<anforande>
<dok_hangar_id>2348536</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09116</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:116 Tisdagen den 29 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>116</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-29 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2000/01:429 om gymnasieungdomar med funktionshinder</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>875B2993-024B-4098-9692-4391B5B05621</anforande_id>
<anforande_nummer>78</anforande_nummer>
<talare>SONJA FRANSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag är tacksam för svaret. Ministern
säger att det inte var meningen att utesluta elever. Jag
är tacksam att jag fick höra det. Det har ju blivit re-
sultatet nu. Det är bra om man nu kan ändra dis-
pensmöjligheterna så att alla de som annars skulle bli
uteslutna ändå kommer in. Det kan vara ett sätt.
Men jag förstår ändå inte diskussionen runt det
individuella programmet. Vi säger att det ska vara på
lika villkor och med samma förutsättningar. Om des-
sa elever, som är så gravt funktionshindrade, ska få
ett individuellt program på lika villkor som andra
elever i den vanliga grundskolan eller på t.ex. ett
hörselgymnasium, måste de faktiskt ha resurser runt
sig. De behöver habiliteringsresurser, speciell peda-
gogisk hjälp, assistans och väldigt många andra saker
runt sig. Och vi vet att man har svårt att klara detta i
skolan. Jag önskar verkligen att vi hade de resurserna
och det verkligen fungerade ute i den kommunala
skolan, men vi vet att det är svårt att klara detta i dag.
Sedan finns det en sak till. Det känns många
gånger väldigt mycket bättre för dessa elever att man
har kamrater som är lite grann i samma situation. Det
har också stärkt ungdomar med funktionshinder. Jag
tycker fortfarande att det är en form av diskriminering
att vi inte kan ordna ett individuellt program. Där-
emot är jag mycket glad över den öppning som skol-
ministern har gett.
Jag har några frågor till. Det gäller förslaget om
att inrätta regionala instanser, som skolministern
nämnde. Jag förstår inte det riktigt. Varför ska man
bygga upp nya regionala instanser? Vi har nu ca 14
elever med svåra funktionshinder som bor i spridda
delar av landet, och vi har fyra gymnasieskolor som
är riksgymnasier där de här resurserna finns. Enligt
de nya reglerna bidrar hemkommunen i dag till dessa
skolor. Dessutom bidrar staten till dem. Varför ska vi
göra någonting nytt? Det är min fråga.
Jag tycker också att det är bra att skolministern
gör Specialpedagogiska institutet uppmärksamt på
den här elevgruppen. Men det var liksom inte det som
var meningen. Dessa elever har sökt till riksgymnasi-
erna därför att de och deras föräldrar anser att de inte
får den hjälp de behöver på hemorten. Det är en öns-
kan, ett val, från föräldrarna och eleverna. Det hand-
lar om väldigt få elever. Jag förstår inte varför vi ska
hålla så stenhårt fast vid att det inte ska vara ett indi-
viduellt program. Jag hoppas få svar på det.
Slutligen undrar jag lite grann över en annan sak
som skolministern sade. Vad innebär det att Skolver-
ket har i uppdrag att överväga om de Rh-anpassade
gymnasieutbildningarna är det bästa alternativet för
elever som i mycket liten utsträckning följer kursen
på gymnasienivå? Innebär det att dessa elever inte
heller får en chans framöver? Eller kommer det att
innebära att andra resurser sätts in? Vad är grunden
till Skolverkets uppdrag?
</anforandetext>
<intressent_id>0271495844814</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>170423</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09116/#anf78</protokoll_url_www>
</anforande>
