2348545 GO09125 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:125 Torsdagen den 14 juni 2000/01 125 2001-06-14 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, m.m. D1180E55-0963-4D93-9333-6D1E2A2B0ECD 5 JAN BERGQVIST (s) s Herr talman! Gunnar Hökmark inledde den här debatten med att avlossa ett mycket stort antal frågor. Han hade knappt hunnit ställa frågorna förrän han själv svarade på dem - eller så talade han om att socialdemokraterna nog inte skulle kunna svara på dem, i varje fall inte på ett sätt som skulle tillfreds- ställa Gunnar Hökmark. Det är inte särskilt lätt att få till stånd en konstruktiv debatt om man har en sådan uppläggning på det hela. Jag tänkte, framför allt när jag hörde på Gunnar Hökmark och Mats Odell: Tänk om det här på läkta- ren hade suttit ett antal bankekonomer och andra ekonomer som har i uppgift att analysera Sveriges ekonomi och presentera rapporter om konjunkturut- vecklingen och den svenska ekonomin i övrigt. Hade de känt igen sig i den beskrivning som Hökmark och Odell gjorde? Även om många av dem säkerligen har borgerliga värderingar och röstar på era partier tror jag att de skulle ha haft mycket svårt att känna igen denna beskrivning. De skulle ha sett att den skiljer sig väldigt mycket jämfört med den beskrivning som de presenterar i olika bankrapporter, konjunkturrapporter och andra analyser. Det blir en väldigt konstig debatt när man skruvar upp tonläget på det sätt som Hök- mark och Odell gjorde. Om jag däremot får säga något positivt tycker jag som motsats till detta att Karin Pilsäter höll en balan- serad ton. Jag utgår från att också hennes folkpartis- tiska anhängare tyckte att det var ett bra anförande både sakligt och ideologiskt. Däremot är jag inte alldeles säker på att alla som sympatiserar med Mo- deraterna och Kristdemokraterna tyckte att det var bra eftersom de skruvade upp tonläget och överdrev på det fantastiska sätt och svartmålade på det sätt som de gjorde. Jag känner mig föranlåten att så här i början säga att skatten är ett pris som vi får betala för att kunna leva i ett gott och civiliserat samhälle. Moderaternas alternativ till skatterna är ju nedskärningar, avgifts- höjningar, mer försäkringspremier och ökade klyftor. Vi behöver pengar till välfärden. Ska vi klara solida- riteten mellan generationerna, framför allt när vi kan se framför oss att vi glädjande nog får många mycket gamla människor i Sverige, så kommer det att kosta pengar. Vi socialdemokrater är helt inställda på att vi ska klara den solidariteten. Vi ska gemensamt klara den. Det innebär att vi får räkna med att vi behöver ha betydande skatteinkomster i framtiden. Välfärden behöver pengar, men välfärd är inte ba- ra pengar. Sverige hör till de länder som har den absolut lägsta spädbarnsdödligheten i världen. Det rika USA har dubbelt så hög spädbarnsdödlighet trots att man per invånare har minst lika stora läkarresurser som vi. Vad beror det då på att så många barn dör i USA? En viktig förklaring är den ojämna fördelning- en av välståndet och att den amerikanska hälso- och sjukvården inte är till för alla på samma sätt som den är i Sverige. Ett av de vanligaste slagorden i svensk politik är att Sverige inte har världen bästa välfärd. Jag frågade Bo Lundgren: Vilket annat land vill ni hålla upp som föredöme för välfärden? För en gångs skull svarade han på den frågan och sade Schweiz kanske är ett sådant exempel. Jag ska gärna erkänna att det finns en hel del som är bra i Schweiz. Men nog säger det en del om mode- raterna om de lockas att se Schweiz som ett föredö- me, trots att Schweiz har fler fattiga och en ojämnare fördelning av välståndet, trots att Schweiz ligger chockerande långt efter när det gäller jämställdheten, trots att Schweiz har högre spädbarnsdödlighet och trots att Schweiz har använt sig av gästarbetare och tillfällig arbetskraft på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera i Sverige. Vi ska också veta att när FN presenterar sina mät- ningar av den mänskliga utvecklingen i olika länder, då hamnar Schweiz ofta långt efter oss. Jag tycker att människor som har varit med om att bygga upp Sverige under 1900-talet kan vara stolta över sitt verk. Vårt land har gjort en storslagen resa från det gamla gistna Fattigsverige till informations- teknikens och mångfaldens Välfärdssverige. Men vi kan naturligtvis inte nöja oss med hur Sverige ser ut i dag. Låt mig hålla fram sju politiska uppgifter som vi socialdemokrater tycker är helt centrala för framtiden. För det första måste Sverige besegra arbetslöshe- ten, och vi ska göra det så rejält att det kan bli arbete åt alla. År 2004 ska vi ha halverat socialbidragsbero- endet, och då ska sysselsättningsgraden vara uppe i 80 % - internationellt sett en mycket hög nivå. För det andra ska vi satsa på det goda arbetet. Vi måste göra oss av med de dåliga arbetsmiljöerna. Det duger inte med arbetsplatser där många människor blir utslitna, utbrända och arbetsskadade. Det är dags för flera goda reformer i arbetslivet. För det tredje ska Sverige fortsätta att ta stora steg in i kunskapssamhället. Vi ska se till att våra barn får bästa tänkbara skola och att alla får en chans att vara med om det livslånga lärandet. För det fjärde ska vi värna välfärden och vi ska utveckla den så att alla, inte bara några, kan få vård och omsorg efter behov. När det blir alltfler äldre människor och alltfler mycket gamla människor skärps kraven på en stabil finansiering av välfärden och på en stark solidaritet mellan generationerna. Då är det gott att veta att vi har ett bättre system för fi- nansiering av välfärden än vad man har i lågskatte- länderna. Det som folk där slipper att betala i skatt får de betala dyrt i sjukvårdskostnader, skolavgifter, försäkringspremier och annat. Sådana privata system är ofta kusligt orättvisa, oekonomiska och orationella. För det femte ska vi göra Sverige till ett före- gångsland i omställningen till ett miljövänligt och hållbart samhälle. Därför måste vi fortsätta att gå från ett avloppssamhälle till ett kretsloppssamhälle. Vi måste få kampen för en rik natur och en giftfri miljö att gå hand i hand med kampen för arbete, välfärd och rättvisa. För det sjätte ska vi försöka att få en så frisk och levande demokrati att alla kan känna sig delaktiga. Vi måste bryta våldet och vanmakten och ge oss på utan- förskapet och rotlösheten som fick breda ut sig i skuggan av arbetslösheten och den ekonomiska kri- sen. För det sjunde måste vi se att vi är en del av en enda värld. Solidariteten får inte göra halt vid na- tionsgränsen. Vi får aldrig stå likgiltiga inför fattig- dom och förtryck i vår omvärld. I september kommer Förenta nationerna att ha ett möte om världens viktigaste framtidsfråga. Det handlar om barnen och deras utsatta situation. Det är barnen som drabbas värst av fattigdom och förtryck. Det är barnen som drabbas värst av krig, sjukdomar och miljöförstöring. Sverige hör till de fyra länder som klarar FN:s bi- ståndsmål. Men vi får inte nöja oss med det, utan vi måste fortsätta att driva på, inte minst för barnens skull. Jag tycker att det är glädjande att det i riksdagen finns ett brett stöd för ökat svenskt bistånd. Men det finns ett orosmoln. Om det blir en moderatledd rege- ring efter nästa val, som Gunnar Hökmark signalera- de, då kommer det ledande regeringspartiet att vilja dra ned på biståndet med 5-6 miljarder kronor i för- hållande till andra partier. Vi vet i dag inte riktigt hur mycket de andra bor- gerliga partierna ger efter om det blir en högerrege- ring. Men liksom under förra borgerliga regeringen får vi nog räkna med att moderaternas politik kommer att märkas på de flesta områden. Jag ska ta några exempel. Moderaterna vill år 2004 skära ned de statliga utgifterna för hälso- och sjukvård och social omsorg med drygt 5 miljarder kronor. Man vill skära ned anslaget för ekonomisk trygghet vid sjukdom med drygt 24 miljarder kronor. Man vill alltså skära ned med 14 miljarder mer än något annat borgerligt parti. Man vill skära ned på kulturanslagen med drygt 1 ½ miljarder. Man vill skära ned på regionalpolitiken, Agne Hansson, med över 1 miljard. Man vill sänka nivån på det allmänna statsbidraget till kommunerna med 14 miljarder. Till detta kommer att moderaterna vill minska statens inkomster dramatiskt genom skattesänkningar som kraftigt ökar klyftorna i det svenska samhället. Även om de andra borgerliga partierna kan modifiera moderaternas politik en del är ju erfarenheten att moderat politik får genomslag i en borgerlig regering med ökade orättvisor som resultat. Men det är värre än så. I år driver alla fyra bor- gerliga partier en hårdhänt högerpolitik på ett av de allra känsligaste områdena. De vill slå sönder stora delar av arbetsmarknadspolitiken. På ett sätt är det Folkpartiet som är värst. Karin Pilsäter tyckte att vi kunde acceptera Folkpartiets budgetförslag för att det var så obetydlig skillnad gentemot socialdemokrater- nas förslag. Men jag upplever att det är ett socialt mycket bekymmersamt förslag. Folkpartiet vill lägga ned AMS, och man vill att arbetsförmedlingarna ska avknoppas. Den arbetslöse ska få ansöka om en omställningspeng. Sedan får han bäst han kan få hjälp hos jobbkontor, uthyrningsföre- tag eller diverse arbetsförmedlare. Detta kommer obevekligt att drabba långtidsarbetslösa och andra arbetslösa med särskilda behov. Det slår sönder cent- rala delar av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Tidigare har alla fyra i sina budgetalternativ använt arbetsmarknadsanslagen som en nästan outsinlig kassakista. Ni har finansierat överbud på olika områ- den och plockat väldiga summor just från arbets- marknadspengarna. Men nu går ni ett steg längre och vill genomföra ett systemskifte trots att det går ut över enskilda personer som redan befinner sig i en svår situation. Det har gått så långt att enskilda med- lemmar i Folkpartiet protesterar högljutt. De säger: Förslaget väcker häpnad och förstämning. Låt oss tvätta bort stämpeln av tummelplats i opportunismens gråmulna dunkel. Även Centerpartiet och Kristdemokraterna försö- ker i årets budgetförlsag tillgodoräkna sig dramatiska besparingar på arbetsmarknadsområdet. Dt går tyvärr ut över enskilda människor som starkt behöver det stöd som de kan få tack vare att det finns resurser till arbetsförmedlingarnas förfogande. Sedan har jag här fått höra att de borgerliga lovar högre tillväxt. Ja, de har en lång och brokig historia med braskande löften om högre tillväxt med borgerlig politik. Men med facit i hand kan vi se att det i stället blev lägre tillväxt. Under perioden 1976-1982 blev det i genomsnitt bara 1 % tillväxt. Under perioden 1991-1994 blev det inte någon tillväxt alls. Nu gör ni ett nytt försök att lyfta er själva i håret. Men varför skulle vi få högre tillväxt i Sverige om vi ökar klyftorna, om vi försämrar anställningsskyddet, om vi slår sönder arbetsmarknadspolitiken? Vår ekonomi fungerar inte så. Ni talar om högre tillväxt, men det blir mest såpbubblor. Sedan har ni också talat här om den svaga kronan. I och för sig är det lite märkligt att marknadskrafter- nas främsta anhängare är så bekymrade över hur marknaden styr valutakurserna. Men det finns inget som tyder på att en borgerlig politik långsiktigt skulle ge kraft och styrka åt den svenska kronan. Under era tre år i regering, 1991-1994, försvaga- des kronan mot D-marken med 32 %. Sedan social- demokraterna kom i regeringsställning har kronan stärkts med drygt 4 % gentemot D-marken. Från valutaunionens start 1999 fram till i går har kronan stärkts i förhållande till euron. Då kostade euron 9:49 kr. I går kostade euron 9:29 kr - jag har inga siffror för i dag. Kronan har alltså förstärkts i förhållande till euron. Sedan tycker jag att det är typiskt att det bästa borgerliga receptet att stärka kronan är att avskaffa förmögenhetsskatten och sänka kapitalskatterna. Det är ett förslag som ständigt återkommer som lösning på alla möjliga problem. Det är ungefär som doktor Sloans liniment i vilda västern, som enligt reklamen hjälpte mot alla krämpor. Men jag tror inte att doktor Hökmarks liniment är något undermedel för kronan. Av totalt 15 reservationer finns det bara en enda som har samlat alla de borgerliga partierna. Det är en signal om att ni vill bilda en borgerlig fyrpartirege- ring, men i övrigt är det mesta oklart. Redan i gårdagens debatt om den kommunala skrivelsen var det tre talare som krävde besked om hur Centerpartiet ställer sig till att ändra kompensa- tionsgraden i det kommunala utjämningssystemet. Det är märkligt att detta inte gick att reda ut, trots att flera talare tog upp och ställde frågan. Agne Hansson säger nu att Centerpartiet är för de grundläggande principerna i utjämningssystemet. Men kvar står att Agne Hansson talade för reservation 1, och där framgår det ju att ni har skrivit ihop er med partier som intensivt har arbetat för en sänkning av kompensationsgraden. Ni säger att utjämningssys- temets konstruktion leder till oönskade effekter, bl.a. till följd av kompensationsgradens nivå. Det kan inte tolkas på annat sätt än att kompensationsgraden ska sänkas. Jag ska ordagrant läsa upp vad som står: "Utjämningssystemets nuvarande tekniska kon- struktion leder dock till oönskade effekter, exempel- vis negativa marginaleffekter till följd av de länsvisa skattesatserna och kompensationsgradens nivå. I ett reformerat system måste denna s.k. pomperipossaef- fekt avskaffas - - -." Min fråga till Agne Hansson är: Är formuleringen i reservationen ett misstag, en olycklig formulering, eller är den ett uttryck för en medveten förändring i Centerpartiets uppfattning om utjämningsgraden? Till sist med ett stort tack för gott samarbete till Vänsterpartiet och Miljöpartiet yrkar jag bifall till finansutskottets förslag. 0387691310906 N 2010-01-01 00:00:00 171609 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09125/#anf5