2348537 GO09117 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:117 Onsdagen den 30 maj 2000/01 117 2001-05-30 00:00:00 Granskningsbetänkande 5AAD1360-BAB3-44ED-AAEB-CDA2370EF8B9 1 PER UNCKEL (m) m God morgon, fru talman! Konstitutionsutskottet ber att för kammarens diskussion och överväganden få överlämna vårens granskningsbetänkande. Det är en grannlaga uppgift som utskottet har att granska hur regeringen och regeringens ledamöter sköter sina åligganden. Utskottet gör numera detta vid två tillfällen varje år. Ett tillfälle är det som redovisas nu där initiativet till granskningen uppgift för uppgift, ärende för ärende kommer från riksdagens ledamöter, och en annan granskning är den som utskottet pre- senterar strax före jul varje år där initiativet till granskningen normalt tas av utskottet självt och där inriktningen av tradition mer har kommit att bli på de administrativa rutiner som präglar Regeringskansliet och regeringens arbete i övrigt. Har man väl sagt detta ska det naturligtvis också understrykas att åtskilligt av det som formellt kan hänföras till den ena eller den andra kategorin av granskningar ändå går i varandra, vilket säkerligen debatten här i dag kommer att visa. I flera av de av ledamöterna initierade granskningsärenden som ut- skottet i dag redovisar har det visat sig att det är på ett administrativt plan som kritik kan riktas och invänd- ningar resas. Får jag också, fru talman, innan debatten inleds på allvar understryka att den granskning som utskottet har att göra i första hand är att ses såsom en rättslig prövning. Det har alltså inte att göra med det politiskt lämpliga i att regeringen beter sig på det ena eller andra sättet. Vi som tillhör oppositionen har åtskilligt att säga om regeringens politiska handlande, men det hör som sagt inte hemma i en debatt som denna. Här ska prövas huruvida riksdagen och riksdagens kon- stitutionsutskott är tillfreds med det sätt som rege- ringen handhar sina uppgifter på, givet det mandat som regeringen har fått av väljarna i val. Den debatt som nu ska följa är en debatt där vi ska försöka att ärende för ärende peka på de iakttagelser som utskottet har gjort. Den inledande rundan avser att titta mer på några av de övergripande eller om man så vill sammanhållande iakttagelser man kan göra när hela granskningsbetänkandet nu ligger på riksdagens bord. För min egen del skulle jag vilja peka på två så- dana mer övergripande iakttagelser i den sammantag- na bedömning som utskottet gör, såväl i enighet som i de delar där utskottets ledamöter har valt att gå skilda vägar. Den ena sammanhållande iakttagelsen heter Björn Rosengren. Mer än hälften av de anmälningar som utskottet har haft att hantera har i ett eller annat avse- ende handlat om näringsministerns fögderi. Jag har själv under mina år i riksdagen aldrig varit med om att ett enstaka statsråd har varit föremål för en sådan koncentrerad uppmärksamhet från utskottets sida. Den andra genomgående iakttagelsen, som jag skulle vilja ägna några minuter åt att diskutera, är en känsla vid genomläsningen av hela utskottets redo- visning av att de fasta regler som ska prägla regering- ens maktutövning är stadda i upplösning. Får jag först, fru talman, säga några ord om iakt- tagelserna om och kring näringsministerns arbete. Det är svårt att komma från känslan av att åtskilligt av det utskottet har att anföra om Näringsdepartementets fögderi i dess olika delar är knutna till Rosengrens person och till hans sätt att leda sitt departement. Det finns någonting i hans person som gör honom till en gränsvandrare i förhållande till det som utskottet har att övervaka. Björn Rosengren är känd som ett statsråd som gärna talar glatt, piggt, spontant och inte alltid över- lagt. Han tar initiativ som jag inte har någon anled- ning att misstro ambitionerna och välviljan bakom. Men han förefaller ibland att tro att staten inte riktigt är staten, utan att staten i hans fögderi är någonting som ligger, vad han föreställer sig, närmare ett före- tag än den statsmakt han är satt att ansvara för. Det finns paradoxalt nog i de iakttagelser utskottet gör kring Björn Rosengren en känsla av att något slags ekonomistiskt kryper in i det Rosengrenska fögderiet i stället för det efterlevande av strama och ibland säkerligen också hindrande rättsregler som staten omger sin verksamhet med. Telia-Telenor-affären, som utskottet nu för andra gången ägnar en betydande granskning, är ett rätt typiskt exempel på detta. Ett enigt utskott konstaterar att de administrativa rutinerna i Näringsdepartementet i de hänseenden vi har granskat har brustit. Några av oss går längre i vår kritik gentemot vad näringsmi- nistern har gjort och inte gjort och hävdar att det han faktiskt kan läggas till last är av ett sådant slag att det finns anledning att rikta långt mycket allvarligare kritik mot fögderiet än vad majoriteten är beredd att göra. Ett slags högstämt crescendo för den kritiken går att utläsa i den bilagedel som utskottet fogar till sitt betänkande, i vilken redovisas utskottets utfrågning med näringsmininstern och på vilket sätt man har sett på lagen om offentlig upphandling när avtalet med investmentbanken Goldman Sachs skulle göras. De argument som näringsministern och hans medhjälpare där anförde visade sig glida snabbare än en tvål i ett badkar och visade sig till yttermera visso så småningom forma ett näst intill perfekt cirkelbevis. Det gav för många av oss i utskottet känslan av att de formkrav som ändå måste gälla också för ett stats- råd med aldrig så starka ambitioner att vara något slags halv företagsledare inte hade uppfyllts eller - vilket är ännu värre - sannolikt inte ens hade tänkts igenom innan processen började. Det verkade vid utfrågningen som om Rosengren inte riktigt förstod vad man som statsråd har att rätta sig efter, med all respekt för de ambitioner man kan ha som statsråd i andra hänseenden. En stat är en stat som omges av restriktioner som inte ens de största, bästa och mest frivola av ambitioner kan omkullkasta. Likartad känsla får man vid genomgången av ärendet om trafik på Västkustbanan. Trafiken omöj- liggjordes redan ett par dagar efter det att en privat entreprenör hade fått möjlighet att visa att man kun- de, där SJ tidigare hade dragit sig tillbaka. När statens egna förhandlare kallar det uppträdande som nä- ringsminister och näringsdepartement gjorde sig skyldiga till för oetiskt är det hårda ord, i synnerhet som de kommer från regeringens egna medarbetare. Återigen känns det som om den fasthet med vil- ken staten måste agera, den överblickbarhet med vilken statens beslut måste handhas, inte föresvävade näringsministern när han drog undan mattan för det företag som just hade börjat köra sina tåg på banan i SJ:s ställe. På det personliga planet skulle jag vilja rikta en rekommendation till näringsministern att läsa noga vad utskottet har haft att anföra i det stora antal fall som handlar om hans person och reflektera över vilka krav som statsrådskapet stipulerar och vad som skiljer statsrådskapet från andra verksamheter i samhället. Fru talman! Med tanke på den monumentala do- minans av ärenden som bär Rosengrens namn hade det möjligen också varit klädsamt om näringsminis- tern hade bevärdigat riksdagen med sin närvaro när hans eget fögderi ska debatteras under nästan en hel dag. Iakttagelserna om och kring Björn Rosengren har också starkt samband med den andra och mer över- gripande iakttagelse som jag nämnde inledningsvis, nämligen att hänsynen till de fasta reglerna i Rege- ringskansliet är på väg att luckras upp. Frågeställningarna kring lagen om offentlig upp- handling, som är till för att säkerställa att skattebeta- larnas pengar används på bästa möjliga sätt, är ett tydligt exempel på hur Regeringskansliet inte riktigt bryr sig, ens om sådant som lagen stipulerar att man måste bry sig om. Näringsministern säger, lite kaxigt, att han skulle göra samma sak en gång till om han bara fick chansen, utan att ens ha tagit del av vad utskottet hade att säga om sin kritik gentemot det som hade förevarit i Goldman Sachs-ärendet. Dvs. han skulle vara beredd att en gång till sätta sig över de regler som han flagrant bröt emot i fallet med Gold- man Sachs. Samma brist på hänsyn till fair play och goda regler aktualiseras i ett par fall som bär statsminis- terns eget signum. Statsministern är glad i att uttala sig om allt från himmel till jord och har, som utskot- tet många gånger har påpekat, all rätt att som enskild individ också göra det. Men man måste, i synnerhet om man är statsminister, göra det med all den akt- samhet som följer av det enkla faktum att någon möj- ligen kan rätta sig efter vad statsministern säger. Utskottet redovisar i ett fall hur statsministern, mitt under pågående remissbehandling av ärendet om var en eventuell ny flygplats i Storstockholm skulle vara belägen, redan meddelar vad han anser är det slutgiltiga svaret. Tror man att det är av värde att andra än statsmi- nistern själv kommer till tals och redovisar sina upp- fattningar är det ingen konstig idé att statsministern eller övriga statsråd ger sig till tåls, intill dess att andra har sagt sin mening. I ytterligare ett fall där utskottet är mycket kritiskt gentemot statsministern handlar det om hans, och för övrigt socialministerns, uttalande i anslutning till att barnbidraget höjdes och socialförsäkringsnormen möjligen kom att påverkas av detta. Redan i dag vet vi att uttalanden som statsråd då gjorde av en juridisk instans har bedömts icke stå i överensstämmelse med lagen. När statsråds önskan om att tycka någonting går så långt att man kommer i närheten av det som lagen stipulerar eller, såsom det för stunden förefaller, t.o.m. över det, finns det skäl för ett utskott som konstitutionsutskottet att säga: Stopp och belägg, tänk efter! Inse att det finns regler som också statsråd har att följa. Ett tredje fall av uppluckring av hänsynen till re- gelverk och traditioner, normer och erfarenheter ut- görs av de två fall där utskottet diskuterar hur upp- gifter som normalt handhas av statliga myndigheter nu kommit att övertas av Regeringskansliet. Pengar till satsningar i Östersjöregionen respektive pengar till satsningar i en ekologisk omvandling av vårt sam- hälle tilldelas numera hugade intressenter direkt av Regeringskansliet, i stället för att tilldelas med all den kompetens och oväld som statliga myndigheter skulle kunna utöva. Det glider i traditionerna i den svenska förvaltningen när regeringen ser sina egna politiska ambitioner som väsentligare än de regler och rätts- ordningar som det svenska samhället är uppbyggt på. Fru talman! Sammantaget ger granskningsbetän- kandet en bild av en regering som gladeligen vill regera och förverkliga sina ideal men gör det på ett sätt som ligger på gränsen eller stundtals över det som lagar, regler och förordningar anger. Denna känsla av att regler inte längre spelar roll utmanar i sin yttersta konsekvens själva den grundval som rätts- samhället är byggt på. De politiska striderna och ambitionerna måste kunna utövas och ska kunna göra det inom ramen för det som rättssamhället stipulerar som de yttre villkor som gäller för den politiska debatten och den politis- ka omvandlingen av samhället. Det vi nu börjar be- vittna är en regering som inte anser att dessa regel- verk längre har det värde och är förtjänta av den re- spekt som jag menar att rättssamhället kräver. I denna mening är den sammantagna bilden av årets gransk- ning mer än bekymmersam. På samma sätt som jag gärna skulle vilja be Björn Rosengren att personligen reflektera över konsekven- serna av det sätt på vilket han utövar ledarskapet på Näringsdepartementet, finns det skäl för statsminis- tern och hela hans regering att fundera över relatio- nerna mellan de politiska ambitionerna å ena sidan och rättsstatens och rättsreglernas krav å den andra. Fru talman! Om detta kan bli den konstruktiva slutsatsen av årets granskningsdebatt har åtminstone ett viktigt mål med utskottets arbete uppnåtts. 0104804820009 N 2010-01-01 00:00:00 170500 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09117/#anf1