2348536 GO09116 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:116 Tisdagen den 29 maj 2000/01 116 2001-05-29 00:00:00 Svar på interpellation 2000/01:448 om be- tyg och kunskapsmål interpellationsdebatt 51A1B2F7-CA75-4A49-9245-EBED389A60AF 54 Statsrådet Ingegerd Wärnersson (s) s Fru talman! Det hade kanske varit bättre om vi hade ställt oss frågan: Vad sker efter utvärderingen? Om vi ser tillbaka, återigen, kanske i ett tioårspers- pektiv, kan vi konstatera att skolan aldrig har varit så utvärderad, granskad och så noggrant följd när det gäller resultaten som den är i dag. Det är alltså inte brist på det som vi lider av utan jag, som skolminis- ter, ställer mig ofta frågan: Vad sker efteråt? Det är precis samma debatt som vi hade tidigare om mobbningen. Vad sker på skolorna om man nu konstaterar att eleverna inte har nått de mål som man vill ställa upp? Vad sker i fullmäktigeförsamlingen i kommunen? Hur engagerar man sig? Talar man om resurser? Talar man om att det är brist på den perso- nal som man behöver, eller hur förs debatten? Vi kan konstatera att vi på en lång rad punkter har vidtagit olika åtgärder för att stärka dialogen mellan skola och hem. Vi har utvecklingssamtalet. Vi kan titta på rapporter runt utvecklingssamtal. I de första rapporterna, som kom 1995-1996, visade det sig att den här snällheten fortfarande var väldigt domineran- de. Man kanske inte fick de här raka beskeden, precis som Ulf Nilsson sade. Men i den sista rapporten, som vi nu har fått när vi följer upp utvecklingssamtalen, visar det sig att föräldrarna faktiskt är mycket nöjda med resultatet. De säger att det har blivit en betydlig förbättring och att man i dag får klarare besked än man har fått tidigare. Vi har sett att vi via åtgärder, stödinsatser och kompetensutveckling för lärarna har kommit ett steg vidare och nått förbättring. Det kan bli ännu bättre, men det har gått framåt. Sedan gäller det åtgärdsprogram som riksdagen har beslutat om. Vi kan gå tillbaka och titta på de första rapporterna. Då var det få skolor som använde sig av åtgärdsprogram. I senaste rapporten visar det sig att det är en betydligt större användning av åt- gärdsprogrammen. De har fått en bättre struktur, och riksdagen har också beslutat att en elev i dag har en möjlighet och en rättighet att kräva att ett åtgärdspro- gram ska skrivas. Det är alltså inte bara upp till sko- lan att bestämma över det här instrumentet. Jag tror att det är via den här typen av åtgärder - att följa upp, ge mer kompetensutveckling och föra frågan framåt - som vi ska arbeta. Det gäller alltså inte bara att t.ex. öka antalet prov utan också att se till att arbetet mellan proven verkligen kommer till stånd ute i skolorna. Här är t.ex. en sådan satsning som att vi nu kommer att ha mer personal i våra skolor oer- hört viktig. Vi vet att 90-talet var en period då antalet vuxna i skolan minskade, och då blev det också sämre möjligheter att möta eleverna i olika grupper beroen- de på deras behov av stöd. En del där skolan fortfarande har mycket att göra, och som jag dessvärre inte har sett alltför många positiva rapporter om, är elevernas egen möjlighet att påverka sin studieplanering, de s.k. individuella ut- vecklingsplanerna. Här är läroplanen och kursplanen mycket tydliga i att eleven tillsammans med läraren ska tala om hur man ska nå målen. Detta handlar ju också om tydlighet. När man diskuterar ett mål - här är målet, dit ska vi nå - måste man givetvis utgå från en lägesbeskrivning: Här befinner jag mig nu, och om jag vill nå det mål vi har satt upp, hur ska vi då till- sammans nå dit? Då får eleven ett tydligt besked av läraren i den här dialogen om vilka möjligheter han har att nå målet. Men när det gäller detta, elevens egen möjlighet till påverkan och inflytande, ser jag fortfarande stora brister. Här ser jag att vi måste fort- sätta att göra insatser mot lärarna för att få en föränd- rad attityd. 0746654685605 N 2010-01-01 00:00:00 170399 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09116/#anf54