2348534 GO09114 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:114 Fredagen den 18 maj 2000/01 114 2001-05-18 00:00:00 Vuxnas lärande och utvecklingen av vux- enutbildningen F38194D6-2E3D-4527-B43F-D33BC98BE8E4 35 Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s) s Fru talman! Aftonskola och Hermodskurser, minns ni? Jag tror att vi är några stycken här som, antingen själva eller genom föräldrar eller andra släktingar, en gång i tiden lärde oss nya saker på det sättet. Det var många som på sin fritid kämpade med kvälls- och korrespondenskurser för att skaffa sig kunskap. År 1968 deltog Olof Palme i ett OECD-möte. Då började man för första gången - Olof Palme förde fram det - att tala om återkommande utbildning. Det begreppet utvecklades i Sverige. När man talade om återkommande utbildning hade man fortfarande den inställning att arbete och utbildning var skilda saker som ägde rum i skilda sammanhang och vid skilda tidpunkter. Man gjorde ett avbrott i studielivet, och sedan gick man tillbaka till arbetslivet. År 1968 var också det år då vi fick vår stora vux- enutbildningsreform, komvux. Kommunerna fick ansvar för att ordna utbildning för vuxna motsvarande grundskolan och gymnasiet. År 1996, nästan ett kvarts sekel senare, var det återigen ett OECD-möte för utbildningsministrar i Paris. Då handlade det inte om det som Palme en gång sade, dvs. en återkommande utbildning skild från skola och arbetsliv. Nu handlade det om ett livs- långt lärande till en verklighet för alla, ett samband mellan lärande och arbete och att tänka över roller och ansvarsfördelning hos alla parter. Det var alltså först på 1990-talet som vi började tala om ett livslångt lärande. 1997 startade så Kun- skapslyftet med flera olika syften. Bl.a. följande tre: Att ge arbetslösa och dem som har en kort utbildning en möjlighet till arbete och fortsatt lärande, att bidra till ekonomisk tillväxt och sysselsättning och också att förnya vuxenutbildningen med dess innehåll och arbetsformer. Som flera har nämnt har Kunskapslyftet varit ett oerhört framgångsrikt projekt. Det har väckt stor uppskattning runtom i världen, inte bara inom EU utan också utanför EU:s gränser. Det har också tittats mycket på Kunskapslyftet när man talar om ett livs- långt lärande i ett EU-perspektiv. Vi räknar med att ungefär 800 000 människor kommer att ha tagit del av Kunskapslyftet innan det avslutas som projekt 2002. Jag tvekar inte när jag säger att vi med detta lyft har nått många människor som annars aldrig skulle ha kommit att få del av en utbildningssatsning. Nu närmar det sig sitt slut, men kunskapen ska fortsätta att lyfta människor. Hur går vi då vidare? Hur tror vi att framtiden kommer att se ut? Låt mig peka på tre områden, jobben, valfriheten och internationaliseringen. De jobb jag ser i framtiden är mer kvalificerade och mer komplicerade än de jobb som vi har i dag. Vi vet att det kommer att krävas såväl teoretiska kunskaper som mer av kunskaper för att kunna arbeta tillsammans, fungera i ett lag, vara ledare och vara den som tar initiativ. Det andra är valfriheten. Det handlar ju också om att jag ska kunna klara av att vara människa i sam- hället. Dagligen ställs jag inför val. Jag ska välja var jag ska ta min ström ifrån. Jag ska välja var jag ska ha min pensionsförsäkring. Jag ska göra val i mina stu- dier. Allt detta ställer krav på mig som människa. Jag måste ju ha kunskap för att bli delaktig i valen. Det tredje är internationaliseringen. Jag ser fram- för mig länder utan gränser. När jag vandrar in i det århundrade som vi nu har framför oss ser jag att män- niskor kommer att arbeta längre eller kortare perioder utanför Sverige. Jag ser att vi fortsätter att resa bara för vår egen skull. Jag ser också att vi kommer att gifta oss utanför landets gränser. Vi kommer att leva i en mångkulturell värld. Då måste vi givetvis lära oss att möta den här världen. Vi måste lära oss traditio- ner, kulturer och hur vi lever. Vi måste också öka respekten för att vi är lika men samtidigt har olika vanor. Det är viktiga perspektiv när vi funderar på hur vi ska skapa en vuxenutbildning. Vi måste ha en över- gripande målsättning och strategi för att kunna ge det livslånga lärandet till alla. Det handlar om ett ändrat förhållningssätt till vuxnas lärande. Vi måste verkli- gen utgå ifrån den enskilda individen och se vad den enskilda individen har med sig i sitt bagage. Vad har man lärt sig på jobbet eller i sitt eget privata liv? Vilken är livserfarenheten? Vilka är behoven? Vad vill jag? Vad önskar jag? Det måste också ske en förskjutning ifrån en traditionell undervisning till ett stöd för lärande. Vi måste också förändra vår syn på vuxenutbild- ning. Tidigare handlade det kanske om ett fast utbud av kurser i klassrum. Nu måste vi inse att lärande kommer att ske på olika ställen, inte bara i det slutna rummet. I dag har individen en otrolig informationsbank till sitt förfogande. Vi kan få information på många olika ställen runtomkring i vårt samhälle. Tidigare fanns prästen, folkskolläraren och möjligtvis ett litet bybibliotek, och där kunde jag få information. Dess- utom lyssnade man givetvis till tidigare generationer. Men informationen var begränsad. Nu är den oerhört öppen och vid. Det måste vi ständigt ta med, såväl i ungdomsskolan som i vuxenutbildningen, när vi fun- derar över hur vi ska utforma våra kurser och vad det är vi vill ge till dem som vi kommer att möta. Det får alltså inte vara de organisatoriska eller tekniska lösningarna som ger villkoren, utan det måste vara individen och individens egna möjlighe- ter. Det handlar alltså om innehåll och arbetsformer. Det handlar om tid, rum och plats. Det får mig att tänka på vad jag själv en gång lär- de mig som lärare av min rektor Rut Bååth. Hon samlade mig och mina kolleger för att prata om de elever som vi skulle möta på vår skola. Hon lade på en overheadbild. På den här overheadbilden fanns ett mycket stort antal flaskor, men inte en flaska var lik den andra. En del flaskor hade långa smala halsar med ett litet hål på toppen. Andra flaskor hade stora breda öppningar. En del var runda. En del var buckli- ga. Det fanns alla slags flaskor. Hon sade: De här flaskorna är precis som de ele- ver ni kommer att möta. Inte en är lik den andra. Er uppgift som lärare är att se till att varje flaska blir fylld, oavsett hur den ser ut. Men då måste ni möta eleverna, och då måste ni vara flexibla. Det tycker jag är en bra illustration av hur jag vill se det framtida livslånga lärandet. Var kan vi då nå det? Givetvis på många olika ställen. Ibland är det inom komvux. Ibland är det inom folkbildningen. Ibland är det inom en arbets- marknadsutbildning. Ibland handlar det om en ren personalutbildning som jag får på det företag där jag befinner mig. Ibland ges utbildning av den privata sektorn och ibland, som jag sade, av den offentliga. Det är en stor mångfald, återigen efter den enskil- da individens behov. Där man befinner sig, när man mest behöver det, ska man kunna ha ett val. Vi kommer inom kort att få två utredningar tillba- ka till departementet. Den ena handlar om vägled- ning, den andra om validering. Båda två är oerhört viktiga i perspektivet av ett livslångt lärande. Vägle- darrollen ser jag som ett av flera mycket betydelse- fulla jobb i framtiden. Det måste finnas någon att samtala med, någon som kan ge mig råd och peka på möjligheter. Självklart ställer dessa förändringar krav på den enskilde. Det ställer krav på individen att ta ett större ansvar för sitt lärande och att ställa krav. Det ställer krav på arbetslivet som måste skapa lärandemiljöer, ta till vara människorna och se vad de har i bagaget trots att det kanske inte alltid finns ett traditionellt betyg på den kurs man gått igenom. Det måste också ske en mycket större samverkan mellan arbetslivet och de som arbetar inom skolvä- sendet. Vi måste ställa större krav på kommunerna att ta det övergripande ansvaret, att vara paraplyet som spänner över men sedan visar till en lång rad olika utförare där mångfalden finns. Men samhället, kom- munen, måste ha det övergripande ansvaret. Tittar vi tillbaka på 90-talet kan vi se vilka stora förändringar som vuxenutbildningen faktiskt har gått igenom. Vi kan se en omfattning från 90-talets början när det fanns ungefär 100 000 platser. Det sjönk drastiskt ned till ungefär 35 000 platser innan Kun- skapslyftet startade 1997. Det här är ett kommunalt ansvar. Det är kommunerna som har ansvar för att se till att människor är delaktiga. Jag tittade lite på hur kommunerna hanterade det, på hur man resonerade. Det fanns kommuner där man i nedskärningen sade: Vuxenutbildning behöver vi inte. Den är fullständigt meningslös. Och så skar man ned på platserna. I andra kommuner sade man: Vi behöver vux- enutbildning. Det är en tillgång för vår kommun att ha människor som är välutbildade och som har kun- skap. Den här historien får inte upprepa sig. Det är där- för vi från statens sida markerar, med de platser vi sätter till, att när vi nu går in i en ny form av vuxenlä- rande - från det traditionella komvux, från ett kun- skapslyft, till ett perspektiv med livslångt lärande - måste kommunerna ta sitt ansvar. Ingen kommun får säga att vuxenutbildning inte är viktig. Den måste prioriteras. Regeringen har gjort det. Regeringen har under den här mandatperioden tydligt pekat på att utbild- ning är ett av de mest prioriterade områdena. Det är där vi har lagt våra pengar - från förskolan, genom ungdomsskolan och nu vidare in i det livslånga läran- det och högskolan. Varför är då detta så viktigt? Det 2000-tal som vi nu så sakteliga har börjat att gå in i brukar ofta kallas för kunskapens sekel. Vi vet, när vi ser framåt, att kunskap kommer att vara det som alla människor måste ha just för att kunna få ett jobb eller för att helt enkelt kunna fungera som människa. Vi vet också att det är en utveckling där det kom- mer att bli färre som arbetar och dessvärre fler pen- sionärer. Då måste vi kunna se till att de som kommer att arbeta ständigt får lära sig nya saker för att kunna möta de nya jobben. Men antagligen måste också pensionärerna bli mer aktiva och fortfarande ta del av hela livsbyggandet. Det finns också en fara i att gå in i kunskapens se- kel. Ser jag en kortare tid tillbaka, till den tid när jag själv var ung, var det ett fåtal människor som fick en längre utbildning och möjlighet att gå på högskolan. Vi var några få, medan arbetarna var de som var många. Nu är vi på väg att vända den här skutan. Det blir alltfler som får en längre utbildning. Man får en ung- domsskola, man får ytterligare högskoleutbildning, och arbetarna blir färre. Risken är att vi är på väg in i ett tvåtredjedelssamhälle. Vi som politiker måste ta ett ansvar och se till att de som inte fått förmånen som andra verkligen ges den, så att inte kunskapens sekel blir utslagning för vissa. Det ser jag i den proposition vi nu lägger fram för riksdagen. Det är det vi har tryckt på. Vi har visat på de människor som faktiskt behöver mer än andra. Det är det som genomsyrar hela propositionens tänkande. Jag har deltagit i och lyssnat på utbildningsdebat- ter i denna kammare sedan 1988, och jag måste säga att det är första gången jag verkligen har hört att så många har prioriterat diskussionen om särvux. Givet- vis gläder det mig som skolminister att så många värnar om denna lilla grupp. Men var var alla tidiga- re? Då var det tyst. Ser vi till vad vi vill prioritera är det, som jag sa- de, särvux. Det är oerhört viktigt att alla ska kunna bli delaktiga. Det är en grupp som även inom ungdoms- skolan inte har varit prioriterad under så lång tid. De kom betydligt senare in i de möjligheter som getts till alla andra. Så är det när vi ser på ungdomsskolan inom särskolan. Nu ska vi se till att bygga ut också möjligheterna för de vuxna. Det är en helt annan situation än i dag. Det är alldeles för få som går i verksamheten. De är runt 4 000. Kanske finns det ett behov hos runt 45 000 personer. Det är inte sagt exakt hur stort be- hovet kommer att vara. Kommittén har visat på vissa siffror. Vi lever alltså med antaganden. Det är viktigt att vi ger en verklighet, en kvalitet. Säkerligen är det i dag så att de som går på sin utbild- ning möts av mycket engagerade lärare som ger det bästa till dessa elever. Men det är så många fler som ska dra nytta av det. Vi måste se till att vi reviderar och ser över kursplaner, att vi ger en längre utbild- ningstid, att vi verkligen närmar oss det vi kallar för vuxenutbildning för övriga. Där är vi inte i dag. Vi måste också se till att de som riskerar arbets- löshet eller har ett funktionshinder ges en bättre möj- lighet än andra. Det är detta som handlar om solida- ritet. Här har diskuterats studiestödet. Vi gör en prio- ritering av de som har ett funktionshinder. De ska kunna få ett bidrag. De ska kunna inleda med det bidrag som gör att det känns stimulerande att sätta i gång att lära. Är man dyslektiker behöver man kanske längre tid för att ta sig igenom studierna. Det är just därför vi markerar det här stödet. Det är ett stöd för de som är funktionshindrade. Det är ingen självklar- het. Under Kunskapslyftet hade vi det särskilda ut- bildningsbidraget. Det kom till i just det skedet. Då hade vi en hög arbetslöshet och vi behövde få in människor. Det var ingen självklarhet att det skulle finnas kvar när vi nu går vidare i det livslånga läran- det. Men vi har ändå valt att göra den här priorite- ringen av den anledningen att det finns vissa männi- skor som behöver mer stöd och längre tid än andra. Vi säger också att det är viktigt att vi ger en kom- petensutveckling till lärarna inom all vuxenutbild- ning. Vi har markerat utbildningen för alla våra in- vandrare. Den har diskuterats många gånger i denna kammare. Nu lägger vi fram ett förslag för att föränd- ra den. Jag har tidigare tolkat det så att det har funnits ett samförstånd om det här. Alla ska ges möjlighet att lära när man kommer från ett annat land. Men vi kan inte ha samma mål och krav på alla. Vi måste ha olika nivåer beroende på vad man har med sig i bagaget. Är jag 45 år, kommer från ett annat land och är analfabet, vilka möjligheter har jag då att lära mig läsa och skriva på svenska? Visst är det stor skillnad mot den som var högutbildad i sitt land och som kommer till vårt land och läser vidare. Vi måste ge de lärare som arbetar inom sfi bättre möjligheter. Det tänker vi också göra, och vi har redan tillfört medel för denna grupp. Vi måste också satsa på forskning och kompe- tensutveckling i betydligt högre grad än vad vi gjort tidigare. Också detta är på gång. Vi kommer snart att avisera var vi kommer att lägga våra centrum för vuxenutbildning. För det specialpedagogiska stödet lägger vi åtskilliga miljoner till den nya myndigheten. Också den ska kunna ta hand om den vuxne för att ge en helhetssyn. Vi förstärker den uppsökande verksamheten, som är så oerhört viktig. Vi vet att om vi ska nå de grup- per som behöver allra mest, krävs det stöd från olika håll. Den som är kompis i facket är den som talar samma språk och som kanske kan övertyga den som står där och tvekar om att det är bra att satsa på studi- er. Också våra handikapporganisationer känner till och förstår sina gruppers behov och kan bli oerhört värdefulla i den uppsökande verksamheten. Nils-Erik Söderqvist nämnde att han träffat en elev på en folkhögskola som var över 80 år. Jag hade precis samma upplevelse häromveckan när jag be- sökte Härnösand. Jag fick på folkhögskolan höra vilka som går där och att det där finns en grupp pen- sionärer, varav den äldste var 92 år. Varför var de där? Jo, de ville fortfarande vara delaktiga i samhäl- let, men deras syn och hörsel hade börjat försämras, och de måste hitta nya vägar för att kunna ta emot information. Jag såg på vägen ut några tanter med rullatorer framför sig som var elever på Härnösands folkhögskola. Det här är fantastiskt att se. Vi är nu inne i ett system där man som liten går in i förskolan och möts av kvalificerad personal. Man stöds i utvecklandet av sitt läsande och sitt tänkande och i att vara tillsam- mans med andra. Man vandrar genom ungdomssko- lan, man har möjlighet till vuxenutbildning och slutar kanske någon gång i 90-årsåldern. År 1968 sade Olof Palme att vi skulle ha en åter- kommande utbildning. Det året blev jag lärare, men vad lärde jag mig? Jag lärde mig att vara lågstadielä- rare för tre årskurser. Möjligtvis kunde jag ta i an- språk ett år till och titta på övergången till årskurs 4. Vad hade jag för tankar om ett livslångt lärande? De var obefintliga. I dag kan jag stå här som skolminister och även i den roll som jag har nu ha en vision om ett livslångt lärande. Jag vet att jag har möjligheten att gå tillbaka och lära mera. Det kanske passar mig bäst vid något tillfälle. Jag hoppas att det här propositionsförslaget ska ge alla en vision av att de finns med och har möj- ligheten till ett livslångt lärande, att de kan komma tillbaka och lära mera när det passar dem och de så vill. Jag hoppas att vi ska kunna ge ett rikt utbud av det som de önskar. 0746654685605 N 2010-01-01 00:00:00 170266 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09114/#anf35