2348451 GO0931 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:31 Onsdagen den 22 november 2000/01 31 2000-11-22 00:00:00 Hyresrätt, bostadsrätt och ägarlägenheter m.m. 2B6930D5-99B7-424B-875C-25C440243F50 172 STEN LUNDSTRÖM (v) v Herr talman! Inga Berggren försökte på något sätt att styra vad den här debatten ska handla om, men eftersom det är ett spretigt betänkande kommer vi nog att prata om lite olika saker. Jag kan bara konstatera att Moderaterna återigen upprepar sina teser om att om man släpper marknaden fri blir allting bra. Man vill öka rörligheten och låta hyrorna stiga i vissa områden så att vissa konsumentgrupper inte har möj- lighet att efterfråga en bostad där. Ibland undrar jag om Moderaterna fullständigt har glömt bort hur man en gång löste bostadsbristen i det här landet genom att man gick in och offensivt satsa- de på att bygga bostäder och genom att samhället, staten och kommunerna, tog ett stort ansvar för att se till att det fanns bostäder som var bra åt alla. De marknadslösningar som Inga Berggren talar om är oftast en återvändsgränd som framför allt kommer att drabba de grupper som jag tänker ägna mig åt i det här betänkandet. Jag tänker koncentrera mig på de grupper som har svårast att göra sig gällande på bostadsmarknaden och på att försöka hitta system för att underlätta och förbättra situationen för dessa grupper. Vi har två reservationer i betänkandet. Den första reservationen berör problemen kring vräkningar. Få saker skapar en sådan stor risk för en dramatiskt för- sämrad position på bostadsmarknaden som att bli vräkt från sin bostad. Vi vet utifrån en rad undersök- ningar att risken att bli hemlös är påtaglig efter en vräkning. I intervjuer som gjordes år 1991 uttrycktes det att när man förlorade sin bostad var det som om bottenpluggen i existensen drogs ur. Undersökningar från USA visar att vräkningen är den främsta orsaken till hemlöshet. I Konsumentver- kets rapport från 1993-1994, Vräkt i laga ordning, visade det sig att 80 % av dem som vräkts fortfarande ett år efter vräkningen saknade bostad med eget kon- trakt. Socialstyrelsens undersökning 1999 visade att den här situationen har förvärrats. Jan Flygheds un- dersökning i Stockholms län visade att 10 % av de vräkta var spårlöst försvunna och inte gick att hitta i något myndighetsregister ett år efter vräkningen. Enligt Flyghed är risken stor att denna grupp nu lever ett marginaliserat liv i uteliggarmiljö. Det är därför viktigt att Kommittén för hemlösa och ALLBO-kommittén ger oss redskap för att före- bygga och bekämpa vräkningarna. Då tror jag tyvärr att Moderaternas lösningar är de absolut sämsta tänk- bara. Herr talman! Från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet ökade antalet verkställda vräkningar mycket kraftigt för att under den senare delen av 1990-talet stagnera och t.o.m. sjunka något. Det hu- vudsakliga skälet till detta går att finna i de kraftiga hyreshöjningar som följde efter 1991 års skattereform samtidigt som kommunala och privata bostadsföretag började tillämpa en allt hårdare linje mot hushåll med hyresskulder. Orsakerna till att vi under senare år kan se en svag sänkningar av antalet vräkta kan vi nog förklara uti- från två olika faktorer. Det handlar naturligtvis om den förbättrade arbetsmarknadssituationen där alltfler har fått en bättre ekonomi men också om det faktum att kraven för att få en bostad har ökat. De som en gång har blivit vräkta har allt svårare att få en ny bostad. Vi kan konstatera att samtidigt som utgången ur bostaden har blivit allt bredare har ingången till bostadsmarknaden blivit allt smalare. 85 % av de vräkta har vräkts på grund av hy- resskuld. Flertalet av dem som vräkts på grund av hyresskuld har haft en hyresskuld under 20 000 kr, vilket är mindre än vad själva vräkningen kostar att genomföra. 10 % av de vräkta vräks till följd av upp- repade försenade hyresinbetalningar, trots att ingen hyresskuld kvarstår vid vräkningen. Vår reservation tar upp den sist nämnda gruppen. Med tanke på de konsekvenser som en avhysning får borde det vara en självklarhet för alla att de som har betalt sin hyra, om än för sent, inte borde förlora sin bostad och därmed en grundläggande trygghet. Vi föreslår därför att § 46 i hyreslagen ses över och att regeringen återkommer med förslag om förändringar i denna lagstiftning. En normal konsekvens i andra fall av sena inbetalningar är att man först får en betal- ningspåminnelse och därefter ytterligare en betal- ningspåminnelse med någon form av straffavgift. Detta borde naturligtvis också vara en självklarhet på bostadsmarknaden. Utifrån detta yrkar jag bifall till reservation 2 under mom. 2. Herr talman! Vår andra reservation tar upp pro- blemet med den sekundära bostadsmarknaden. I takt med att alltfler, både bland dem som söker sin första bostad och bland dem som förlorat sin bostad, får svårt att komma in på bostadsmarknaden ökar logi- marknaden med härbärgen och hotell och den sekun- dära bostadsmarknaden. Vi kan dela in den sekundära bostadsmarknaden i tre huvudkategorier. Vi har gruppboende eller katego- riboende där de boende hyr lägenheter av socialtjänst eller kommun, träningslägenheter som ett led i en boendekarriär med normalisering till grund samt sociala kontrakt där de boende hyr bostad i andra hand av kommunen eller socialtjänsten. Gemensamt för alla de här boendeformerna är att de boende har ett svagt besittningsskydd och att det finns tydliga inslag av kontroll och fostran från samhällets sida. Vår reservation tar i huvudsak upp de boende som har s.k. socialt eller kommunalt kontrakt. Naturligtvis är det så att det finns både enskilda och grupper som behöver ett stöd i sitt boende, både avseende sig själv och i sitt förhållande till sina gran- nar. Men detta borde inte få leda till att man har ett begränsat besittningsskydd eller en kontroll som är direkt integritetskränkande. Kontrollen utövas tyvärr oftast utifrån fastighets- ägarnas krav och mindre utifrån de boendes behov. Ofta innebär det krav som vore omöjliga att ställa på andra hyresgäster. Ingrid Sahlin har i antologin Hemlöshet, som jag för övrigt rekommenderar alla som är intresserade av den sociala situationen på bostadsmarknaden att titta i, tagit upp några exempel på sådana krav. Gäster får inte tas emot för övernattning utan so- cialförvaltningens medgivande. Man får inte inneha husdjur utan överenskommelse med socialförvalt- ningen. Under boende i lägenheten måste man vara drogfri. Man får inte införa, förvara eller förtära alko- hol, narkotika eller andra berusningsmedel. Man har rätt att ta emot besök under ansvar, men även för gästerna gäller kravet på drogfrihet under besöket. Jag är övertygad om att ingen i den här salen kla- rar av att leva upp till de kraven, men det är de kraven vi ställer på dem som har det största behovet av sam- hällets skydd. Ofta ställs också krav från fastighetsägarna att so- cialförvaltningen ska utöva tillsyn, vilket man sedan reglerar i avtal mellan kommun och hyresgästerna. Här finns ytterligare några exempel som jag vill läsa upp. Utöver hyresavtalets avtalsvillkor förbinder man sig att samtycka till att socialförvaltningens anställda personal har nyckel till lägenheten och äger tillträde till densamma även utan den boendes medgivande. De har rätt att avhysa och avstänga störande besök. Alkometer och urinprov kan tas på begäran av perso- nal. Socialförvaltningen har rätt till tillträde till lä- genheten när helst så anses lämpligt och önskvärt. Socialförvaltningen har rätt att utföra låsbyte om så anses nödvändigt. För tillsyn av lägenhet och upp- följning av hjälpåtgärder ska personal från social- kontoret äga tillträde till lägenheten. Det är några av de krav och avtal som man måste skriva under för att få ett s.k. socialt kontrakt. Det är en förutsättning. Med andra ord: Det här handlar inte om att skydda den boende. Det här handlar om att skydda fastig- hetsägarna. Ofta ställs också krav på att man ska avstå från det lilla besittningsskydd som finns. Här finns några exempel på det också. Om överenskommelsen inte uppfylls kan social- förvaltningen ingripa för att omedelbart verkställa avflyttning. Om den boende avbryter behandling enligt upprättad behandlingsplan och ej är villig att återuppta den äger socialförvaltningen rätt att ome- delbart avbryta boendet. När det gäller lägenheter och upplåtelser i andra hand som social stödåtgärd kan hjälpåtgärden ändras eller avbrytas då skäl därtill föreligger. Med andra ord: Det besittningsskydd som eventu- ellt finns avtalar man bort. I takt med den allt större sekundära bostadsmark- naden och de ibland orimliga krav som ställs finns en ökad tendens till att de som befinner sig på den se- kundära bostadsmarknaden hamnar allt längre ifrån ett förstahandskontrakt. Det är inte ovanligt att man bor kvar med socialt kontrakt efter två år, trots att det är sagt att man inte ska göra det. Så länge de här kontrakten skrivs under kommer man inte ur det här systemet. Socialförvaltningen och kommunen har svårt att förhandla lägenheter. Det är bl.a. därför vi kräver en bostadsanvisningslag så att vi faktiskt kan skapa tillgång till lägenheter och ge dem som sköter sig och sitt boende i alla fall rätt till förstahandskon- trakt. Den normalisering som är syftet med sekundärbo- endet tenderar ibland snarare att inkapsla de boende i socialtjänstens omsorg. När den sekundära bostaden blir normalisering är syftet uppenbarligen förfelat, och det är därför nödvändigt att se över besittnings- skyddet för innehavaren av ett andrahandskontrakt och ge den boende en rimlig möjlighet att komma in på den reguljära boendemarknaden. Utifrån detta föreslår Vänsterpartiet att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur man kan skärpa regler- na kring besittningsskyddet för innehavare av andra- handskontrakt. Jag yrkar utifrån detta bifall till reservation 5 un- der mom. 4. 0489096664719 N 2010-01-01 00:00:00 159474 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO0931/#anf172