2348452 GO0932 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:32 Torsdagen den 23 november 2000/01 32 2000-11-23 00:00:00 (forts. från 6 §) Maxtaxa och allmän förskola m.m. (forts. UbU5) 05BEAE8E-ED68-4785-AE22-CC0A2CC09FD7 111 Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s) s Fru talman! Vi har många gånger i denna kamma- re diskuterat kvaliteten och likvärdigheten i det svenska utbildningssystemet. Från samtliga partier har det då förts fram att ju tidigare vi kan möta bar- nen, desto bättre villkor kommer de sedan att ha un- der sina framtida studier. De kommer också att ha bättre villkor att kunna klara sina resultat och kunna nå de mål som vi har satt upp. Riksdagen har i dag en unik möjlighet att verkligen se till att vi ger detta till alla barn. Vi diskuterar i dag ett mycket viktigt steg i svensk utbildningspolitik, ett steg som innebär att vi ger möjligheten till alla barn från alla familjer att tidigt få en förskola med hög, god pedagogisk kvalitet. Men vi ger också möjligheten till föräldrarna att själva välja när och var de vill ha den här möjligheten. Låt mig därför få inleda debatten med barnens perspektiv genom att prata om tre olika barn som nu alla är ett år. Först har vi Oskar. Han har just tagit sina första steg i livet. Han bor i en familj med mamma och pappa. Pappa jobbar som försäkringstjänsteman, och mamma jobbar halvtid inom äldreomsorgen. Han är nu hemma med mamma, men pappa tänker vara hemma i början på året strax innan Oskar börjar i förskolan. Sedan har vi Zalah. Hon är ett hett efterlängtat barn, med tre äldre bröder. Mamman har varit hemma med barnen sedan de flydde från Bosnien. Pappan är glad eftersom han precis har fått jobb på en elfirma där han kan utnyttja sina kunskaper som han har fått som utbildad elingenjör. Till sist har vi Klara. Hon föddes sex veckor för tidigt och är liten för sin ålder. Hon bor i en lägenhet med sin unga mamma. Pappan är också ung, och det är redan slut mellan honom och Klaras mamma. Vad kommer då den proposition som vi just nu diskuterar att betyda för dessa barn? Om vi börjar med Oskar kommer familjen att få en rejäl sänkning av sina daghemsavgifter. Den sänkningen behöver de, för under 90-talet har barnfamiljernas ekonomiska standard generellt sett sjunkit, och samtidigt har av- gifterna rusat i höjden. Barnfamiljerna är den grupp som haft den mest negativa inkomstutvecklingen av alla grupper. En rejäl sänkning av barnomsorgsavgifterna kan också komma att påverka födelsetalen. Enligt Kom- mittén för välfärdsbokslutet finns det mycket som talar för att barnafödandet alltmer blivit en resursfrå- ga under 90-talet. Det har aldrig i modern tid varit så stora skillnader i barnafödande mellan olika grupper som i dag. Under senare år har det främst varit välut- bildade kvinnor med en stark förankring på arbets- marknaden och med stabila inkomster som har fött barn. En sänkning av avgifterna skulle för Oskars familj kunna innebära att hans mamma väljer att arbeta mer. Det hon tjänar mer försvinner inte i högre avgifter, och därmed blir det mer lönsamt att arbeta. Men den sänkta avgiften kanske innebär att Oskars pappa inte tackar ja till frivilligt övertidsarbete utan i stället ägnar mer tid åt sin familj. De kanske också planerar att skaffa ytterligare barn. Vad händer för Zalah? När reformen är fullt ut- byggd kommer hennes två bröder att få vara med i förskolans verksamhet trots att mamma är hemma enligt föräldraförsäkringen. Det är viktigt för dem, eftersom de därmed får möjlighet att tidigt lägga grunden för det svenska språket. För Zalah innebär det att hon får mamma för sig själv några timmar om dagen och för mamma tid att fundera på sig själv och sin framtid, att kanske börja jobba eller skaffa sig en utbildning. Det kommer i så fall att både förbättra familjens ekonomi och framför allt öka kontakterna med det omgivande samhället. När reformen är fullt utbyggd kommer två av barnen att få ytterligare sänkningar av avgiften, eftersom de då omfattas av allmän förskola. Vad betyder då förslaget för lilla Klara? Klaras mamma tillhör den fjärdedel av de ensamstående som lever under socialbidragsnormen. Hon tillhör den grupp ensamstående med barn som under 90-talet fått en rejäl inkomstförsämring med 8 %. Nu bor Klara och hennes mamma i en av de kommuner som nekar förskola om barnets föräldrar är arbetslösa. Att Klara utestängs från förskolan begränsar naturligtvis mam- mas möjlighet att söka jobb. Att vara utestängd från arbetsmarknaden innebär för henne ett socialt utan- förskap med väldigt få kontakter med andra vuxna. Det drabbar Klara. Utan jobb lyckas inte heller mamma i framtiden att ge Klara den standard som hon vill ge. Samtidigt skulle ett relativt lågavlönat jobb leda till minskade bidrag men däremot ökade avgifter inom barnomsorgen. Maxtaxan blir därmed ett sätt att undvika att Klaras mamma hamnar i en fattigdomsfälla, där passiviteten blir ett mer lockande alternativ. Alla tre barnen kommer dessutom, om de bor i kommuner som inför maxtaxa, att möta en förskola där staten har tagit ett visst ansvar för att åstadkomma personalförstärkningar och kompetenshöjning bland personalen. Låt mig sammanfatta. Det förslag som vi nu dis- kuterar är bra för alla barn. Det innebär att vi inte längre utestänger barn från förskolans verksamhet. Det innebär att vi reducerar avgifterna, vilket också leder till ökad tillgänglighet. Det innebär att de barn som behöver stöd tidigt i livet får det. Här måste jag påpeka att flera av de borgerliga fö- reträdarna i debatten har sagt att denna proposition och detta betänkande inte gäller för alla. Man har valt att peka på att de endast gäller för den offentliga och kommunala verksamheten. Men läs då propositionen på s. 21 och s. 28, som är mycket tydlig om att den omfattar alla, även den enskilda verksamheten och olika former av omsorg. Det är verkligen en valfrihet i reformen. Den är offentlig, enskild och omfattar alla formar av omsorg. Är det då bara en politisk nyck att säga att vi ska ha den här förskolan för alla barn? Nej, forskningen visar att barn som tagit del av förskolans verksamhet har varit bättre på verbala prov och mer kompetenta i läsning, skrivning och räkning när de bedömdes av sina lärare i slutet av år 1. Men de har också lättare att anpassa sig till kamrater och skola. De har alltså stör- re förutsättningar att nå skolans mål, men kanske också - vilket är lika viktigt - att må bra som männi- ska och att kunna fungera tillsammans med andra. Såväl deras familj som förskolan har gett dem den här möjligheten. De förändringar som vi föreslår i denna proposi- tion för också det goda med sig att föräldrarna har möjlighet att flytta utan att behöva fundera på vad det medför när det gäller avgifter inom barnomsorgen. Vi vet i dag att skillnaderna är oerhört stora. Vi ser det också som en förmån för föräldrarna att inte behöva grubbla över om det skulle bli hindret när de står inför möjligheten att kanske få ett nytt arbete eller att byta bostadsort. Var står då de borgerliga partierna? När jag har lyssnat här har jag fått en splittrad bild, även om de utåt sett vill säga att de är enade. När jag lyssnar till moderaterna säger de nej till maxtaxa, nej till den allmänna förskolan, nej till att barn vars föräldrar är arbetslösa ska ha rätt till för- skola och nej till barn som har fått ett syskon och som vill vara kvar på förskolan. Kristdemokraterna säger nej till maxtaxan, nej till den allmänna förskolan, nej till möjligheten för barn vars föräldrar är arbetslösa att vara kvar i förskolan och nej om man har fått ett syskon att vara i försko- lan. Med Folkpartiet är det lite annorlunda. Socialde- mokraterna och Folkpartiet har alltid stått varandra nära när det gäller barnomsorgens utbyggnad och kvalitet. Reformer har kunnat tas i bred enighet här i riksdagen. Att vi i dag har en barnomsorg som inter- nationellt sett är ett föredöme - vi har dock fått ett högsta betyg av OECD, Konsumentverket har pekat på det, föräldrarna har ett stort förtroende för den och den omfattar 75 % av alla barn - är ju ett resultat av den här politiken. Karin Pilsäter redovisade sin morgon och hur det såg ut hemma i hennes familj. Jag kan då gå tillbaka till när jag var småbarnsförälder och min Henrik gick på dagis i vår kommun. Det är länge sedan - han är 28 år i dag. Vad var det vi diskuterade på våra föräld- ramöten? Jo, då diskuterade vi kvaliteten och utveck- lingen inom vår förskola. Vi diskuterade däremot inte avgifterna. Då var det många kommuner som hade enhetstaxa, och om man inte hade det var det inte så stora skillnader. I dag när jag lyssnar till de ungdomar som nu har sina barn på dagis är avgifterna den stora huvudfrå- gan. Man är bekymrad och ledsen över hur utveck- lingen har varit. Man säger att det kostar för mycket pengar och att det har blivit jättestora skillnader. Här har vi alltså ett 20-årsperspektiv. För 20 år sedan kunde jag aldrig tänka mig att vi skulle behöva diskutera avgifterna inom barnomsorgen i Sveriges riksdag. Då var vi alla överens om att kvalitet givetvis handlade om verksamheten och om personalen där men också om detta med tillgänglighet för alla. Nu kan vi konstatera - och Skolverket kan kon- statera och OECD konstaterar - att den stora bristen i dag egentligen är just att avgifterna skenat i höjden. Dessutom är det stora skillnader mellan kommunerna och mellan vad familjerna ska betala. Men ska vi då, Karin Pilsäter, stå passiva? Vi har ju nu ett 20-årsperspektiv. Kan vi se någon tendens till att kommunerna kommer att stoppa den här ut- vecklingen eller ska vi bara låta den fortgå? Jag är inte beredd att låta den fortgå. Här måste det bli ett stopp. Vi måste ge den möjlighet som jag fick för 20 år sedan då min Henrik var på dagis. En kritik som också har förts fram här från samt- liga borgerliga partier gäller det här med tvingandet. Man säger att nu tvingas alla använda den kommu- nala omsorgen men så är det inte. Intresset för och viljan att ha sina barn inom förskolan fanns ju långt innan vi började diskutera maxtaxan. Vad vi nu gör är helt enkelt att vi reglerar detta med tak. Vi säger hur mycket var och en ska betala. Det är alltså inte en tvingande reform. Den har funnits och folk vill ha den. Man är nöjd. Sedan säger man att föräldrar vill vara hemma, att man inte vill arbeta. Men nu har vi för första gången en ordentlig nationell studie som Skolverket har ge- nomfört. Man har gått ut och frågat föräldrar om deras syn på barnomsorgen och förskolan. Svaret är att 90 % är nöjda. Av dem som inte var nöjda ville ungefär hälften byta antingen från familjedaghem till förskola eller vice versa. Sedan fanns det ett mycket litet fåtal som ville vara hemma med sina barn, fak- tiskt bara 4½ %. När jag lyssnar på debatten här verkar det vara en mängd föräldrar som säger att de vill vara hemma. De fick alltså möjlighet att svara och de vill inte vara hemma. Däremot vill de givetvis ha rimliga villkor. När de är på jobbet vill de självfallet kunna känna sig trygga. Det vill kunna känna att ungarna har det bra, vare sig de är hos sin dagmamma eller på sin försko- la. När vi gick till val tog vi upp maxtaxan som en oerhört viktig fråga. I dag har vi kommit dithän att riksdagen senare i dag, eller kanske i morgon, ska fatta beslut. Precis som jag inledningsvis sade tycker jag att detta är ett viktigt steg för svensk utbildnings- politik. För mig är detta en utbildningsreform. Vi ger här en möjlighet. Däremot är det upp till varje föräl- der att själv välja när och var man vill ha sitt barn i förskolan. Ingen ska kunna stängas ute enbart därför att man inte har råd. Därmed har vi tagit ett steg som jag ansett vara så viktigt - något som vi har drivit i många andra debatter. Ju tidigare vi möter barnen, desto bättre villkor kan vi ge dem i deras fortsatta skolgång. 0746654685605 N 2010-01-01 00:00:00 159653 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0932/#anf111