2348471 GO0951 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:51 Onsdagen den 17 januari 2000/01 51 2001-01-17 00:00:00 Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt allmänpolitisk debatt 790067C9-BEC7-475D-83CD-E36DC833D326 60 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! Vid EU:s toppmöte i Nice före jul dominerade de institutionella frågorna. Det gällde att göra klart för unionens utvidgning med nya med- lemsländer. Formellt genomfördes uppgiften, men ingen anser att verket därmed är fullbordat. Utform- ningen av det europeiska samarbetet är en ständigt pågående process mot ett ej i förväg fastställt mål. Vid Nicemötet fattades sålunda beslut om att för- bereda en ny regeringskonferens till 2004. Dess upp- gift blir att inom ramen för en debatt om EU:s framtid fortsätta det institutionella reformarbetet. Siktet är inställt på att skapa en tydligare konstitutionell grund för unionen genom att förenkla de nu gällande för- dragen och eventuellt göra en uppdelning i en formell och en materiell del, där de senare bestämmelserna blir lättare att ändra. I detta sammanhang ska också regleras frågor som kompetensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna, en förklaring om grundläg- gande rättigheter och de nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen. Debatten om EU:s framtid startade redan förra året. Sverige har som ordförandeland getts i uppgift att stimulera till en fortsatt bred diskussion och att sedan rapportera till toppmötet i Göteborg i juni. Tyvärr är vi i vårt land ovana vid att föra en debatt i dessa termer. Här diskuteras mest om Sverige ska vara med i EU eller ej och om vi ska fortsätta att stå utanför euron. Men statsministern har under hösten gjort några inlägg, där han talat sig varm för ökad mellanstatlighet. EU-motståndarna i partierna till vänster har kraftfullt instämt i detta. Mycket talar för att Göran Perssons ställningstagande förklaras av hans strävan att överbrygga splittringen i synen på EU inom det egna partiet. Detta förord för mellanstatlighet sällar sig till de paradoxer som redan utmärker den svenska inställ- ningen till Europasamarbetet. Folkopinionen är den mest negativa till EU bland medlemsländerna, men den mest positiva till EU:s utvidgning. Regeringen kämpade i Nice för att Sverige skulle få behålla sin kommissionär, men statsministern vill samtidigt flytta makten till ministerrådet och t.o.m. integrera kom- missionen med rådssekretariatet. Sverige talar mycket om att främja öppenhet i EU, men beslutsprocessen i ministerrådet är den mest slutna som förekommer. I stället för demokratisk öppenhet härskar där diplo- matins slutna spelregler. I synnerhet gäller detta se- dan alltfler avgöranden flyttats från de enskilda fackmässiga ministerråden till det europeiska rådet, där stats- och regeringschefer - ofta efter bristfällig beredning och under stark tidspress - fattar princip- beslut i frågor även utanför EU:s kompetensområde. Statsministerns förtjusning i den mellanstatliga be- slutsform som kommit att kallas soft law, dvs. styr- ning med rekommendationer och riktmärken, beror kanske på att det påminner om hur det gick till när gubbarna gjorde upp på kommunalkontoret i Katrine- holm. Men, fru talman, ökad mellanstatlighet gynnar inte små medlemsländer som Sverige. De har alltid ansetts ha sin bästa vän och försvarare i den överstat- liga kommissionen och i det regelverk denna satts att övervaka. I ministerrådet, som kännetecknas av mel- lanstatlighet, dominerar de stora medlemsländerna. Det gäller i än högre grad efter Nicemötets beslut om minskad nationell vetorätt och ökad röstdifferentie- ring i rådet. Avvägningen mellan mellanstatlighet och över- statlighet inom EU är inget antingen-eller. Här rör det sig om ett på mellanstatliga beslut grundat samar- bete med betydande överstatliga inslag. Konstruktio- nen är unik - inte en förbundsstat men mer än ett statsförbund. Längst har integrationen gått på det ekonomiska området med den inre marknaden och valutasamarbetet kring euron och den europeiska centralbanken. Men även när det gäller utrikespolitik och krishantering samt kampen mot gränsöverskri- dande problem som internationell brottslighet och miljöförstöring har medlemsländerna gjort bindande åtaganden. Min nyss framförda kritik mot improvisationer om allt möjligt i ministerrådet betyder inte att jag ogillar samarbete inom EU i frågor som ligger inom den nationella kompetensen. Men besluten ska fattas efter grundlig beredning och i enlighet med gällande regelverk. Det är ingen nytta med att rösta fram re- kommendationer, som regeringen nu gjort år efter år på det sysselsättningspolitiska området, för att sedan inte efterleva dem på hemmaplan. Fru talman! Vi moderater tycker det är bra om de- batten om EU:s framtid nu kan komma i gång på allvar även i Sverige. För oss är två utgångspunkter viktiga. För det första: Liksom vi på det nationella planet står för en stark, men begränsad, statsmakt, vill vi att EU ska vara starkt inom det avgränsade område där det fått i uppdrag att verka. Det betyder att vi inte är rädda för överstatlighet, men denna ska förenas inte med en federal grundsyn, utan med ett ständigt hänsynstagande till subsidiaritetsprincipen. Besluten ska alltså inte nödvändigtvis fattas på överstatlig nivå utan så decentraliserat som möjligt med beaktande av kravet på god kvalitet. Om denna första utgångspunkt kan sägas gälla den vertikala ansvarsfördelningen mellan EU och alla de instanser som verkar inom denna ram, handlar den andra utgångspunkten om det horisontella förhållan- det mellan EU:s olika institutioner. Denna relation bör även fortsättningsvis präglas av maktdelning - inte parlamentarism. Kommissionens starka ställning måste återupprättas, och den bör förbli självständig i förhållande till andra EU-institutioner som parla- mentet och rådet. Den ska fortsatt förfoga över initia- tivrätten och ha till uppgift att bereda och verkställa beslut. Av vad jag tidigare sagt framgår att tendensen till maktöverflyttning från de enskilda ministerråden till Europeiska rådet bör brytas och en återgång ske till en ordning där besluten alltid fattas på en klar rättslig grund. Tankar om att ministerrådet bör ges ställning av andra kammare i parlamentet bör avvisas, liksom idéer om att en sådan skulle kunna utgöras av ledamöter i de nationella parlamenten. Rena tidsskäl gör det omöjligt att förena två sådana uppdrag. Möj- ligen skulle ett slags senat kunna övervägas, där äldre statsmän och EU-politiker kunde samlas. När nu debatten om EU:s framtid förhoppningsvis tar fart, finns det ingen anledning att skygga för be- greppen författning eller konstitution. Själva orden skapar inte en förbundsstat, utan avgörande är vad dokumentet innehåller. Det finns goda skäl att för- enkla och konsolidera de nuvarande fördragen i en sammanhängande text, som enligt vad jag nämnde tidigare gärna kan delas in i två delar med olika valör. En rättighetsförklaring, som tar sin utgångspunkt i den stadga som jag själv var med om att utarbeta i det s.k. konventet förra året, kan mycket väl ingå, men först måste då relationen till Europakonventionen om mänskliga rättigheter klaras ut genom en anslutning till denna från EU:s sida. Det är också önskvärt med en klarare gränsdragning mellan vad EU ska göra och vad nationer med därunder liggande nivåer ska svara för. Men en sådan kompenskatalog bör inte göras alltför detaljerad och bindande för framtiden. Ty - som jag började med att säga - EU-samarbetet är under ständig utveckling, och det kan mycket väl tänkas att frågor som i dag bäst löses inom medlems- nationerna i en framtid kan behöva samordnas på unionsnivå. 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 162519 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0951/#anf60