldigt mycket om barn som
brottslingar och lite om barn som offer, men även de
barn som är brottslingar är offer, många gånger för
vuxnas negligerande och annat. Vi måste bli mycket
bättre på att hjälpa barn när de kommer i denna situa-
tion. Det har tidigare nämnts av en polis att man bör
tillsätta fler barnutredare för fall där barn har begått
brott. Detta måste komma till stånd snarast.
</anforandetext>
<intressent_id>0522460069116</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>163023</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0952/#anf275</protokoll_url_www>
</anforande>
