2348465 GO0945 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:45 Tisdagen den 12 december 2000/01 45 2000-12-12 00:00:00 Forskningspolitik, utbildning och universi- tetsforskning samt studiestöd CC4F0CAC-FA3E-4320-B6E8-B0E641EBFF50 48 Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s) s Fru talman! Det har varit en intressant förmiddag. Jag ska i mitt inlägg försöka att ta tag i några av dis- kussioner som har förts i kammaren. Jag tror att vi kan fortsätta att vidareutveckla den diskussionen om forskningens frihet som verkligen behöver föras på djupet. Jag tror att det finns en viss förvirring just nu i kammarens uppfattning om forskningens frihet. Jag hoppas att vi kan komma lite närmare en gemensam syn under debattens gång. Låt mig börja med att säga någonting om de se- naste dagarna som har varit fantastiska för vetenska- pen. Nobelprisutdelningen är ju verkligen en hyllning till forskning och framsteg, till fria forskare som söker kunskap. Ett sådant här år då vi har en svensk nobelpristagare är ju verkligen särskilt fint. Arvid Carlssons egen levnadshistoria som mycket framstående forskare är ju verkligen sedelärande för oss som forskningspolitiker. Det rör sig om en upp- täckt som gjordes tidigt, i ett skede där den vanliga uppfattningen om hjärnans funktion var en annan än den som Arvid Carlsson m.fl. drev fram. Från början var det kanske ganska hårda motsättningar och hårda debatter om vad som egentligen är sanning. Efterhand kom det ett genombrott som fick mycket stora prak- tiska konsekvenser för möjligheten att lindra svåra sjukdomar. Det är ett enskilt livsöde som är väldigt sedelärande, men det innebär också en hyllning till det svenska forskningssystemet. Vi är mycket starka i världen trots att vi är ett litet land. Vi har forskning av mycket hög klass. I alla rangordningar och studier som görs är Sverige på den absoluta toppnivån, när det gäller grundforskning som vi har en stark tradition att satsa på, när det gäller enskilda talanger som når toppnivå, när det gäller det som blir allt viktigare, dvs. förmågan att omsätta forskningsresultat i företagande och i ett nytt expan- sivt näringsliv. Också där är Arvid Carlsson ett ex- empel på en människa som driver sina upptäckter vidare i produkter och ett nytt växande näringsliv. Det är intressant och viktigt för oss. Europeiska unionen gör studier över olika länder. Senast tittade man på: Hur ser innovationsförmågan ut i Europas olika ekonomier? Då hamnade Sverige på den absoluta topplatsen, följt av Finland. Det ska vi vara stolta över. Det har naturligtvis att göra med vår starka grundforskningstradition och vår öppenhet för samverkan mellan högskola och omgivande sam- hälle. Vi har gjort nya framsteg där under 90-talet som ger oss skäl att vara ganska förhoppningsfulla för framtiden. Grundforskningens betydelse genomsyrar forsk- ningspropositionen. Det genomsyrar också den här riksdagsdebatten. Det tycker jag är viktigt. Det är ett stort framsteg att vi kan vara så pass eniga över grän- serna om att grundforskning är av fundamental bety- delse och att det är riksdagens primära och främsta ansvar. Det är bara riksdagen som kan ställa upp med dessa resurser och med en långsiktig finansiering av det fria sökandet efter ny kunskap. Det är ofta riskfyllt och det är ofta osäkert vad det leder till. Men som vi vet av erfarenhet är detta det bästa sättet att stödja ny kunskapsutveckling, och detta tillsammans med forskarutbildningen som också är riksdagens primära ansvar. Vi har mycket stora utmaningar framför oss när det gäller att locka nya generationer till forskarbanan. Vi står inför ett mycket stort generationsskifte på högskolorna. Vi står inför mycket stora utmaningar när det gäller att locka ung- domar att gå vidare i utbildningssystemet, att söka sig till högre utbildning och att överväga om inte fors- karutbildning vore någonting att intressera sig för. Då krävs det att vi verkligen arbetar mycket med attrak- tionskraften i forskarutbildningen och i forskarkarriä- ren. Det andra som vi sätter starkt fokus på i forsk- ningspropositionen är unga människor, unga forskare och forskarutbildningen. Under förmiddagen har forskningens frihet dis- kuterats. Jag är övertygad om att den här församling- en är grundläggande för att garantera forskningens frihet. Så är det. Det är bara vi som kan stå till tjänst med den typen av finansiering som ger en verklig frihet för forskaren. Men diskussionen här under förmiddagen visar också att vi har väldigt olika syn på vad forskningens frihet är för någonting. För mig handlar det om fors- karens frihet att söka nya kunskaper utan politiska påtryckningar och utan att behöva snegla på närings- livet, att söka efter sanning. Hur har det sett ut under de senaste åren i fråga om hur vi definierar forskningens frihet? Enligt Per Bills parti innebär forskningens frihet att man tar undan mycket stora resurser från forskarnas eget inflytande genom att bilda stiftelser som har styrelser som utser sig själva och som forskarna är helt opå- verkbara inför. Det har varit den moderata definitio- nen av forskningens frihet under tidigare år, när Per Unckel var utbildningsminister. Forskarna ska inte ha något inflytande utan en liten grupp ska ha all makt. Har det blivit bättre? Ja, Per Bill visar ju vissa in- sikter om betydelsen om forskningens frihet. Men vi vet samtidigt att hans gruppledning har motionerat till riksdagen om ett inrättande av institut av olika slag som ska vara någon sorts propagandamaskineri för en viss politisk uppfattning. Gunnar Hökmark motionerar om inrättandet av ett frihandelsforskningsinstitut som ska forska om fri- handel men som han redan i motionsstadiet vet ska propagera för frihandel. Det är märklig syn på forsk- ningens frihet. Tänk om forskningen kommer fram till någonting annat? Jag är lika engagerad som mode- raterna för frihandel, men det är en konstig syn på forskningen. Jag har ofta svårt att förstå hur Ulf Nilssons och Folkpartiets forskningspolitiska syn hänger ihop. Ulf Nilsson påstår att forskningens frihet är fakultetsme- del. Men när forskare underifrån och upp ansöker till sina egna forskningsråd, och granskar varandras an- sökningar för att ta fram dem som har högst kvalitet, är det inte en del av forskningens frihet, utan det är någon annan typ av styrning. Jag tror att de flesta forskare icke håller med om den beskrivningen. Vi ska naturligtvis ha båda delarna. Det ska finnas en balans mellan fakultetsmedlen på universiteten och de externa medlen. Men säg inte att våra forsknings- råd när de granskar forskarnas ansökningar, tittar på kvalitet och driver kvalitetsutvecklingen hotar forsk- ningens frihet! Det är en märklig syn. För Sofia Jonsson är forskningens frihet att man ska ta från universiteten och föra över till högskolor- na. Jag tror inte att Per Bill håller med om den defini- tionen. Vi ser ett borgerligt forskningspolitiskt land- skap som inte inger någon större respekt vad gäller samsyn eller strategi. Forskningens frihet handlar om forskarnas infly- tande och makt över forskningens inriktning. När vi nu gör en stor omorganisation av vårt forskningsfi- nansieringssystem är det ett grundläggande tema. Vi får ett kraftigt ökat inflytande för forskarsamhället självt över de forskningsmedel som står till förfogan- de. Det är för mig väldigt viktigt. Vetenskapsrådet är ett grundforskningsråd med stark forskarmajoritet som kommer att vara väldigt viktigt för att driva kvalitetsutveckling av svensk forskning. Forskarna själva styr. Men det är klart att det blir en tuff granskning och konkurrens. Jag tror att det är bra med konkurrens i forskarvärlden, och jag kan tänka mig att öka den konkurrensen. Vi har de två forskningsråden. Det ena är inriktat på ekologisk uthållighet med möjlighet att på bredden låta intressanta ämnesområden mötas. Forskarna får ett mycket större inflytande än tidigare över forsk- ningsmedlen genom att också där en majoritet är utsedd av forskarna. Det andra är forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv. Också där ser vi en kraf- tig ökning av forskarnas inflytande och mycket in- tressanta samspelsmöjligheter över hela det fält som utgörs av sociala frågor och arbetsliv. Forskarnas inflytande över forskningsmedlen ökar. Därmed får vi en stark förändring mot ökad frihet för forskningen. Men kvaliteten är viktig. Forskningens frihet handlar inte om en frihet från prioriteringar. Regeringens idé, i samverkan med samverksanspartierna, är att bygga nya institutioner styrda av forskarna själva som också stimulerar till dessa prioriteringar. Forskarna måste själva göra dem. Det behövs prioriteringar om vi ska vara världsledan- de, som vi nu är på flera forskningsområden. Forsk- ningens frihet är grundläggande. Men det är inte en frihet från prioriteringar. Vi bör bli bättre på att prioritera och profilera oss. Vi bör bli bättre på att satsa på unga forskartalanger. Vi ser också från forskningshistorien är att det är oerhört viktig att låta de unga forskarna bryta mark för sin forskning. Det måste finnas resurser avsatta för de unga forskarna att bryta igenom. Vi ska fortsätta att öka andelen kvinnor på alla ni- våer i forskarvärlden. Rekrytering till forskarutbild- ning och tjänster för unga forskare blir då väldigt viktigt. Positiv särbehandling är ett sätt att öka re- kryteringen och locka fler kvinnor att gå vidare i forskarkarriären. Vi måste stärka våra mest konkurrenskraftiga och dynamiska forskningsmiljöer. Vetenskapsrådet får då en mycket intressant roll i att dialog med högskolor och universitet delta i profileringen och uppbyggan- det av starka forskningsmiljöer styrda av forskarna själva. Vi ska också uppmuntra ökad rörlighet för våra forskare. Vi behöver en ökad rörlighet. Rörligheten i sig bidrar ofta till forskningens förnyelse. Sammantaget blir forskningspropositionens in- riktning med en mycket stor satsning på forskarskolor ett sätt att ge en kraftig impuls till förnyelse av fors- karutbildningen. Vi behöver fortsätta att göra det för att vi ska locka de unga begåvningarna att gå vidare i en forskarbana. Det är också en viktig signal om att vi har ett nytt högskolelandskap i Sverige. Det undrar jag om alla partier riktigt har tänkt igenom. Det är ett mycket intressant landskap. Vi har våra traditionella universitet. Vi har våra nya universitet, som nu är i ett mycket starkt uppbyggnadsskede och bidrar med forskarut- bildning och grundforskning. Vi har några högskolor som har fått ett eget veten- skapsområde. Det gäller högskolorna i Karlskro- na/Ronneby, Kalmar och Mälardalen. De har specia- liserat sig mycket kraftigt och har nu fått ansvaret att för nationen bidra med forskarutbildade inom sina områden. Vi har en rad starka högskolor med egna fasta forskningsresurser, men inte med rätten till egen forskarutbildning. Detta nya landskap är en enorm potential för oss. Vi kan med rätt stimulans få nya framsteg i forsk- ningsutvecklingen i Sverige. Då är det enligt min mening viktigt att vi stärker samverkan i systemet. Det ska vara starka högskolor med egna fasta forskningsresurser, men inte med rätten att bedriva egen forskarutbildning. Jag ser inte framtiden som så att alla högskolor ska ha egen forskarutbildning. Men de behöver kontakt med de lärosäten som har exami- nationsrättigheterna. Det ska vara starka universitet med stor potential att fortsätta att bygga upp forskarutbildning. De be- höver också det inflöde av de människor med intresse för forskningen som finns som en stark resurs runtom i landet. Det behövs en samverkan kring forskarskolorna. Universiteten och högskolorna själva får anmäla vilket intresse de har. Det gör att vi återskapar ett samarbete som under några år har gått bakåt. Därmed lägger vi en grund för att få tillbaka ett samarbetskli- mat och att verkligen utnyttja våra resurser i det nya spännande högskolelandskapet. Forskarskolorna blir väldigt viktiga. De finansie- ras med fakultetsmedel, inledningsvis med en beställ- ning från riksdagen. Det är fakultetsmedel som efter- hand kommer in i de vanliga bedömningarna på de olika lärosätena. På motsvarande sätt är det med Vetenskapsrådets uppgift. Det ska med 110 miljoner fortsätta att stärka möjligheterna för unga forskare att strax efter fors- karutbildningen verkligen kunna fortsätta sin forskar- karriär. Postdoktorandtjänster och forskarassistenttjänster blir väldigt viktigt om vi ska klara det generations- skifte vi har framför oss. Om tio år har vi mycket stora pensionsavgångar av de människor som bär hela vår forskningsutveckling. Jag hoppas att vi om tio år är i det läget att vi bätt- re förstår att locka och stimulera människor att jobba kvar med forskningen. Men vi måste också rekrytera de unga och förmå dem att fortsätta den spännande forskarkarriären. Där får Vetenskapsrådet en väldigt viktig uppgift. Det är mycket rimligt att riksdagen är med och fattar beslut om prioriteringar, som t.ex. den biotek- niska forskningssatsning vi nu gör. Den är starkt underbyggd av forskningsrådens egna forsknings- strategi och gemensamma ansökan till regeringen. Där har man också beskrivit vilket behov som finns av extra resurser till biotekniken för att Sverige ska kunna utnyttja sitt fina utgångsläge och fortsätta att vara internationellt ledande på området. Detta är väl förankrat i forskarsamhället. Det finns naturligtvis ett starkt intresse från riksdagen att kunna respondera på detta. Det är samma läge i USA. Där gör man också den typen av satsningar med mycket livligt stöd av den amerikanska kongressen. Vi ser det i en rad andra länder. Det är klart att Sverige måste kraftsamla också på det området. Här ser vi ett av de mest spännande forskningsområdena växa fram. När vi satsar på naturvetenskap och på att bli bätt- re på att förstå och använda oss av kunskapen om mänskliga genomet innebär det inte att humaniora på något vis ska hamna i bakvattnet. Jag förstår inte riktigt Yvonne Anderssons argumentation på den punkten. Man kan vara både väldigt positivt inställd till den naturvetenskapliga utvecklingen och den möjlighet vi får av den och inse vikten av humaniora och dess oerhört betydelsefulla roll i vårt samhälle. Inte minst i ett läge där Sverige går igenom stora förändringar kulturellt, och sociala förändringar som en följd därav, är förståelsen av oss själva och vår kultur och andras kulturer grundläggande. Därför är också forskningspropositionen genomsyrad av vikten av att i tider som dessa verkligen se till att vi också stimulerar den humanistiska forskningen. Jag utesluter inte alls att vi kan återkomma till det och fortsätta att göra satsningar. Det är viktigt att hitta en balans mellan externa finansiärer och universite- tens egna anslag och mellan olika vetenskapsområ- den. Men det får inte resultera i att vi aldrig våra göra prioriteringar. Det tror jag är lika viktigt, och en lika viktig sanning. Vi närmar oss om bara några veckor ett svenskt ordförandeskap i Europeiska unionen. Det är ett ord- förandeskap som jag hoppas kommer att genomsyras av forskningens stora betydelse för hela Europas framtid. Sverige kommer att leda forskningsministerråden. Det kommer att bli ett gemensamt möte mellan forsk- nings- och utbildningsministrar i Uppsala i mars som ska behandla just dessa frågor. Hela Europa står inför liknande demografiska förändringar. Vi har i alla länder ett stort behov av att stimulera våra barn och ungdomar till att gå vidare i förståelse av vetenskapen och vidare i utbildningsväsendet. Vi har stort behov av att locka fler unga forskare. Det är ett gemensamt intresse som det blir mycket intressant att utbyta erfarenheter kring. Sverige kommer också att ta de första viktiga ste- gen när det gäller att formulera det nya ramprogram- met för forskning. Det är ett mycket stort ramprogram - den tredje största budgetposten i den europeiska unionen. Det gäller 15 miljarder ecu på fyra år. Kommissionen kommer att lägga fram sitt första förslag under våren, och Sverige kommer att driva det framåt under ordförandeskapet. Våra prioriteringar liknar mycket dem som vi har hemma: grundforsk- ningens betydelse, unga forskare för att också förbe- reda generationsskiftet samt rörligheten i Europa för att stärka samhörigheten och samarbetet mellan fors- kare i olika europeiska länder. Vi ska driva kvalitet som den viktigaste utgångspunkten. Kvalitet i forsk- ningen är avgörande för framtiden. Forskningspropositionen är genomsyrad av detta; kvalitet, unga forskare och att förbereda generations- skiftet. Jag vill tacka Miljöpartiets Gunnar Goude och Vänsterpartiets Britt-Marie Danestig för ett mycket konstruktivt samarbete. Jag skulle önska att vi kunde se mer av konstruktivt samarbete från oppositionen, som hittills under denna mandatperiod inte har bidra- git mycket till utvecklingen av politiken utan snarare har varit avslagsinriktade på allt vi föreslår. Men under tiden går utvecklingen framåt. Sverige stärker sin ställning. Sveriges anseende som framstå- ende forskningsnation stärks, och jag tror att forsk- ningspropositionen kommer att bidra till ytterligare förstärkningar. 0977281927618 N 2010-01-01 00:00:00 161594 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0945/#anf48