<anforande>
<dok_hangar_id>2348471</dok_hangar_id>
<dok_id>GO0951</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:51 Onsdagen den 17 januari</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>51</dok_nummer>
<dok_datum>2001-01-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>allmänpolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>3ECC0B54-42EC-4157-898B-F5BD47F30835</anforande_id>
<anforande_nummer>26</anforande_nummer>
<talare>BO LUNDGREN (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag ska med glädje besvara Göran
Perssons fråga om vilket mitt drömland är. Men låt
mig först önska Göran Persson lycka till. Uppdraget
för Sverige att vara ordförandeland i den europeiska
unionen är mycket viktigt. Inte minst gäller det den
fråga som vi moderater och regeringen är helt överens
om, nämligen den historiska uppgiften att föra in de
länder i den europeiska unionen som för bara drygt
tio år sedan förtrycktes under kommunismen och
vanstyrdes under socialismen. Regeringen kan i det
avseendet räkna med vårt fulla helhjärtade stöd.
Särskilt mycket stöd från Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet lär det ju inte bli. Deras ambition är ju i
stället att under ordförandeskapshalvåret driva en
kampanj mot den europeiska unionen. Det är ett av
många skäl till att regeringen borde säga upp bekant-
skapen med de partierna. Det är ju orimligt i längden
att bygga sitt parlamentariska stöd på partier som i en
så grundläggande fråga har en helt avvikande upp-
fattning mot vad regeringen har.
Fru talman! Mitt drömland är Sverige, ett nytt och
friare Sverige, ett Sverige där alla är delaktiga, där
alla kan växa på sina egna villkor, inte på Göran
Perssons. Göran Persson sade att han inte tycker att
det ska vara frihet bara för några. Så långt håller jag
med honom. Men hans och socialdemokraternas
dilemma är att den politik som de företräder faktiskt
leder till frihet för några men inte för alla.
Vi kan se hur det ser ut när det gäller sjukvården.
Fler och fler som har råd börjar köpa privata sjukför-
säkringar för att slippa stå i köer i vården. Samtidigt
får de som inte har tillräckligt mycket kvar av sina
inkomster efter skatt - Göran Persson menar att man
ska få behålla så lite för att han och hans politiker-
vänner hanterar pengarna bättre - vackert stå kvar i
kön om det inte finns någon plats på just den
vårdcentralen eller just det sjukhuset. Och det är köer
som fortfarande kan vara flera år. Jag hörde ett exem-
pel om en dam i Göteborg som fick vänta i flera år på
en undersökning vid 79 års ålder. Hon var drabbad av
polio och behövde en vidare undersökning. Det är ett
hån mot en gammal människa att det över huvud
taget ska kunna vara på det viset.
Göran Persson talar mycket om skatterna. Han
gillar ju skatter. Jag tycker också att skatter behövs
för att finansiera det som måste vara gemensamt, och
det är mycket, men skatterna ska inte vara högre än
de behöver vara. Det insåg ju Gustav Möller en gång
i tiden. Han sade att det var stöld från de fattiga att ha
alltför höga skatter. I det här avseendet har ju social-
demokratin åter svikit gamla värderingar. Och hur ser
detta med rättvisa skatter ut? Förmögenhetsskatten
tvingades man slopa för några personer med mycket
stora miljardförmögenheter. De betalar inte förmö-
genhetsskatt på stora delar av sina tillgångar medan
de änkor som bor i hus som har taxerats upp ska be-
tala förmögenhetsskatt. Det är orättvisa skatter. Höga
och orättvisa skatter är vad socialdemokraterna står
för.
Hur blir det med valutan för skattepengarna?
Thomas Bodströms, den nye justitieministerns, ambi-
tion är att vi ska öka antalet poliser från 16 300 till
16 800. I morse var det skottlossning på Stureplan
igen. När man ringer och anmäler inbrott på lands-
bygden säger de: Ska vi verkligen ta upp anmälan? Vi
kan ändå inte göra någonting. Vad får vi för valuta
för skattepengarna när inte sådana saker fungerar
eller när sjukvården inte kan hanteras i det system
som Göran Persson står för?
Hur är det med människors möjligheter att klara
sig och räcka till både ekonomiskt och i andra avse-
enden när Göran Persson och Gudrun Schyman ska
avgöra deras ekonomiska vardag genom att stå här i
kammaren och diskutera? Nu höjs barnbidraget med
100 kr, och då sänks socialbidraget med 100 kr. Man
diskuterar om man kan göra något annat med bidra-
gen. Och så är det föräldraförsäkringen och det ena
bidraget efter det andra. Varför kan inte människor få
behålla så mycket av sina egna inkomster efter skatt
att de allra flesta inte behöver bidrag? Då skulle bi-
dragen verkligen reserveras för dem som behöver
bidragen, så att de räcker till och ger en dräglig tillva-
ro.
Det är ju nu i dagens Sverige som det bara är fri-
het fullt ut för några, inte för alla. Det är det samhäl-
let som jag vill byta.
Jag skräms när jag läser Aftonbladets serie om ny-
fattigdomen som Göran Persson också har läst. Men
jag skräms också av intervjun på tre sidor med honom
i går där det inte fanns några lösningar. Man sitter
fast i detta. Man ska ta hand om människor, och när
man inte klarar det är man ledsen, men det blir ing-
enting. Så får det inte vara i Sverige, inte i mitt
drömland i alla fall.
I förrgår började en serie om skolan i TV 4, en se-
rie som visar oro, oordning och elever som har svårt
att få förutsättningar att lära sig någonting. Så får det
inte heller vara i det drömland som jag vill ha.
Hårdast drabbas barn av de här bristerna. Det är
barnen som drabbas hårdast när föräldrarna är ar-
betslösa, inte bara ekonomiskt utan också genom att
tilltron till förebilderna kanske inte blir vad den borde
vara. Jag tror att det kan ligga bakom en hel del av
den brottslighet vi ser - unga människor, oftast män,
som inte har några riktiga förebilder eller någon stad-
ga. Det kan gälla invandrarbarn och andra barn. Detta
är ett problem.
Barnen drabbas av att föräldrarna varken räcker
till när det gäller tid eller ekonomi. Och barnen drab-
bas naturligtvis av en skola som inte ger tillräckligt
bra kunskaper för att man ska klara sig i livet på ett
bra sätt. Det är detta som måste förändras.
Hur ska vi då förändra det? Jo, vi måste återigen
få en tilltro till människors förmåga att i normalfallet
klara många saker själva. Vi måste ge dem rätten att
kunna välja, att styra och ställa och ta kontroll över
sin vardag, och reservera det vi ska diskutera och
besluta om i Sveriges riksdag och i kommuner och
landsting runtom i Sverige till det som verkligen
behövs. Det är vad vi ska göra.
När det gäller sjukvården ska vi ha en gemensam,
solidarisk finansiering. Var och en betalar efter sin
förmåga. Men man ska få sjukvård efter behov. Så är
det inte i dag. I dag får man sjukvård efter hur lands-
tings- eller regionpolitiker har lyckats klara sin upp-
gift att fördela resurser till lasarett och vårdcentraler.
Det är inte behovet som styr utan politikerna, och då
går det snett. Det ska vara gemensam finansiering,
men sedan ska patienten ha en rätt att välja. Om det
egna landstinget, som det nu ser ut, inte kan ge vår-
den ska man ha rätt att vända sig till någon annan
som kan ge vården i tid.
Vi ska frigöra vården på det viset inte bara därför
att patienterna ska välja utan också därför att de som
jobbar i vården är de som bäst vet hur man organise-
rar vården så att det blir bra för de som är anställda
och därmed bra för dem som söker vård. Det är den
förändringen vi ska göra, den valfriheten vi ska ge.
Jag är övertygad om att sjukvården behöver mer re-
surser, men sjukvården behöver utöver mer resurser i
framtiden en annan organisation där de som jobbar i
vården kan bestämma över vården.
Vi ska ha skatter som tas ut efter förmåga. Men vi
ska inte ha högre skatter än vi behöver ta ut. Om vi
lämnar tillbaka mer av ansvar till människor, mer av
förmåga att klara sig själv, blir ju skatterna lägre. Vi
ska ha låga och rättvisa skatter, och det ska vi ha
genom att i framtiden se till att den tillväxt som under
tre decennier mest har gått till det offentliga i huvud-
sak går till vanliga människor så att deras skatter blir
lägre år efter år och inte höjs år efter år - som nu när
fastighetsskatterna höjs och energi-, olje- och elskat-
ter höjs.
Vi ska ha en skola som också är gemensamt fi-
nansierad. Men vi ska inte ha en skola där Göran
Persson oroas av att fler vill välja skola. Alf Svensson
och Lars Leijonborg tog upp detta på ett förtjänstfullt
sätt. Det visar skillnaden mellan vad en borgerlig
regering skulle kunna åstadkomma och vad Göran
Persson vill åstadkomma: att snäva in människors
valfrihet. Det är ju alltid så att några få kan betala vad
det kostar för skolan fullt ut. Men det är ingenting
som vanliga människor har råd med - om inte vi
sätter instrumentet rätten för alla att välja i deras
händer. Det är det vi måste göra, Göran Persson -
finansiera skolan gemensamt, men se till att man har
en rätt som förälder och som elev att välja en bra
skola och välja bort en dålig skola. Alla ska ha den
möjligheten. Man ska inte snäva in det bara för att
några nu har börjat få den möjligheten, vilket i grun-
den är bra.
Vi ska också här låta dem som jobbar i verksam-
heten få en chans att bestämma. Pengarna ska gå till
skolorna direkt, inte via kommunerna. Rektorerna ska
inte vara kommunala budgetberedare. En rektor ska
vara den främsta pedagogen eller organisatören i
skolan och verkligen jobba med skolan, inte ha en
ständig förhandling med kommunpolitikerna. Peng-
arna ska gå direkt till skolan.
Så har vi jobben, grunden för välstånd och väl-
färd. Allt tyder på att det är dags att göra bokslut över
den högkonjunktur vi har levt i. Om det blir en mjuk
eller hård landning är svårt att säga. Men vi vet att när
vi går in i det som inte längre är en lika stark hög-
konjunktur har vi en arbetslöshet som är högre än den
någonsin varit i modern tid i en högkonjunktur. Det är
inget bra utgångsläge. Under de år som gått har ju
regeringen avstått från att försöka göra någonting åt
detta genom att förbättra företagsklimatet ännu mer. I
stället har man slagit sig för bröstet och surfat på den
telemarknadsavreglering som den borgerliga rege-
ringen genomförde och som gav Ericsson och många
andra företag luft under vingarna i än högre grad än
man hade tidigare. Det är för lite gjort. Mycket måste
göras för att skapa bra förutsättningar för företagare
runtom i Sverige, de som finns och de som ännu inte
finns, att ge alla de nya jobb som behövs.
Fru talman! Sverige kan bli ett drömland. Men då
behövs en ny regering och en ny politik. Då duger
inte den socialdemokratiska modellen, som Göran
Persson vill driva vidare. Vår uppgift i en ny regering
ska vara att skapa förutsättningar för att alla som kan
arbeta också ska ha ett arbete, att se till att den som
har ett arbete också kan försörja sig på sin egen ar-
betsinkomst och sätta av till ett eget sparande, en
egen trygghet. Men självfallet är det också vår upp-
gift att se till att när vi måste lösa uppgifter gemen-
samt ska det fungera väl, att man får valuta för skat-
tepengarna - en sjukvård utan köer, en skola som ger
kunskap till alla barn. Så vill vi moderater bryta upp
det nya klassamhället och lägga grunden för ett Sve-
rige där ingen lämnas efter, ett Sverige där alla tillåts
växa sig starka av egen kraft.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>0537484650407</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>162485</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0951/#anf26</protokoll_url_www>
</anforande>
