2348534 GO09114 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:114 Fredagen den 18 maj 2000/01 114 2001-05-18 00:00:00 Folkhälsofrågor samt Statens folkhälsoin- stitut - roll och uppgifter 52D0E328-9EC8-40A4-842F-B04524DA29EC 60 LEIF CARLSON (m) m Herr talman! Vem vill inte bekämpa fattigdom och ohälsa? Sannolikt alla, och så har omsorgen om folkets hälsa i alla tider lockat till politisk handling. Visioner om att folkhälsosatsningar kan leda till ett närmast sjukdomsfritt samhälle lockar. Få är kanske så optimistiska som Miljöpartiets talesman var här i höstens budgetdebatt då hon sade: "Vi skulle ju vilja se en social budget som kanske till 70 % handlar om förebyggande arbete, som handlar om att skapa en folkhälsa där akuta insatser för vård och omsorg inte kommer att behövas." Bristande realism följer alltför ofta folkhälsoidéerna. Herr talman! Visst är det bra både för individ och för samhälle om rökningen minskar och motionen ökar. Visst kan ingreppen i den personliga friheten därför tyckas motiverade. Men samma ambitioner kan få helt andra konsekvenser, och det kan finnas skäl att i en riksdagsdebatt något belysa de problem som kan uppkomma i samband med staten blandar sig i folkhälsan. Folkhälsan förknippas också med att staten genom historien med åberopande av hälsoskäl försökt styra medborgarna i politiskt "korrekt" rikt- ning och till beteenden som ses som nyttiga för sta- ten. Åtgärder har motiverats utifrån föreställningen att människor i gemen inte kan ta ett individuellt ansvar och att omsorgen om folkhälsan rättfärdigar därför ingrepp i människans tillvaro. När staten satsar på folkhälsoarbete, information ges och åtgärder vidtas på statens uppdrag berörs en av samhälles kärnfrågor - relationen mellan stat och individ. Gränsen mellan å ena sidan befogad omtanke om medborgarnas hälsa och å andra sidan förmynderi och klåfingrighet överskrids alltför lätt. Herr talman! Motiv och åtgärder kan tyckas bott- na i omsorgen om individens hälsa men har alltför ofta helt andra bevekelsegrunder. Genom historien följer oss föreställningar om den diffusa samhäll- snyttan om att stärka staten genom friska medborgare. Detta är även i dag tydligt framför allt genom att individuella problem mer eller mindre konsekvent ges kollektiva lösningar. Tillsammans med socialministern skrev chefen för Folkhälsoinstitutet i början av året en artikel om folk- hälsa. Visserligen talar man inledningsvis om indivi- dens risk att drabbas av sjukdomar och ohälsa, men den verkliga bevekelsegrunden för omsorgen om hälsan framgår snart: "Fortsätter utvecklingen som hittills kan vi se fram mot ökade vårdkostnader och risk för minskad arbetsinsats och produktivitet." Folkhälsoinstitutet har enligt artikeln räknat ut att en otränad person bara utnyttjar 20-25 % av sin teoretis- ka arbetskapacitet mot 40-50 % för den tränade. Det räcker då inte att ge den enskilde information om motionens betydelse för den egna hälsans skull, utan "alla som oavsett nivå har ett ledaransvar i våra of- fentliga verksamheter och i näringslivet måste nu ta ett direkt ansvar för att de vinster som finns i en bätt- re folkhälsa ska uppnås". Nu är det "samhällsnyttan" det handlar om. Individer som bör kunna få må bra för sin egen skull är det inte fråga om utan om männi- skan som produktionsenhet, inte som individ. Dessa uttalanden från företrädare för folkhälsa ligger snubblande nära en annan människosyn, den funktionella, ej den humanistiska som vi brukar be- känna oss till. I den sistnämnda är människan ett subjekt med ett egenvärde och kan aldrig bara blir ett medel för att uppnå något, inte ens för statens bästa eller för att öka produktionen. Herr talman! Högskattesamhället och den stora offentliga sektorn åberopas ofta som orsak till att vi har en god hälsa, och en förlängning av den förda politiken framställs som nödvändig för en fortsatt god folkhälsa. Men åtgärder som konserverar en förödan- de hög skattenivå och som låser människorna kvar i utsatta miljöer och i ett beroende av offentlig bi- dragspolitik löser inte några hälsoproblem. Den "klientisering" av stora grupper som utmärkt social- demokratisk politik främjar inte hälsan, en politik som är byggd på hög beskattning av alla, kombinerad med bidrag till alla samt en minimering av i inkomst- klyftor som medel mot ojämlikhet i hälsa, leder fel. Enligt min mening, herr talman, bör folkhälsoar- betet i högre grad än i dag riktas in på att möjliggöra för var och en av oss att ta ansvar för vår egen och vår familjs hälsa. Det är inte huvudsakligen staten och samhället som ska skapa hälsa åt medborgarna. Samhället kan inte ändra människors livsstil. Det kan bara de enskilda människorna själva åstadkom- ma. Samhället kan ge möjligheter för människor att ta eget ansvar och för familjer att ta ansvar och påverka barnen till en hälsosam livsstil och ge dem kunskaper om mat, motion, kost och vad som behövs för en god hälsa. Förskola och skola kan fylla i och ta sin del av an- svaret för att lära ut hur man bygger upp sin hälsa - bygger upp sin hälsa för att man ska må väl, inte för att man ska producera bättre. Herr talman! De råd som ges till individen måste också bygga på kunskap. Det finns områden där forskningen visat att förebyggande arbete lönar sig. Det gäller skadeprevention, åtgärder mot tobaksbruk, självmordsprofylax, screening mot cancer i livmoder- halsen och mammografi. På andra områden som pri- märprevention av hjärtkärlsjukdom och cancer be- hövs mer forskning för att utröna vilka metoder som är mest kostnadseffektiva och mänskliga och bra att använda. Det är därför viktigt att forskningen över vilka fö- rebyggande insatser som är lämpliga att använda stimuleras och prioriteras. Fysisk aktivitet ger snabba positiva effekter för individens självuppfattning, välbefinnande och där- med självförtroende. I själva verket kan, enligt ex- perter, det mesta av skillnaderna i hälsa mellan olika samhällsklasser förklaras av skillnader i mo- tionsmönster. Det är just sådant som är påverkbart genom individuella åtgärder, om man tilltror männi- skor förstånd att förstå information. En attityd till hälsa som innebär att den enskilde kan påverka sitt hälsoläge genom egna aktiviteter och handlingar är ett första viktigt steg mot ett hälsoriktigt beteende. Herr talman! Folkhälsan har ett Janusansikte vänt dels mot det humanitära och individuella, dels mot det kollektiva och direkt antiindividuella där samhäll- snyttan tillåts motivera för individen kränkande in- grepp. En god folkhälsa är något som vi alla kan vara överens om att eftersträva, men det finns stora poli- tiska åsiktsskillnader i folkhälsobegreppet. Det hand- lar om skillnader mellan å ena sidan ett kollektivis- tiskt, paternalistiskt synsätt med ett funktionellt män- niskovärde som ser medborgaren som en välfärdssta- tens klient och ett medel för produktion, å andra sidan ett humanistiskt individfokuserat perspektiv som låter medborgarna själva ta ställning till olika livsval och så långt som möjligt ger dem frihet att forma sina liv. Företrädare för det förstnämnda synsättet tror sig nå en bättre - då menas framför allt en jämlikare - hälsa genom att pådyvla människor normer från ex- perter som vet bättre än andra vad som är ett hälso- samt beteende. Hälsan förstatligas, och den hälso- samma människan blir inte ett subjekt utan ett medel för att uppnå högre produktion och lägre samhäll- skostnader, som sades i den artikel som två ledande företrädare för folkhälsan skrev. Med ett annat synsätt uppnås en bra folkhälsa när besluten ligger hos den enskilde, och det allmännas insats ligger i att ge individen möjlighet att ta beslu- ten själv. Herr talman! Intimt förknippat med hur vi hand- lägger folkhälsofrågorna är om de ska styras centralt av en myndighet eller om arbetet huvudsakligen ska vara decentraliserat medan forskningen sköts av ett kvalificerat forskningsinstitut för hälso- och sjuk- vårdsforskning. Vi föredrar det senare. Redan inför bildandet av Folkhälsoinstitutet re- serverade vi oss mot inrättandet av ett sådant institut. Risken att splittra begränsade resurser liksom att gränsdragningsproblematik skulle uppkomma gente- mot andra myndigheter var uppenbar. Utvecklingen har besannat våra farhågor, och re- geringen har nu nödgats se över institutets verksam- het. Till det kommer väl också att institutet kom att agera både som en myndighet och ett kampanjinstitut. Det var inte särskilt nyttigt, utan det skadade institu- tets trovärdighet. Att åtgärder var nödvändiga var uppenbart. Nu lägger regeringen ett förslag att ombilda Folkhälsoin- stitutet till Statens folkhälsoinstitut som ska ansvara för sektorsövergripande uppföljning och utvärdering av insatser inom folkhälsoområdet och vara nationellt kunskapscentrum och ansvara för övergripande till- syn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet. Det är inget bra förslag. Förslaget varken löser problemen med gränsdragning mellan myndigheter eller underlättar ett effektivt resursutnyttjande. I stäl- let talar mycket för att dubbelarbete och gränsdrag- ningsproblem mer än samverkan kommer att domine- ra bilden. Det kan inte vara särskilt rationellt att Statens folkhälsoinstitut presenterar en särskild folkhälsorap- port vart fjärde år samtidigt som Socialstyrelsen för- utsätts presentera sin folkhälsorapport. Herr talman! Förslaget bygger helt på organisa- tionskommitténs förslag, vilket i sin tur utgick från direktivens uppdrag att skapa en myndighet med tydliga uppgifter av stabskaraktär. Vi ser med oro på denna utveckling mot en myndighet med stabskarak- tär, då det är ett brott mot den svenska förvalt- ningstraditionen. En myndighet har en självständig ställning till lagarna gentemot regeringen, men här får man intryck av att ett nytt slags mer osjälvständig myndighet ska tillskapas. Vad däremot gäller avvecklingen av Alkoholin- spektionen har vi länge förordat den. Herr talman! Som jag sagt tidigare måste dock något göras. När vi inte bifaller regeringens förslag betyder det inte att vi tycker att allt ska vara som förut. Tvärtom. Vi vill göra en långt kraftfullare om- organisation. Folkhälsoinstitutet bör enligt vår upp- fattning avvecklas bl.a. av orsaker som jag nämnt och därför att väldigt mycket kan och bör göras lokalt och regionalt. Självklart finns det ett behov av ett nationellt kun- skapscentrum inom hälso- och medicinområdet. Dit bör verksamheter som nu bedrivs av flera myndighe- ter och institut liksom forskningsresurser koncentre- ras. Det är dock inte ett skäl att bibehålla folkhälsoin- stitutet eller, som regeringen föreslår, ombilda det. I stället måste det till betydligt radikalare åtgärder för att Sverige ska kunna inta en ledande plats inom häl- so- och medicinområdet. Vi har föreslagit att ett nationellt institut för hälsa och medicin inrättas. Här kan en kraftsamling för bl.a. bioteknik med medicinsk inriktning, bioinfor- matik, klinisk forskning, folkhälsoforskning samt IT i hälso- och sjukvård ske. Lika viktigt som att en del av resurserna koncent- reras så för att skapa en optimal forskningsmiljö är det att andra decentraliseras. Vi anser därför att det praktiska folkhälsoarbetet samt visst forsknings- och utvecklingsarbete sker bäst nära människorna ute i kommuner, landsting och regioner. Herr talman! Vad beträffar tillsynsverksamheten inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet konsta- terar vi att Statskontoret pekat på en rad effektivitets- brister i dagens organisation med flera myndigheter med överlappande och likartade uppgifter. Avskaf- fandet av Alkoholinspektionen, något vi länge före- slagit, är en riktig åtgärd, men vi menar att regering- ens förslag att lägga en del av dessa uppgifter på den nya stabsmyndigheten inte löser problemen. De upp- gifterna är inte heller skäl att bibehålla Folkhälsoin- stitutet i dagens form. Flertalet frågor som handhas av Alkoholinspek- tionen borde kunna hanteras av Riksskatteverket och av skattemyndigheterna. För servering av alkohol finns redan en regional tillsyn i länsstyrelsernas regi. I övrigt bör regeringen återkomma med ett nytt för- slag om organisationen av den tillsyn som återstår inom det här området. Hiv och aids är ett område, herr talman, där beho- vet av samordning av resurser och insatser är tydligt. I dag handhas statens ansvar för smittskydd och hiv- preventivt arbete huvudsakligen av såväl Socialsty- relsen som Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinsti- tutet. Jag tror inte att vare sig dagens folkhälsoinstitut eller den nu föreslagna myndigheten ger bra förut- sättningar för ett effektivt resursutnyttjande inom detta område vars betydelse bara kommer att växa allt eftersom epidemin växer. En samordning inom ramen för ett nationellt in- stitut för hälsa och medicin som vi föreslagit, skulle möjliggöra ett långt kraftfullare och effektivare arbete inom det här området än vad som är möjligt i dag. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkande SoU13 och reservation 1 i betänkande SoU16, och står givetvis i övrigt bakom alla våra reservationer. 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 170291 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09114/#anf60