<anforande>
<dok_hangar_id>2348537</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09117</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:117 Onsdagen den 30 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>117</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-30 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Granskningsbetänkande </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D9243A8C-52FA-45A0-BB30-305EDE202434</anforande_id>
<anforande_nummer>20</anforande_nummer>
<talare>KENNETH KVIST (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Att utskottet som helhet resonerar sig
samman är ju en utmärkt princip. Men det är ju lite
konstigt att man förhandlar fram en reservation. Det
är lite annorlunda. Om man inte delar det en majoritet
i utskottet väger samman, markerar man väl sin sär-
mening. Om den sedan sammanfaller med andra
partiers, har man samma särmening. Det är inget
konstigt med det. Men som det framställdes av Ingvar
Svensson har man givit och tagit och givit vika på
vissa ståndpunkter och stått för andra. Det låter som
ett slags politiskt schackrande med konstitutionella
principer. Det var det som jag reagerade mot, och Åsa
Torstensson besannar tydligen att det är så det har
gått till.
</anforandetext>
<intressent_id>0544752215503</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>170519</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09117/#anf20</protokoll_url_www>
</anforande>
