2348472 GO0952 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:52 Torsdagen den 18 januari 2000/01 52 2001-01-18 00:00:00 Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan 486366C4-F34B-40E5-941E-D8B87D7B1E69 1 INGRID BURMAN (v) v Fru talman! Barn och ungdomar utgör ingen en- hetlig grupp. De inte bara ser olika ut - de lever i olika miljöer med olika möjligheter och förutsätt- ningar. Så även om barn i allmänhet har det rätt bra gäller det dessvärre inte alla barn. Mitt inlägg i denna debatt syftar till att lyfta fram de barn som lever i fattigdom - barn som inte får de möjligheter och förutsättningar som borde ges till alla barn. Jag och Vänsterpartiet menar att det är just dessa barn som det nu är dags att lyfta fram. Det har lagts fram en rad rapporter som redovisar att mellan 4 och 8 % av barnen i Sverige i dag lever i fattigdom. Att uppgifterna varierar så beror på att man använder olika år som mätbas, men också på att man definierar fattigdom på olika sätt. Ett mått är att vart sjätte förskolebarn 1997 levde i familjer med inkomster under socialbidragsnormen. Oavsett hur man mäter handlar det faktiskt om ett förfärande stort antal barn. Många av dessa barn lever i familjer som helt el- ler delvis uppbär försörjningsstöd via socialbidrag. Det i sin tur innebär att de inte kommer att få del av den satsning på barnfamiljerna som Socialdemokra- terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var överens om i budgetarbetet. När barnbidraget höjs räknas socialbidraget ned. Av barnbidragshöjningen blir det alltså en satsning på alla barnfamiljer utom på dem som har det sämst ställt. Så kan vi inte ha det. Naturligtvis måste också de sämst ställda barnfamiljerna få del av barnbidrags- höjningen. Det motargument som hörs i debatten handlar ofta om risken att fastna i socialbidragsberoende om det går att få en rimlig försörjning inom ramen för soci- albidraget. Man använder någon form av incitament- stänkande. Vad som sägs är att man har lättare att ta sig ut på arbetsmarknaden eller till någon annan försörjning om man tvingas leva fattigt och eländigt. Detta tycker jag är ett mycket beklagligt argument, särskilt när det är barnen som får betala priset. Det priset betalar de på många olika sätt. I ett kunskapsunderlag för Kommittén mot barn- misshandel skriver Staffan Jansson så här om viktiga bakgrundsfaktorer till bl.a. barnmisshandel: "Bland bakgrundsfaktorerna framstår en svag familjeekono- mi som den faktor, vilken har starkast samband med barnmisshandel, sexuella övergrepp och mobbning. Ju sämre familjeekonomi ju större är barnens utsatt- het." Att stärka barnfamiljernas ekonomi är alltså ett bra sätt att också stödja de utsatta barnen. Då får man inte undanta de sämst ställda. Min fråga till statsrådet Ingela Thalén blir om hon är beredd att verka för att även de sämst ställda barnfamiljerna - de som lever helt eller delvis på socialbidrag - också får del av barnbidragshöjningen. Ska de barnen kanske undan- tas från satsningen på barnfamiljerna? Risken för ett barn att tillhöra ett hushåll som le- ver under socialbidragsnormen har nära nog tredubb- lats under perioden 1991-1997. Trots att ekonomin i samhället har förbättrats under de senaste åren fort- sätter gruppen av barn som lever i familjer med svag ekonomi att öka. De barn som i dag lever i fattigdom har ofta ensamstående föräldrar. Deras disponibla inkomst minskade under perioden 1993-1997 med 10 % och fortsätter enligt regeringens egna beräk- ningar att minska. En annan stor grupp är barn till invandrade föräldrar. Vi vet alltså ganska väl vilka hushåll det handlar om. Vi vet också ganska väl att deras fattigdom förstärks av nedskärningarna i den generella välfärden. Medan vi politiker ibland talar om incitament fortsätter dessa barn att leva så år efter år. De lever ibland hela sin barndom i fattigdom, trots att föräldrarna gör allt för att prioritera barnen och hitta andra lösningar. I rapporten Knapphetens boningar skriver Tor- björn Hjort och Tapio Salonen om permanent otill- räcklighet: "Pengarna räcker aldrig, en knapp ekono- mi skapar oro kring räkningar, inköp av mat och kläder m.m. Det föreligger en permanens i knapphe- ten, det handlar inte om någon tillfällig svacka utan om att år efter år leva under ekonomisk stress med små eller inga förhoppningar om någon positiv för- ändring." I denna knapphetens permanens lever alltså en stor andel av Sveriges barn. Vilka möjligheter har de? Vi vet ganska väl vad vi måste göra för att förbättra deras livssituation, och vi vet vilka hushåll det hand- lar om. Först ska vi se till att även dessa barn får del av barnbidragshöjningen, för där går på något sätt skammens gräns. Men det handlar också om att höja underhållsstödet och om att se över bostadsbidragen för att stärka de sämst ställda barnfamiljernas ekono- mi. Det handlar också om golv, nivåer och tak i de generella försäkringssystemen, så att alla dessa barn inte ska behöva framleva sin barndom i knapphetens boningar. Fru talman! Det finns också andra grupper av barn som behöver lyftas fram. Det handlar om barn med funktionshinder. Man kan konstatera att de inte alltid får den jämlika behandling och det extra stöd de be- höver för att inte bli diskriminerade i förhållande till andra barn. Det handlar om flyktingbarn, och särskilt om mottagandet av ensamkommande asylsökande barn. Mottagandet är bristfälligt. Det gäller också de barn som finns på flyktingförläggningar och som i dag inte alltid har samma rätt och möjlighet att delta i t.ex. förskolans verksamhet som andra barn. Det handlar också om att flickor måste synliggö- ras och få samma villkor som pojkar. Även barn har kön. Den könsmaktsordning som finns i vuxenvärl- den drabbar också barn. Pojkarna beskrivs ofta som norm och flickorna som avvikande eller annorlunda. Det finns fortfarande uppenbara orättvisor. Det mest använda exemplet är att pojkidrotter fortfarande får mycket mer resurser än flickidrotter. Men det finns också andra mönster som behöver synliggöras och åtgärdas. Vi måste börja arbeta med samma metoder när det gäller barn och ungdomar som vi har använt bland vuxna för att öka jämställdheten mellan flickor och pojkar, dvs. arbeta med könsuppdelad statistik. Ibland måste vi också använda lagstiftning, t.ex. när det gäller sexuella trakasserier i skolan, precis som vi har gjort i arbetslivet. Fru talman! För att minska klyftorna och komma till rätta med de ojämlika villkoren för olika grupper av barn måste det till ekonomiska satsningar. Väns- terpartiet menar att detta ska vara en prioriterad poli- tisk fråga under det närmaste året. Sverige kan inte, och ska inte, vara ett land som är bra för barn i all- mänhet om man samtidigt lämnar hundratusentals barn i knapphetens boningar. 028536711718 N 2010-01-01 00:00:00 162749 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0952/#anf1